Ni som tog lång tid på er att bli kära i era män - hjälp mig snälla!

Anonym (osäker) skrev 2009-11-01 14:49:41 följande:

jo, verkar ofta vara så..

ok, jo klart de nog är individuellt vad det handlar om veligheten. jag har fått höra han tänker för mkt, tänker på om vi passar ihop osv.. därför han behöver tid. men samtidigt så klickade vi så jäkla mkt när vi pratade i början. ville samma sak med livet. han sa själv de kändes sjukt hur lika vi var och ville med allt. nu är de som att de aldrig vart så liksom.. hur länge har ni haft de såhär nu? med förutsägbart, menar du spänningen med att dejta? skulle du vilja ni lärde känna varann mer och hittade på mer saker tillsammans för att "liva" upp?

jo jag har försökt många ting.. sagt ifrån ett par ggr när han behandlat mig illa osv.. och även dragit mig tillbaka. de funkade väl rätt ok.. och skärpte sig väl rätt ok efter de iaf, att jag drog mig tillbaka. dock fortfarande lite ignorans från hans sida. ne ja vet jag inte ska tänka på hur jag "ska" vara.. :( kanske hade jag inte tänkt så mkt så om vi hade fortsatt ses. nu är de så länge sen vi sågs och de är bara de stunderna vi pratar som jag känner mig lugnare och trivs. ger du honom någon form av bekräftelse? säger du något om att du sakna han eller att du vill ses m.m?

anonym,
Vi har träffats i två månader ungefär.
Jag kände också så från början, att jag och han hade väldigt mkt gemensamt. Tyckte nästan att det var skrämmande. Jag var väldigt förälskad de första veckorna. Sedan la sig förälskelsen ganska snabbt och jag upptäckte att vi även hade en hel del olikheter och plötsligt började jag tvivla på att jag ville ha samma sak som han (typ hus och familj och trygghet). När han pratade om det lät det plötsligt tråkigt..hm..svårt att förklara.
Kanske kändes det FÖR lätt allting. Jag känner att jag kan uppfylla min "dröm" inom ett år om jag vill - och bara för några månader sen var jag nyseparerad och trodde jag skulle vara själv resten av livet.. Kanske är jag lite chockad fortfarande och jag reagerar med att fly och finna fel istället för att se det positiva.

en fd pojkvän sa detta till mig en gång, som jag tänkt mkt på:
När något är FÖR bra kan man vilja förstöra det, för att få tillbaka känslan av kontroll.

Låter helt sjukt kanske..men ligger ngt i det. Blir det FÖR bra, kan det bli på något sätt outhärdligt för vissa.. Svårt att hantera och förhålla sig till och därför drar man sig undan.

Tvärr är det nog mest han som säger att han saknar mig etc. själv känner jag nog att jag inte riktigt får chans att sakna, för vi ses ju rätt ofta. Saknar dejting-spänningen, att inte kunna ta honom för given, att inte riktigt veta om han vill ha mig..att inte alltid veta vad han gör etc.

Anonym (osäker) skrev 2009-11-01 15:16:40 följande:

Det där låter som en helt normal reaktion tycker jag. Många av oss är inte helt övertygade om att vi är "värda" att älska och försöker då "straffa ut oss" genom att bete oss mindre önskvärt.

Mitt tips är att berätta för honom hur du känner - man kan ju faktiskt trivas ihop med och tycka väldigt mycket om någon utan att därför tycka att det är optimalt att flytta ihop omgående?

Sen det där med att "vara kär" - måste man etikettera känslan? Jag har en distansrelation med en man seedan i somras, jag saknar honom hela tiden, får pirr i magen när han ringer, känner mig tom när vi skiljs åt men om någon skulle fråga mig rakt av så vet jag inte om jag tvärsäkert skulle säga att jag är "kär"? Jag vet att jag tycker om honom och absolut inte vill vara utan honom, tror att den känslan växer lite för varje dag men jag har absolut ingen brådska med ihopflytt, förlovning osv.

