Tvingar du ditt barn att säga förlåt?

Japp, det gör jag.
Att säga förlåt är att erkänna att man inser att man gjort fel och att en annan människa farit illa på grund av mitt beteende.

Personer som inte säger förlåt, ber om ursäkt, står för vad de gör, brukar bli personer som blir lätt illa omtyckta.

Absolut inte. Säger åt honom att han ska be om ursäkt, men vill han inte så vill han inte... Han är 3 år.

Jag har aldrig blivit tvingad att säga det själv, det har kommit av sig själv när jag blivit lite äldre.

Du menar att bara för att du tvingar ditt barn att säga förlåt, så innebär det automatiskt att ditt barn har insett detta?

En bekants barn har inte blivit tvingad till det, eller ens tillsagd att be om ursäkt. Istället säger dom "Det var inte jag", varenda gång de gjort något otillåtet eller liknande. Nu när den ena är 9 år så är det inte speciellt sött om man säger så....

Det var inte länge sedan 9-åringen nöp mig hårt och jag fick jätteont och skrek aj. jag blev riktigt ledsen. Att höra "Det var faktiskt inte jaaaag!" om och om igen när man säger att man blir ledsen är fruktansvärt frustrerande.

Så jag ska propsa på att mina barn säger förlåt OM de gjort någon illa eller liknande. Jag har sett vad det kan leda till annars, och så vill jag inte ha det.

Jag är inte ute efter det. Jag är ute efter att mina barn ska veta hur man gör med andra människor och vad man inte gör. Att de ska göra rätt i praktiken. Det vill jag lära dem genom att hindra olämpligt beteende(helst innan det skett) och visa ett bättre alternativ. Ännu hellre visar jag utan att behöva hindra först. Förekommer det.

Ångra sig, känns inte nödvändigt. Jag tror de är för små för den empatin som innebär ånger för någon annans skull. Om de ångrar sig beror det bara på konsekvensen. Mina barn är 2 och 4.

Målet är att de inte ska känna någon skam alls. Jag tror det är dåligt för självkänslan och glada barn med bra självkänsla lär sig bättre och är allmänt mycket trevligare och mindre benägna att slåss etc.
Jag har inte lyckats helt, men misslyckandet ligger hos mig och har inget med barnen att göra. Bara med att jag pratar först och tänker efteråt ibland.

Det verkar som om det förekommer en del svårigheter med läsförståelsen i tråden. Jag kan bara beklaga och hänvisa till uppdateringen. Ni som är normalbegåvade och klarar av att förstå vad ni läser: Tack för era svar

Att barnet säger förlåt för att det inser att det gjort något fel, hänger inte alltid ihop som många här tycks tro. I så fall skulle min store son aldrig förstå vad han gjort fel eftersom han oftast vägrar säga förlåt. Antagligen för att han är rädd att tappa ansiktet.

Jag tvingar inte mina barn att säga förlåt, men jag försöker få dem att förstå att det är bra att göra det även om man inte sårat någon med vilja. Att det räcker med att man ser att man råkat göra det andra barnet ledset.

Tyvärr ser man ofta i såna här diskussioner att många föräldrar lägger vikten på att barnet ska förstå vad det gjort fel innan det säger förlåt. Jag tycker att det är viktigt att lägga fokus på den som blivit sårad istället.

Jag tycker också att "vad säger man..." kommentaren är hemsk - men vill inflika att det inte finns så stort samband mellan att ett barn säger tack vid 17 månader och vid tex 3 år. Min son har nyligen blivit väldigt blyg och självmedveten i situationer när det förväntas något av honom. Till exempel ett tack.

Fram till nu har han tackat för allt - men helt plötsligt är det hemskt svårt för honom. Då kan man ju prata lite om att personen som gett bort något förstår att man blivit glad av ett tack... Däremot tycker jag att det är fel att kräva ett.

Lika dant ser jag på förlåtet. Om min pojke gjort något dumt brukar jag prata lite med honom om det. Är man en bra kompis om man gör så? Vad skulle du tycka om någon gjorde så? osv... Sedan kan man föreslå ett förlåt efteråt - som en lösning.

Men bäst är att GÖRA förlåt tycker jag, för det kan man involvera sitt barn i. Om man frågar "Hur tycker du att vi ska göra förlåt?" kan barnet själv bestämma något lämpligt - till exempel ge en kram (om kompisen vill), hjälp att bygga upp det som raserats eller att helt enkelt säga förlåt.

Tänkvärt inlägg, ska komma ihåg det här med att "göra" förlåt!

Nej, jag har aldrig tvingat något av barnen som bott hos oss att säga förlåt (ett ord utan känsla är helt irrelevant)! MEN vi vuxna har alltid varit goda förebilder och noga sagt förlåt om vi gjort något tokigt! Och plötsligt en dag kommer ordet förlåt från barnet alldeles adekvat och utifrån en förståelse som barnet har fått inplanterat i sig!

Och nu som vuxna märker jag att de hanterar frågan om "förlåt" på ett alldeles utmärkt sätt i relation till sina egna barn! (Först när ens barn blir föräldrar får man ett kvitto på sitt eget föräldraskap!)