Aga?

Aga går fetbort.
Jag ser inte en enda vinst med att ge sina barn en smack på rumpan eller en "lavett" när de gör fel. Inte bara för att det är kränkande utan också för att jag vill kunna motivera dem till att inte slå sina vänner. Jag vill kunna föregå med gott exempel i hur man bemöter sina medmänniskor och det gör jag inte om jag slår mina barn. Vidare så är det olagligt. Det verkar som att många missar den detaljen.

Att inte aga sina barn innebär inte att de får göra som de vill eller att man är släpphänt eller curlar dem. Det innebär bara att man uppfostrar dem på ett annat, bättre sätt. Våld kan aldrig vara bättre än inget våld.

!!!!! Menar du att du tycker man ska införa aga i förskolan för att få barnen att klä på sig ordentligt?!

Om du nu inte menar det så är det ett rätt knepigt sätt att uttrycka sig på. Inte tusan behöver man missköta sina åtaganden av den enda anledningen att man inte vill aga ett barn. I övrigt så har du väl knappast en enda susning om hur just Veladis eller landets övriga förskolepedagoger sköter sitt arbete. Så det känns oerhört märkligt att anklaga någon för att vara en moralkärring som missköter sitt arbete baserat på det enda faktum att den personen inte accepterar barnaga. Vilket jag, för övrigt, helt håller med henne om. Det ingår inte förskolepersonalens plikter att tillrättavisa barnen med kroppsbestraffning och det är dessutom olagligt. Och en dumboms utväg.

Dessutom så blir det lite roligt när du skriver att du inte ens besvarar mitt inlägg när det är just det du gör.

Trevligt med personliga angrepp, hör du. Är det dit man går när argumenten tar slut?

Eftersom du verkar försvara aga så vildsint så kan jag inte dra någon annan slutsats än att du tycker det är fint och bra och rätt att slå barn och att man är en moralkärring alt. korttänkt om man inte håller med. Och man av den anledningen har svårt att sköta sin föräldraroll eller sina åtaganden som förskolepersonal.
Det är svårt att tolka dina ord annorlunda, vet du. 

Var hittar du det? Skrev jag att du hade svårt att fatta? Eller att du är dum? Eller något annat vi kan tolka som personligt angrepp? Jag skrev att det var ett märkligt sätt att uttrycka det på. Det är inget personlig angrepp. Inte ens i närheten.

Skillnaden mellan oss är att jag inte kan se en enda situation där det är okej eller nödvändigt att slå ett barn. Inte för att jag nödvändigtvis måste skrika barnmisshandel om det händer men jag tycker det är onödigt och ett maktutövande som är felaktigt. Och har man väl börjat så tror jag det blir lättare att gå över gränsen igen.

Som förälder är man, faktiskt, skyldig att inte lägga hand på sitt barn. Att man brustit tidigare är ingen ursäkt för att plötsligt "ta i med hårdhandskarna" fysiskt. Det faller på sin egen orimlighet. Varför ska barnet lida för att föräldrarna misskött sin roll? Vi kanske ska aga mamma och pappa istället?

Barnmisshandel är ett starkt ord som ska användas med förnuft, anser jag. Men jag menar att det definitivt handlar om aga och att det är tvärfel att ens daska en unge på handen. Och det är dit jag vill komma.
Vad finns det för lägen när det kan vara berättigat med en dask på handen? Eller dask någon annanstans? Vad har barnet gjort för att få smäll? Kan man inte som vuxen hitta andra vägar istället? Hur rättfärdigar man det för sig själv att man slår sitt kött och blod? Skulle man göra likadant om Ingrid vid skrivbordet bredvid på jobbet gör fel? Eller, som i vårt fall (för jag såg att du är ssk), daska till någon patient som är otrevlig eller besvärlig? I samtliga fall (även vad gäller barnet) finns det bättre lösningar.

Vi hamnade i klinch med varandra från start men saken är den att jag är totalt allergisk mot aga och berättigandet av aga. Det gör mig lite halvknäpp att läsa att det finns människor som kan se det som en nödvändig och bra del av en uppfostran, eller "ingen big deal". För mig är det det enskilda barnets upplevelse som spelar roll och ingen kan på förhand säga att det inte är så farligt. Det kan sätta ordentliga spår eftersom det inte enbart handlar om fysisk smärta utan även den mentala biten. Och att man kanske blir rädd för den som ändå finns där för att skydda och älska.
Varför vill man göra så mot sitt barn?

Ungefär så.

Det är i mild form. Men jag måste nog instämma med Veladis där .
För mig är inte ens det ok. Jag känner lite såhär; om jag kan hitta en ursäkt eller situation där det kan vara ok så är det lättare att tänja den gränsen litegrann emellanåt. Och då hamnar man i just det där att det kan gå överstyr (som Plutteli skrev om). För mig börjar agerandet i tanken. Det är där min spärr sitter så den kompromissar jag inte med.

Så tror jag med.

Japp.