TS

ok, ja för oss var de ju bra i 2 månader också, sen blev saker sämre.. det är nu 7v sen de sämre började.. så vi har kännt varann sen i mitten på juli. träffades sista helgen i juli så sen dess har vi väl vart dejtande. ja de är så jag uppfattade han med... kär på något vis. förälskad kanske de kallas då... under 2 månader har han skrivit varje dag på msn, skickat sms när han vart borta över helg. eller skickat andra spontana sms... låtit glad och brydd m.m..

ja de är trist det ska vända så.. som du säger, leta fel och fly istället för att se det positiva, på de viset man såg det i början... :( jag saknar det. saknar hur man klickade å pratade lika om allt.... visst va de inte dödsallvarligt de vi sa, men vi satt å kollade hus liksom! husannonser och sa vilka vi tyckte va fina å drömde oss bort lite.. samt prata om barn, namn på dem. bil...m.m :S

ja kanske de blir så man vill förstöra när de blir för bra.. så svårt att sätta sig in i det tänket och den känslan när man själv inte är sådan.. så trist bara =(

jo förstår de.. om du inte får tillräckligt med space så får du ju inte chans att sakna. då kan man ju lätt bli kvävd kanske. du tror inte de skulle hjälpa att ni åkte iväg på en liten resa? då är ni båda på bortaplan, på ett nytt ställe, får lära känna varann på ett nytt sätt. se sidor du inte sett hos honom och umgås på ett annat sätt...

Anonym (nöjdsomdetär) skrev 2009-11-01 15:31:16 följande:

Ja, jag skulle nog vilja ha det som du - bo isär så att man får sakna varandra ibland, vänta med allt annat ett tag. Hade han känt likadant hade det väl varit ok, men det är vetskapen om att han nog vill mer som gnager och som får mig att vilja fly.. Det spelar ingen roll om han rent verbalt "drar sig tillbaka", jag vet ändå vad han tänker..Försöker bortse från det, försöker att, som du säger ,inte etikettera känslorna. Men det är svårt när jag vet att jag för ett halvårsen skulle kunna döda för att få trygghet, hus och barn - och nu när jag kan få det så vill jag inte ha det!!? Betyder det att det är HAN som är fel? Kanske skulle jag ha velat ha det med RÄTT person? Eller handlar det om mig, att jag ville ha allt detta i min förra relation, men innerst inne inte ändå..
Ja, herregud, som ni märker kan jag analysera helt sönder detta..
Ska nog inte tänka alls..
Men hur länge kan man dejta utan att göra klart för varandra var man står egentligen??

Usch, ja, jag fattar att det är jobbigt när någon förändras och glider undan, efter att det var så bra i början.
Kanske skulle du kunna säga i stil med "jag förstår att du tvekar.och jag är kanske inte heller säker på att detta är 100% rätt, för det kan man ju faktiskt aldrig veta..Men vi kanske bara kan träffas och umgås utan att bestämma något påett tag, hålla det lite öppet, träffas och göra roliga saker..?"
Ge lite sken av att du inte heller är helt säker (även om du är det). Och sen verkar du ganska obekymrad när ni ses, pratar inte om djupare känslor utan försöker bara ha roligt tillsammans. Då kanske han slappnar av lite?
Och ja, vi har pratat om att resa. Men då blir det också knäppt, för han kan säga att vi kan boka en resa i februari tex. Och då tänker jag "februari? hur kan du veta att vi är tillsammans i februari?".. Men visst, en weekendresa nu innan jul kanske vore bra.

Anonym (osäker) skrev 2009-11-01 15:46:12 följande:

Det där är - gissar jag - ett slags skyddsmekanism? Om jag förstått rätt så blev du lämnad i tidigare förhållande, och det var ganska nyligen? För mig känns det helt naturligt att ditt undermedvetna vill skydda dig från en ny besvikelse så tätt inpå den förra, det behöver inte på något sätt betyda att han är fel person, snarare att det är fel tillfälle, dvs för tidigt!

Bästa/enda lösningen är väl fortfarande att försöka prata så mycket som möjligt med honom om det, försöka förklara vad du känner - och komma överens om hur dejtingen ska se ut - det är (om jag förstår dig rätt) väl inte så att du tänker dejta honom tills nån annan "bättre" dyker upp?

Analysera sönder kan man kanske göra....men å andra sidan är det väl rätt viktigt att du tar dig en allvarlig funderare på vad det är du egentligen vill, så du inte vakanr upp om några år och kommer på att du hamnat i en situation du inte alls hade tänkt dig!?

