Imorgon kommer vår lilla dotters urna på plats. Det känns bra på så vis att vi äntligen kommer kunna gå till henne, tidigare har jag inte vetat vart jag ska ta vägen och bara vandrat runt planlöst på kyrkogården. Samtidigt så är jag livrädd för morgondagen. Hur klarar man att stoppa ner sin lilla bebis i jorden?
Frågan jag vill ställa är hur det fungerar innan gravstenen är på plats? Märks platsen ut på något sätt? Det känns så hemskt att hon ska finnas där utan att det syns.
Usch jag lider så med er. Vi ska ha begravning för våran lilla dotter på tor. Det gör så obeskrivligt ont.
Massor men kramar till er.
Jag frågade när vi va o tittade ut platsen där Ella ska ligga vad som kommer att vara där innan stenen kommer, de skulle sätta dit ett svar kors med hennes namn. Sen vet jag inte om det är olika mellan kyrkogårdar men så var det här iallafall.
Hoppas allt går bra för er i morgon, tänker på er kramar.
Tack för ditt svar. Jag beklagar er förlust. Det är hemskt att behöva begrava sitt barn. Vi hade begravningen för snart tre veckor sen och även om det var oerhört jobbigt så var det så otroligt vackert och minnesvärt. Jag är så glad av vi fick samla den närmaste familjen för att ta farväl av vår vackra dotter. Hoppas det går bra för er på torsdag, många styrkekramar till er!
Vi hade våran dotters urna i kapellet på kyrkogården,så kunde vi gå dit varje dag fram till att vi begravde henne.
Sedan satte vi henne i min släkts familjegrav eftersom vi inte kunde tänka oss att våran dotter skulle ligga i en ensam grav i 50-60 år.
Men på platsen vi begravde henne strödde vi vita stenar i ett form av ett hjärta fram till det att vi fick stenen,det var mycket vackert och hennes syskon mådde bra av det.
Jag har dock sett att på nya gravar iallafall här så står där vita kors fram till det att stenen kommit på plats.
Ja,det är hemskt att begrava sitt barn! Det är inte så det ska vara. Men vi gjorde det till en ljus dag för hennes syskons skull. Vi hade ljusa kläder och efter ceremonin så fick barnen blåsa såpbubblor upp till himmelen tillsammans med sina kusiner. Det var så vackert mitt i det sorgliga. Vi var dessutom aldrig i kyrkan,utan bara på kyrkogården vid graven.
Vi hade också ett kors fram till att vi fick stenen. Det tog några månader eftersom det var vinter. Och det gjorde ont, jag kan inte ljuga, det gjorde väldigt ont att släppa ner den lilla urnan i det mörka hålet, jag försöker att inte tänka på det så ofta.
På natten då det var gjort drabbades jag av panik, för där låg han, ensam, och det var kallt, minusgrader och förnuftet nådde liksom inte fram i min sorg. Det var en tuff tid, och jag gråter när jag skriver om det. Men det blir konstigt nog lättare med åren, lite lättare, man hanterar det nog bättre, för sorgen är densamma.
Det har varit så tydligt för mig ända sen hon föddes att hon inte är där, hon fanns nån annanstans redan då. Sista gången jag höll henne innan jag lade ner henne i kistan kändes det ännu tydligare. Men det gör ju inte smärtan, sorgen och saknaden mindre. Jag VET att hon inte är där, men samtidigt är hon ju det och precis som du skriver Bite me så är det kallt ute nu. Usch min lilla lilla bebis... Förnuftet och känslorna går inte alltid hand i hand. 
Vi får antagligen stenen i mitten av november. Allt går så fort och jag vet att vi skulle kunna dra ut på det om vi ville, men jag vet inte vad det skulle tjäna till. Hon föddes 8 september (dödfödd i v.37+1), begravningen var den 29 sept och imorgon kommer urnan på plats.