Barnaga

Ja du, först diskuterade vi om knäppen var aga, nu var knäppen mer eller mindre en smekning... Jag säger inget mer.

Suck... först kommer du & emmerson själva med ett exempel som ligger i gränslandet och nu målar ni upp en helt annan bild och försöker rättfärdiga era metoder och förlöjliga andra som reagerat. Jag är mer och mer säker på att ni aldrig mer kommer knäppa till era ungar.För övrigt vore det intressant att se dom här "hajja-till-knäpparna" för mina ungar har då aldrig hajjat till av en liten mjuk knäpp på handen när dom t.ex. försöker putta varandra nerför trappan, stoppar en kniv i brödrosten, sparkat mig i magen vid blöjbyten.

Jag går bort med mitt barn (lyfter det samtidigt som jag säger nejnejnej) och sätter mig ett par meter bort, ger en ny aktivitet/leksak. Visst, man kan få göra det femtioelva gånger, men det har fungerat.

Isåfall kan vi nog enas om att vi (samtliga) borde vara tydliga med vad själva knäppningen innebär. Vissa säger att det är det enda sättet att understryka ett nej och det tycker jag låter mer som en bestraffning än en avledande manöver.Jag har 4 barn hemma och har väldigt svårt att tro att "inget annat hjälper" - speciellt om knäppningen knappt känns.

Skulle aldrig falla så långt att jag gav mig på ett barn.Man har väl alla fåren hemma iaf.Jag pekar inte finger åt min son eller knäpper på fingrarna.Sånt beteende e bara en feg lösning för föräldern.De krävs mycke för att man ska vara en bra förälder...framför allt ha tålamod o en god människosyn.

Va?!Har jag skrivit till dig?Vad de gäller eluttagen,så finns de petskydd.

I nästan nio fall av tio när mina barn inte vill lyssna så är det för att dom vill ha uppmärksamhet. Dom busar, jag säger nej, och dom får därmed uppmärksamhet. Därför är själva buset inte så intressant (om det inte är livsfarligt såklart). Visst måste man dra gränser och säga ifrån, men som sagt, nio gånger av tio är det jag själv som måste tänka till (står jag & lagar mat? lyssnar jag? är jag tillsammans med mitt barn?) - och lika ofta blir det jag som hajjar till och bryter mönstret helt med att t.ex. läsa en saga, låta barnet vara med och "laga mat" m.m. Ju färre gånger jag verkligen måste säga ifrån, desto mer effekt får det.Ibland gör dom farliga saker och då måste man ju stoppa. Då ligger mycket i tonen när jag pratar med dom. Om minstingen t.ex. får fatt på ngt han stoppar i en kontakt (drar ut en sladd & försöker pilla tillbaka den) så andas jag in med högt ljud & låter uppskrämd när jag säger "nej!!" och tar tag i honom. Jag tar ett mjukt tag och tittar honom (med skräck) i ögonen och säger att det är farligt (ord & dialog beror såklart på barnets ålder). Sen sätter jag ner honom och säger att kontakten är "ajabaja" (och vid det här laget börjar han oftast gråta lite av chocken). Då tar jag fram en annan leksak / går till en annan plats och gör ngt annat med honom.Är det så att jag själv blir irriterad och barnet tycker det är mest skoj, en lek, att jag säger ifrån så har hela situationen spårat ur - vi lyssnar inte på varandra. Han vill leka, jag lyssnar inte, jag säger nej, han lyssnar inte. Dom gångerna har det fungerat bättre att leka tillsammans en stund, kanske en kvart.

Du får tro vad du vill.De e ditt problem att du kände dig träffad.

jag har inte läst hela tråden...men har förstått att två personer får stå ut med en himla massa påhopp ang knäpp på fingrarna??hallå är den nån på fullaste allvar som kallar det för aga?och att få gå in på rummet när man gjort något som är fel...är det aga??för i så fall så har vi nog VÄLDIGT olika åsikter om vad som är det! men så klart det finns ju alltid dom som är såååå perfekta.