ADHD mammorna fortsätter att snacka av sig

Han har ätit medicin i nästan 2 år. Ville vänta men det blev ohållbart hemma så vi fick det januari 2008. Innan han fick medicin så var allt kaos. Han kunde inte leka, inte vara i barngruppen på förskolan på ett normalt sätt utan fröknarna fick ta honom ensam och hitta på saker. Han lyssnade inte alls på någonting. Han hade svåra aggressionsutbrott som varade från en halvtimme till 2-3 timmar och det var flera sådana om dagen. Han sov jättedåligt på natten och var tvungen att sova middag på dagen för att palla öht. Han kunde inte sitta vid bordet och tex pussla eller liknande. Han kastade iväg grejerna om det inte gick på första försöket.

Nu är det bättre. Hans utbrott varar max en kvart och är inte lika mycket. Han kan leka med kompisar även om han fortfarande behöver vuxenstöd och han kan vara i gruppen i skolan. Han lyssnar bättre, följer uppmaningar bättre. Han sover på nätterna och ingen middagsvila och hela han är lugnare. Han mår mycket bättre och är mycket gladare. Med medicinen kommer den goa ungen han egentligen är fram. Det fina goa som man aldrig ser för hans funktionshinder står i vägen. Visserligen har vi fortfarande jobbigt men inte alls som vi hade innan. För mig är medicin guds gåva till människan för det har förändrat tillvaron totalt. Sen förstår jag att man som förälder är tveksam till medicin för det är ju trots allt medicin med biverkningar och sånt. Och det är klart att man vill vänta så länge som det går för ingen vill ju mediciner sitt barn i onödan. Men när man känner att det behövs och barnet svarar bra på medicinen, då får man ett annat liv.

åh, fy jag är så livrädd för det. Har vissa nojjor som jag aldrig någonsin skulle vilja att mina ungar hade och det är just nattskräck... och sen är det feberkramper. De två klarar vi oss helst utan. Fy vad läskigt när du skriver om det. Finns det nån förklaring till nattskräck??

det jag skulle gjort är att inte ge efter överhuvudtaget släpa dit han låt han riva hela stället sen när han lugnat ner sig så får han städa efter sig,vägrar han så får man inte ge sig fastän det tar flera timmar, så gör vi hemma den första timmen tar den som börjat fighten,sen löser den andra föräldern av och så fortsätter vi.
oftast så löser det sig att man hjälps åt att städa men det viktigaste är att pojken hjälper till,man vinner på det i längden.
jag förstår att det är tufft men ge inte upp,
många kramar till dig

Trollet Ludenben skrev 2009-11-13 21:57:41 följande:

Nej inte vad jag vet,men det vi fick förklarat för oss är att barnet kommer inte ihåg någonting av nattskräcken utan det sover fastän dom skriker som besatt och svarar ibland på tilltal och verkar vaket men dom kommer inte ihåg något på morgonen sedan.
Det är ju bra men fy vad rädd man blev första gångerna när han fick det,

Petra: Jag tycker att det var fel av personalen att "ge upp". De måste ju visa vem som bestämmer o hur det ska vara när han är där. Nu har de ju visat vart ribban ligger o det kommer bli ännu värre nästa gång, för att han vet att det ger resultat!!!
Tror att det är bättre att ngn annan personal "tar honom" nästa gång o verkligen inte ger sig. De andra barnen dör inte av att en kväll/natt blir stökig o efter den förtsa natten så kan det ju inte bli värre iaf om de bara är konsekventa o står på sig!!

läskigt att de inte minns något. Det brukar väl vara värst i småbarnsåren och avta sen när de blir lite större va??

Vet inte. Det har förändrats med åren. Sonen (12 år) är förtvivlad och gråter när pappa inte är hemma. Här är vi uppgivna för tillfället. Han är rädd om kvällarna och detso kaxigare om dagarna. Jag ochlillasyster får sova där det passar. Sänggåendet är ett av de svåraste problemen just nu. Till läkaren säger sonen att han visst kan somna sjaälv, han har bara fastnat

Trollet Ludenben skrev 2009-11-13 22:07:22 följande:

ja det är vanligast vid 4-6 år iallafall för oss

Då hoppas jag att vi slipper nattskräck. Har han inte haft det tidigare och nu är han 7 år så tror jag inte han får nån.
I morse vaknade han i alla fall kvart i sex. Ett framsteg mot att han vaknat halv fem och runt 5 den senaste veckan. Och morgonen är hyfsat lugn... Idag kommer svärpäronen på besök så hoppas att han är lugn även efter de har åkte hem sen. Han brukar stöka till det efter han har vart nånstans eller vi har haft besök.

Här är det kaos som vanligt o jag vet inte hur vi ska få ihop dagarna. Jag får liksom INGET gjort. De bara slåss o springer runt de två små o är på ALLT som överaktiva 1-åringar. Måste vara med dom heeela tiden för att de inte ska i hjäl varandra eller riva huset. Hur fanken ska man då kunna slänga in en maskin tvätt, eller plocka undan saker som ligger öööverallt, eller dammsuga?? När jag dammsuger så drar M ut sladden hela tiden med för att hon hatar ljudet! Äldsta tjejen maler o maler o tålamodet tryter mot henne. Äldsta brodern tycker att det jobbigt med skrikande småsyskon, samtidigt som han tycker att det är såå roligt att kiva med dom, o äldsta tjejen är polis på dom..Gaaaahhhhhh!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Var bara tvungen att skriva av mig. .