Barnaga

Isåfall kan vi nog enas om att vi (samtliga) borde vara tydliga med vad själva knäppningen innebär. Vissa säger att det är det enda sättet att understryka ett nej och det tycker jag låter mer som en bestraffning än en avledande manöver.Jag har 4 barn hemma och har väldigt svårt att tro att "inget annat hjälper" - speciellt om knäppningen knappt känns.

Man gör samma sak om och om igen, man hämtar barnet, säger det är faligt och så försöker man sysselsätta det med annat. Det gäller att ha tålamod, men tillsut så förstår de.. eller så sätter man upp grindar, sätter möbler för vägguttag tex.

Spisar o eluttag får att barnsäkra.Testat med att ha en låda där barnet kan få plocka i?

Skulle aldrig falla så långt att jag gav mig på ett barn.Man har väl alla fåren hemma iaf.Jag pekar inte finger åt min son eller knäpper på fingrarna.Sånt beteende e bara en feg lösning för föräldern.De krävs mycke för att man ska vara en bra förälder...framför allt ha tålamod o en god människosyn.

I nästan nio fall av tio när mina barn inte vill lyssna så är det för att dom vill ha uppmärksamhet. Dom busar, jag säger nej, och dom får därmed uppmärksamhet. Därför är själva buset inte så intressant (om det inte är livsfarligt såklart). Visst måste man dra gränser och säga ifrån, men som sagt, nio gånger av tio är det jag själv som måste tänka till (står jag & lagar mat? lyssnar jag? är jag tillsammans med mitt barn?) - och lika ofta blir det jag som hajjar till och bryter mönstret helt med att t.ex. läsa en saga, låta barnet vara med och "laga mat" m.m. Ju färre gånger jag verkligen måste säga ifrån, desto mer effekt får det.Ibland gör dom farliga saker och då måste man ju stoppa. Då ligger mycket i tonen när jag pratar med dom. Om minstingen t.ex. får fatt på ngt han stoppar i en kontakt (drar ut en sladd & försöker pilla tillbaka den) så andas jag in med högt ljud & låter uppskrämd när jag säger "nej!!" och tar tag i honom. Jag tar ett mjukt tag och tittar honom (med skräck) i ögonen och säger att det är farligt (ord & dialog beror såklart på barnets ålder). Sen sätter jag ner honom och säger att kontakten är "ajabaja" (och vid det här laget börjar han oftast gråta lite av chocken). Då tar jag fram en annan leksak / går till en annan plats och gör ngt annat med honom.Är det så att jag själv blir irriterad och barnet tycker det är mest skoj, en lek, att jag säger ifrån så har hela situationen spårat ur - vi lyssnar inte på varandra. Han vill leka, jag lyssnar inte, jag säger nej, han lyssnar inte. Dom gångerna har det fungerat bättre att leka tillsammans en stund, kanske en kvart.

Ja,e man en perfekt förälder då man inte har tagit tag i armen,blivit fly förbannad osv...så ja,då e jag absolut en perfekt förälder.

Så du menar att en låda med leksaker fungerar inte, men ett mjukt knäpp på en 2-årings hand? Herregud, då har du det lätt hemma kan jag konstatera.

En jättebra bok för alla föräldrar är "fem gånger mer kärlek" av Martin Forster. Tipsen i boken är konkreta & fungerade jättebra för oss, vi hade massor av bråk & skrik innan.

Vi har riktigt bra och givande diskussioner här hemma. Men tack för att du bekymrar dig för min man. Men nej, inte är man moraltant för att man tycker det finns bättre sätt att fånga ett barns uppmärksamhet än att knäppa dem på fingrarna. Jag tänker såhär: Det jag inte kan tänka mig göra mot andra, gör jag inte heller på barn. Vad jag själv skulle uppfatta som kränkande/nedlåtande behandling utsätter jag inte andra för. Och jag skulle verkligen inte uppskatta att bli knäppt på fingrarna av någon. Det är en rätt enkelt tumregel: gör inte mot andra det du inte vill att de ska göra mot dig.