Anonym (osäker) skrev 2009-11-01 15:56:04 följande:

jo och jag har nog försökt vara sån... har kämpat med hans ignorans väldigt mycket under dessa veckor. då har jag ignorerat tillbaka osv... säga ifrån måste jag göra för att markera saker. så är väl egentligen enda viljan från mig han sett... jag säger aldrig jag saknar han, aldrig nåt fint alls.. för han säger aldrig nåt. tycker jag hållt det på en väldigt bra nivå. har även förklarat för han att jag har svårt att lita på honom när han behandlat mig som han gjort. osv... sanningen är den att jag har väldigt mycket osäkerhet inom mig. inte känslomässigt på han, men tilliten och tron på han är jävligt dålig.. tycker DE borde få honom att bli rädd om mig. men de kanske inte har samma inverkan som om man säger man är osäker på -honom-?

blir så less ibland så jag har mer och mer blivit bitter. vi har inte setts på 7v... men efter alla de prat vi haft om hur han beter sig å allt som är, så känns de som jag vågar säga ifrån på ett annat sätt. har vart försiktig och rädd av mig, vilket jag är än.. men t,ex för några dagar sen när vi prata om att ses så sa jag att jag orkar inte ta upp det nåt mer för de rinner ba ut i sanden jämt och att han inte verkar bry sig. så trött på att aldrig få nåt av honom... jag behöver ju det för att orka stanna kvar liksom. så... snart lär jag väl säga till han att jag inte orkar mer, även fast jag vill stanna kvar.

hmm... varför februari/så långt bort.... ja menar, om de är lite knas mellan er så borde han ju vilja ta resan så snart som möjligt. hade då jag velat för att liksom pigga upp förhållandet.... ja ni borde ju kanske ta en weekend nånstans.. så ni får göra nåt ROLIGT, uppleva något tillsammans och komma bort! jag tror det gör mycket....

Anonym (nöjdsomdetär) skrev 2009-11-01 15:56:39 följande:

Ja, jag separerade ganska nyligen, och en anledning var att mitt ex inte ville ha barn ,hus etc, utan hade en annan inställning till framtiden..
Så, javisst är det nog en skyddsmekanism - jag vågar inte ge mig in i något igen helt enkelt. Samtidigt känns det lite ironiskt att plötsligt känna mitt ex´s argument komma från mig själv istället.. Att man lika gärna kan bo i lgh som i hus, och vänta med barn några år till, resa istället..etc.

Och det är precis som du säger, jag borde verkligen fundera allvarligt så att jag inte "vaknar upp" om några år och ångrar mig..
Samtidigt tar detta funderandet lite död på de känslor som jag bara skulle vilja infann sig automatiskt.. Ju mer jag funderar, desto mer tvivlel kommer ju tyvärr.

Anonym (osäker) skrev 2009-11-01 16:20:11 följande:

ska berätta ett samtal jag och min dejt hade...

han sa han blir för passiv och inte vet vad han ska ta sig till, angående hans beteende mot mig den senaste tiden. jag sa då ja de kanske inte är så lätt att veta hur man ska bete sig ibland.. då svarade han att ne, man får väl se till och släppa loss lite.. bara vara ibland. jag sa då att de kunde vara bra ibland, att saker kanske känns bättre och lättare då.......jo jag är för feg av mig, måste släppa lite.. svarade han då.

berätta detta just för ja tyckte de verkligen stämde klockrent med det du sa, som jag citerat.... så ja... de är nog inte bra att tänka för mycket. då gräver man ner sig och fastnar....

Anonym (osäker) skrev 2009-11-01 16:20:11 följande:

Fast en viss skillnad ändå kan jag tro, jag gissar att din fd tyckte det efter lite längre tid än några månader? Att du bromsar efter så kort tid med "den nye" är väl mer logiskt?

