Jag och min man har båda gångerna känt att det här är vår sak och bara vår, hur nära vi än är med våra familjer (och vänner). Det är helt enkelt stunder som vi inte vill dela med någon annan (än guider, barnhemspersonal och myndighetspersoner, haha). Jag skulle inte heller velat ha varken föräldrar, syskon eller vänner med på min förlossning om jag hade fött barn. Det är vi som är föräldrar, vi som får barn, det är alltså vår stund så att säga.
För mig var det också, i alla fall första gången vi fick barn, viktigt att det var "mest" vårt barn. Det är svårt att förklara men även om jag står min mamma väldigt nära ville jag vara den enda mamman i vårt sällskap så att säga, få verkligen känna hur det var att vara förälder, vuxen, att få ta fullt ansvar för en annan liten människa. Jag kände att OM min mamma var med och OM saker och ting blev för jävligt skulle jag, av gammal vana, vända mig till min mamma och be om råd och hon skulle (som vanligt, som den underbara mamma hon är) lösa allt. Jag ville inte att det skulle hända, jag ville att det skulle vara bara vi och vårt (och sedan andra gången våra) barn.
Däremot har vi vänner som haft med en släkting och även ett par som mötte upp med en god vän i det land de adopterade från och i de flesta fall har det funkat bra.
Jag tror det är superviktigt att den/de som följer med är beredd på att klara sig på egen hand och förstår att man kanske inte kan socialisera så mycket. Om man får ett barn som är sjukt, skräckslaget, apatiskt eller på annat sätt mår dåligt kanske man inte kan göra så mycket annat än sitta på sitt hotellrum. Och som nybliven förälder bryr man sig inte så mycket om vad man missar men om man som medföljande har räknat med häftiga upplevelser och sightseeing kan det bli motsättningar, speciellt om medföljande inte kan/vågar/vill ge sig ut i det främmande landet själv. Att ta emot ett lite barn som man inte känner, långt borta i ett annat land är rätt omtumlande och man kan stundtals känna sig lite sliten så själv tycker jag nog inte att vi (som rest på egen hand båda gångerna) varit så sociala heller.
Det är nog också väldigt viktigt att klargöra rollerna innan man åker så att inte den man åker med tar illa upp om man ber honom/henne ta hand om ett uttråkat syskon eller för sjunde gången på tre dagar ber honom/henne springa och köpa flaskvatten.
Visst har jag funderat på hur det skulle vara om vi skulle adoptera ännu en gång (om jag lyckas övertala maken om något år), att åka iväg med två barn för att hämta ett tredje. Men men, det löser sig nog, vår familj är ju ett team och två är trots allt två vuxna.
Däremot har jag fullständig förståelse för om man som singel tar med en förälder eller vän. Helt ensam vet jag inte om jag skulle våga åka (och då är jag ändå rätt resvan men det är ju en annan sorts resor jag då gjort).