Intressant tråd det här, för dels får jag se hur andra resonerar och dels måste jag fundera igenom varför jag själv tycker som jag gör.
Allmänt angående hyfs, regler, uppfostran osv - alla har väl som mål att ens barn ska bli någorlunda välfungerande, vänliga, trevliga och självständiga människor som kan försörja sig själva och leva med andra. Själv tror jag inte att man uppnår det genom att ha rigida regler och tukta sina barn tills de motståndslöst följer de regler som föräldrarna satt upp - då tror jag att man snarare lägger upp för att få barn som blir efterföljare á la nazityskland.
Om man vill lära sina barn respekt och omtanke är väl det bästa att försöka möta dem med respekt och omtanke? Det innebär ju inte att man ska låta sina barn tillfredsställa sina omedelbara behov hela tiden, det är de inte så betjänta av. Min son är fyra och ett halvt och vi har haft förmånen att få en verbal och resonabel son, han går ofta att resonera med även i en konflikt (och om inte annat så går det oftast att resonera efteråt). Vi vuxna i familjen gör inte allting på samma sätt alla gånger (vi äter i soffan ibland, tex, för att ta ett exempel från tidigare i tråden) och därför kan vi inte kräva det av honom heller, men då resonerar vi om saken.
Det allra mesta har jag vetorätt på för att jag anser att jag vet bättre om många saker, jag är äldre och har mer kunskap, bättre förmåga till impulskontroll och kan väga för- och nackdelar mot varandra över tid, vilket min son inte alls kan lika bra - det beror inte på uppfostran utan på att hans hjärna inte har växt färdigt. I vår uppfostran ingår ju att ÖVA på sådana saker så att han ska bli bättre på det, naturligtvis inom de ramar som biologin sätter (att tex förvänta sig att en stickrädd treåring ska ta en spruta NU glatt för att slippa bli sjuk SEDAN är lika orimligt som att förvänta sig att en ettåring ska spela tennis på korpnivå. Förmågan saknas.).
Så vi försöker öva på så många beslut som möjligt - kläder är tex inget problem härhemma, om min son inte vill klä på sig så får han gå ut på loftgången och känna om det skulle vara behagligt att åka till dagis naken. Vi har ibland fått klä av honom eftersom han älskar varma kläder så till den grad att han kan vackla runt tydligt överhettad och envist hävda att mössan ska vara kvar på.
Saskia hade intressanta frågor om vilka lagar jag tycker att min son kan bryta mot och om han isåfall ska fråga mig först. Ja du - nu är han som sagt fyra år så det är lite tidigt att planera för tonåren 
men när jag var i fjorton - femtonårsåldern var jag kapabel att föra ett etiskt resonemang och kunde utmärkt ifrågasätta regler och lagar. Min mamma var klok, hon lyssnade och ifrågasatte det jag sa, undrade hur jag skulle vilja ha det istället och visade på olika konsekvenser av beteenden. Om min son när han är sexton ansluter sig till AFA kommer det att bli ett jävla liv här hemma eftersom jag inte tycker om deras metoder eller värderingar - jag är övertygad demokrat och anser att våld mot andra inte ska få förekomma, att den som går maskerad i ett demonstrationståg per definition är en buse och idiot och liknande saker - det vill jag så klart ha överfört till honom. Om han blir kommunist blir jag besviken (för jag är inte det) men om han följer de demokratiska spelreglerna så får vi argumentera för våra respektive åsikter. Om han blir plogbillsaktivist och bryter sig in på JAS fabriker och förstör vapenfästen på flygplan så blir jag inte arg och skäms inte - det är en i grunden fredlig protest och det ingår att ta det straff som mäts ut i domstolen. Då följer han sitt samvete men försöker inte komma undan konsekvenserna. Det är schysst, tycker jag.
Jag hoppas att han kommer att testa sina åsikter och planer på mig innan han sätter dem i verket under hela sin tonårstid, och gärna efteråt, men det hänger ju lite på hurdan JAG är, eller hur? Om jag bemöter honom så att han är övertygad om att jag är klok, pålitlig, trygg, vänlig, har goda grunder för mina åsikter och ställer upp kloka regler, då kommer han också att komma till mig för att diskutera INNAN han vill bryta mot de regler han stöter på som han ogillar.
Just nu är han som sagt liten och då får han besluta utifrån sina förutsättningar. Om han har tillräckligt goda argument så ändrar vi oss, precis som jag förväntar mig att han ska ändra sig om jag har goda argument. Jag ser det inte som att vi "viker oss" - det handlar inte om absolut lydnad. Det handlar om att vi har ansvaret för hans hälsa och säkerhet likaväl som för hans känslomässiga välfärd, och det viker jag mig aldrig ifrån. Att äta i soffan då och då för att man har goda skäl till det står inte i konflikt med resten 