Anonym (osäker) skrev 2009-11-01 16:20:11 följande:Jag förstår hur du menar..fast....det där med att känslor bör komma automatiskt känns lite hollywoodklyscha om du fattar hur jag menar. Klart att DRÖMMEN är att man blir fullständigt swept away men så funkar det ju sällan. Personligen tycker jag nog att det känns bättre att vara en rationellt tänkande människa med möjlighet att själv påverka min framtid. Tvivel KAN vara utvecklande och bra - men som sagt; främst i ett utbyte med den andre parten.

anonym,
ja, det låter ju ganska likt mina tankar.
Låter som att du verkligen ansträngt dig och gjort väldigt mkt för att att inte pressa honom. Verkar också som det verkligen är viktigt att ni träffas nu. 7 veckor är ju ganska lång tid att inte ses, om ni bara varit tillsammans sedan i somras. Om han är en sån som funderar mkt, så är det nog extra viktigt att ses ganksa ofta så att inte funderingarna sätter sig över verkligheten, om du fattar vad jag menar. Det blir ju lätt så att man grubblar FÖR mkt (som jag just nu) och då känns inget bra till slut.
Ni kanske också borde resa bort, göra något kul tillsammans.

Anonym (osäker) skrev 2009-11-01 16:52:17 följande:

jo jag har verkligen ansträngt mig, pressat mig själv och mitt tålamod.. mått skitkasst men aldrig visat honom de. aldrig berättat hur ledsen jag är eller nåt...

jo jag tänker samma... att de är viktigt att ses annars tar negativa tankar över och grubblande vilket inte gör någonting bättre... minnen bleknar och värme som fanns tynar bort.. kommer kännas som första gången vi sågs, nästa gång vi ses.... han tänker för mycket, som han sagt själv.. tänker väl på alla småsaker.. om vi passar å de där... men å andra sidan tror jag inte han går å tänker på detta så sjukt mkt. han är en sån som vill va igång mkt o göra saker, så han har myckt för sig och ränner ofta iväg. idrottar/tränar en del osv...

jo, vi skulle också behöva en resa..... har redan nämnt det 2ggr för han... under tiden som de fortfarande var bra så föreslog jag en resa till island :P ok, kanske overkill. men jag var seriös endå.. hade vart underbart. sen nu under de dåliga frågade jag om vi skulle göra en roadtrip, och föreslog kolmården.. nu är ju de dock typ stängt eller nåt. men iaf.. de lät inte nå positivt de heller för en roadtrip var de ju lite fel tidpunkt för... men ja menade väl inte attman behövde åka så himla långt bort heller. men men, de rann iaf ut i sanden typ... om vi ska fortsätta ses kanske man får "resa" å göra nåt... om man lyckas få han positiv. gäller ju å komma på nåt bra med...

anonym,
hoppas det ordnar sig för er..Tycker du ska se ut nån trevlig resa och föreslå för honom. En weekend på ngt romantiskt ställe. Om du fixar allt så kan han nog inte tacka nej när du frågar. Sen är det bara att förföra honom och vinna honom tillbaka Tror definitivt att ni måste ses.

Ska försöka släppa detta nu lite och bara fokusera på hans goda sidor, han har ju egentligen jättemånga fina sidor..bara jag som är feg och tänker negativt.

Anonym (osäker) skrev 2009-11-01 21:05:55 följande:

ja du gör rätt i att försöka fokusera på hans goda sidor... sen får man ju hoppas han ger dig lite distans med så kanske de underlättar... eller att han "ger upp" och det får dig att inse något.

ja jag har inte så mycket tro gällande mitt iaf... när man pratat kan de ha kännts glatt och ömsesidigt saker.... men nu har han ignorerat mig i 3 dagar... han har haft tid att skriva och vart in på msn en del. men de är viktigare/roligare att gå in på dejtingsida och svara/spana där.... urs vad jag grät igår och var alldeles röd i ögonen på jobbet idag.. känner jag inte orkar mer... men vad gör man...

Ingen annan som har någon solskenshistoria om hur ni sakta föll för era män..?

Anonym,
hur går det för dig?

Jag försöker verkligen tänka positiva tankar..Det är så typiskt mig att fokusera på det negativa. Eller, rättare sagt, jag har blivit sådan nu - kanske blir man sån efter några förhållanden, att man med en gång börjar spana efter vad som KAN innebära problem i framtiden. På ett sätt är det väl bra att man inte blir förblindad av kärlek, men det är ju också farligt för ingen är ju perfekt.