Nej, vi har haft det tufft en lång tid, ekonomiskt då.
Plus att vi som sagt flyttade till ny stad i våras, 25 mil från släkt och vänner så det har varit svårt att kunna hitta på saker på egen hand om man säger. Man går och nöter på varann hela tiden.
Jag önskar bara att han hade kunnat sagt något innan det gick för långt.
Vi är väldigt olika som personer, om jag tycker det är jobbigt och blir arg så släpper jag ut det på en gång medan han håller allt inom sig.
Efter att han stack i tisdags åkte även jag hem till hemstaden på onsdagen, och han vägrade prata med mig. Gömde sig hos en kompis och spelade tv-spel hela dagarna.
Men slutligen fick jag honom att inse att det bästa var att åka hem, om inte annat så för vår sons skull, så han får ha sin trygga tillvaro, med dagis och sina saker osv.
Nästan på en gång när vi började åka hemåt sa han iaf att han tänkt och tyckte att det bästa var väl om vi kunde bo tillsammans iaf tills bebisen kommit. Och jag kan bara hålla med. Det är mycket nog ändå, och det sista man vill i just detta läge är ju att börja flytta och leva själv...
I dagsläget går det bra, vi pratar, dock inte om problemen, utan om vardagliga saker. Han har sagt att han mår psykiskt dåligt, trodde han fått någon psykos eller panikångest, och då kan jag förstå lite hur han känt när han bara stack sådär.
Precis dagarna efter han lämnade så ville han inte ta till sig någonting utan sa att det var slut, nu säger han att han inte vet hur han vill ha det. Han säger att det finns chans att vi kan klara oss igenom detta, men vill att det ska gå lite tid.
Själv är jag villig att göra ALLT för att vi ska ordna detta. Men han är nog helt enkelt inte redo än att tänka.
