Barnaga

Hur menar du då? jag tror inte att du har samma defintion av hot som lagen faktiskt (och det där är löpande text i en skrift, inte lagtext f ö )Att hota och skrämma som uppfostringsmetod är aga. Men att på ett lugnt sätt tala om faktiska konsekvenser av en handling, t ex att gå själv på en brygga, det är att vägleda sitt barn. Det kan man ju berätta utan att skrämma upp barnet i onödan. Barn hanterar ju faror bättre som de förstår, inte som de är är rädda för.

Ja, jag är osäker på om det kan gå in under aga - som sagt - gråzonen är suddigare där än vid fysiska överträdelser. Där är det solklart. Det beror mycket på hur hotet framförs, innebörden i hotet etc. Men att tala om för barn vad ett oönskat beteende får för konsekvens - det bör man rimligtvis kunna göra om man gör det på ett bra sätt och med en rimlig och relevant konsekvens. jag använder inte tomma hot eller konsekvenser utan koppling till händelsen, men jag kan berätta för mitt barn varför man inte ska gå ut i mörkret utan reflex, cykla utan cykelhjälm, varför man inte får slåss, etc. Det är inte att hota, det är att vägleda.

Du får alltså också skuldkänslor av att knäppa ditt barn på fingrarna?

Jag har fortfarande lite svårt för att förstå vad du egentligen tycker om att knäppa barn på händerna.

Om du nu ångrar att du gör det - varför göra samma sak igen? Varför sitta på FL och förklara sida upp och sida ner varför det inte är fel och sen skriva att du ångrar dig? Om du blivit misshandlad som barn, får du inte lite is i blodet av att andra människor tycker att du gör fel mot ditt eget barn?

Du har försvarat ditt agerande fler gånger än jag kan räkna i tråden så ja, jag tror att du tycker att du gjorde rätt. Jag tror inte du ångrar dig eller ser det som ett misstag, inte om jag utgår ifrån det du skriver.För övrigt så har åtminstone jag aldrig kallat dig en dålig mamma. Däremot så är det väldigt svårt att få svar på varför det inte gick att göra annorlunda och vad som egentligen fångade din dotters uppmärksamhet när du knäppte henne på fingrarna. Något extraordinärt måste det ju ha varit om du, efter flera timmars försök på alla sätt och vis, fick uppmärksamhet av att just knäppa på fingrarna.

...och varför kunde du inte göra på något annat sätt? Varför valde du att ta till en fysisk metod när det faktiskt finns alternativ? Det är det jag fiskar efter. Jag förstår självklart hur du gjorde, men kan liksom inte fatta varför.I stort sett alla barn gör som din dotter i samma ålder/utvecklingsfas. De testar. man tajatar, avleder, lyfter bort och de skrattar och tar det som en lek. I stort sett alla andra föräldrar väljer att lösa problemet utan fysiska uppfostringsmetoder. Med lyckat resultat - och det utan kränkande metoder. Man får vara envis, man får vara konsekvent, man får ha tålamod. Men man får aldrig, aldrig knäppa, slå, daska eller vad man nu väljer att kalla det. Även om du tycker att det är löst så kommer ju effekten av känsloimpulsen, eller hur? Det måste ju du också inse? Annars talar du emot dig själv. Det är ju känseln av knäppningen som får henne att sluta/förstå allvaret. Det kan du inte bortförklara. Och är knäppningen/dasken eller vad det nu är, så pass hård att det får henne att backa/stanna upp - ja då är den för hård. Det är ju ganska självklart. Så knäppningar faller på sin egen effektivitet...Det är så märkligt att få höra detta hela tiden. Å ena sidan är det supereffektivt och det enda som hjälper, å andra sidan känns det minsann knappt alls. Märkligt resonemang. Träffar man några magiska anti-pill-akupunktur-punkter med de där supermjuka knäppningarna?

Var lite förnuftig och se längre än vad näsan räcker. Självklart får man hindra sitt barn både från att bränna sig och falla ur soffan, var har du fått det ifrån. Men man gör det självklart på ett bra sätt, utan våld, så långt det är möjligt. Du kan ju liksom inte motivera en knäppning likväl som en örfil med att barnet var för nära väggutaget, även om det kan vara farligt. Det finns andra sätt. Man kan lyfta bort ett barn från ett eluttag, spis etc eller fånga barnt om det faller eller vänligt men bestämt mjukt lyfta ner barnet från soffan är inte aga enligt lagen. Det är vägledning och att skydda och hjälpa sitt barn. men du skyddar ju itne om du avsiktligt tillfogar det mer smärta! Och du, alla andra föräldrar har inte brända barn. De lyckas hålla sina barn från väggutag och andra farliga saker utan knäppar och dylikt. Förstår du inte det?

Jag tror inte att du är korkad. Men man kan ju hoppas på att du använder den envishet du haft att försvara ditt agerande i den här tråden med ditt barn istället för att använda förnedrande fysiska metoder.SJag trori nte att du beräknande tänkte tillfoga ditt barn skada. men faktum är fortfarande tat en knäpp på fingrarna känns även om den är lätt (be någon knäppa dig, får du se - handryggen är rätt känslig), och principen och effekten är densamma som vid en örfil, även om en örfil naturligtvis är värre än en "knäpp". Men, principen är densamma, och det är möjligt att knäppar får samma psykiska effekt som örfilar och hårdare slag. Så jag kan visst jämföra. Samma princip, samma effekt. "Bara" mindre smärta. Jag tycker också att det är löjligt att försvara våld med ursäkten at det är milt, inte gör särskilt ont och inte lämnar märken. Jag blev blev omkullvräkt på en säng en gång och min dåvarande sambo höll för min mun för att jag skulle "hålla käften". Det gjorde inte ett dugg ont fysiskt, men såren de satte i själen gjorde ju att jag lämnade honom. Sen tycker du inte att det är så farligt, eftersom det räddade ditt barns liv. Visst. Men du säger samtidigt att du hade kunnat gjort annorlunda. Fint. Gör det då, istället för att försvara ditt agerande.

Men det är inget svar på min fråga. Det är bara din redogörelse för hur det gick till. Jag vill fortfarande veta vad du tror fångade hennes uppmärksamhet just för att du knäppte henne. Om det nu inte gjorde ont eller var en kränkande handling så måste det ju varit något annat? Eftersom hon inte brydde sig om dig innan.Och jag vidhåller fortfarande att du hade kunnat göra annorlunda och att du inte ångrar det skedda ett dugg.

Man behöver inte försvara ett agerande bara för att det redan har skett och inte kan göras ogjort? Tvärtom. Känner man att det inte var rätt, kan man ångra sig istället. Eller ska vi börja legitimera allting i historien bara för att vi inte kan ända på det?Nej, jag tycker inte att jag är mer värd än dig. Jag tycker atta alla människor ä lika värda, inkusive barn förstås. Man knäpper itne på någon, varken barn, äkta man, grannen chefen eller sin dementa mormor, även om de bär sig illa/farligt åt. Det finns alltid andra respektfulla och effektiva sätt. Det är det jag försöker poängtera min min envishet. Inte att du inte älskar ditt barn, för det gör du förhoppningsvis.Och din poäng med lös knäpp faller fortfarande med handlingens effektivitet. För att en knäppning ska vara så effektiv som du verkar framhålla - måste den vara tillräckligt hård för att kännas ordentligt. Det är DET du verkar blunda för. Ditt resonemang faller på sin egen logik.Och ja, jag är också envis.