Vi som vill, men inte våra respektive. Del 2

Ja, jag inleder väl själv på den nya tråden...

Det känns faktiskt ganska bra just nu. Det känns som om min sambo successivt börjar vänja sig vid tanken på att vi kommer att skaffa barn tillsammans lite längre fram. Han säger liksom saker då och då som gör att jag tror det. I början var det ganska subtila saker och jag undrade om jag övertolkade det. Men nu är det riktigt uppenbara saker som handlar om att få ett kärleksbarn längre fram och så. Det känns riktigt härligt, även om det då och då glimtar till saker som gör att jag förstår att han egentligen är väldigt nöjd med det barn han har. Men, men... vi får se. Jag lever på hoppet!

Hur går det för er andra?

Hej igen.

Kul Phoebe78, att det verkar gå åtminstone lite framåt för dig. Att din kille börjat säga saker måste kännas positivt. Hoppas det kan bli något för dig/er.

Själv är jag mycket kluven, extremt kluven. Vi ska ju ha vår diskussion efter nyår är det tänkt, då han ska svara på om han kan tänka sig barn inom en rimlig tid, dvs börja försöka inom 1-2 år eller liknande.
Det lutar åt att han kommer att säga att han inte kan svara alls., dvs "kanske inom 10 år".
Då jag är 30 känner jag ju att jag inte kan vänta hur länge som helst.
Å andra sidan har jag satsat så otroligt mycket på detta förhållande, gett det mycket av min tid (snart 4 år), flyttat till hans hemstad och skaffat arbete här, etc.
Ska man ge upp allt det, samt den kärlek man har ihop?

Ena dagen tänker jag så här: Jaa, jag har gett honom ALLT, han får fasen satsa nu, annars sticker jag! Han kommer ju aldrig ändra sig, den omogna idioten.
Nästa dag tänker jag: Nej jag kan inte ge upp detta, han är ju så fin och vi älskar ju varann.. kanske han ändrar sig av sig själv inom ett par år?

Usch... det är så jobbigt att höra två sidor tala inom sig, det känns så svårt att välja. Ett val ingen borde behöva utsättas för, att välja mellan barn och den man älskar...

För mig lutar det åt att jag är för "svag" nu för att lämna. Orkar inte med både min barnlängtan, ett stressigt jobb, samt en hjärtesorg nu känner jag. Får se om jag ändrar mig efter nyår....

Svår situation SagaCaroline! Jag var i en liknande situation för länge sedan, men var då betydligt yngre än dig. Eftersom jag trodde på relationen så valde jag att avvakta, vilket lyckades. Nu har vi tre barn och det är inte säkert att det är slut än. Problemet med karlar är att deras barnlust för vissa vaknar så sent. Det är också svårt att veta om det kommer att ända sig eller inte.

Jag tänker så här: Om han är lite omogen, osäker över er ekonomi och hur han ska hinna med allt kul om ni skaffar barn så kan han nog växa ifrån det så småningom. Detta gäller särskilt om han är 25-30 år. Då kan det vara värt att vänta ett litet tag till.

Sedan finns det typen som verkligen inte vill ha barn. De har ofta egna tankar och idéer om vad som är viktigt i livet och kommer inte att ändra sig. En indikation kan vara att han är 35-40 år och trots detta inte är barnsugen.

Du känner ju honom bäst. Men tänk på att det kan ta åtskilliga år att hitta en ny. Ge honom gärna små puffar åt rätt håll utan att tjata och pressa på.

Usch ja SagaCaroline... det är inte lätt. Jag förstår dina tankegångar så väl. Det är hemskt att ens behöva tänka tanken på att behöva välja mellan den man älskar och barn. Jag hoppas, hoppas, hoppas så på att vi kommer att hamna där du är Mammagrön!

Om du inte känner dig stark nog att ta beslutet lämna eller inte just nu SagaCaroline så ska du förmodligen inte göra det heller. Vänta tills du känner att det är rätt - oavsett om det blir att stanna eller lämna. Annars blir det nog lätt galet tror jag.

Vi har pratat lite mer om det här med barn och nu har han sagt att kanske, kanske kan vi börja försöka om ett halvår. Kanske... Men det är alltid något! Det borde egentligen vara hur goda nyheter som helst, men samtidigt har han sagt att han är väldigt tveksam till att ta hjälp om det inte funkar på naturlig väg. Och med min sjukdomsbakgrund kan det kanske bli så att vi måste det för att lyckas. Ja, ja... jag får ta en sak i taget. Han kanske ändrar sig om det visar sig att det inte går med vanligt hederligt sexande.

Det känns i alla fall fortfarande som att det går framåt här, om än långsamt. Jag tror som sagt att det handlar om att han behöver vänja sig vid tanken. Han var ju tidigare helt inställd på att inte skaffa fler barn. Så om han nu börjar prata om att börja försöka längre fram och själv funderar på när så måste ju tanken ha sjunkit in lite tycker jag...!

Hej igen!

Mammagrön: Ja, det är kanske som du säger, att han kommer "mogna in " i hela saken. Han är rätt mycket yngre än mig, ca 25 år gammal.
Som vi pratat nu så har vi haft denna diskussion återkommande under senaste året och jag har ju tröttnat på "flummandet" om ett riktigt svar. Så det vi bestämt är fortfarande att ha en diskussion efter nyår där han ger ett svar om han kan tänka sig börja försöka inom 1-2 år.
Frågan är bara vad tusan man ska göra om han säger NEJ, jag vet inte när, jag vet inte om det ens blir inom 5 år.
Ska man vänta.. eller gå.. det är frågan, som hela tiden bränner i en.
Jag känner att det tär oerhört mycket på mig detta, har nog blivit mer och mer deprimerad på sistone på grund av detta. Känns som att mina drömmar och behov inte är "värt" lika mycket.... Ändå VILL jag ju ha barn med honom, som jag nu levt med i flera år.. ingen annan. Suck. Tack för ditt positiva inlägg dock, kändes rätt skönt att tänka att det kan bli en förändring hos honom, kanske...

Phoebe78: Jätteglad för din skull, verkligen! Det låter så underbart att din karl börjat fundera! Hoppas han menar allvar med sina funderingar, men det gör han ju säkert. Det verkar hoppfullt i ditt läge tycker jag. Hoppas, hoppas, din karl verkligen gör slag i saken framöver.
Själv så vet jag varken ut eller in faktiskt. Karln min har börjat bete sig ganska märkligt nu, inför att vi ska ha vår diskussion. Han är ömsom jättegullig och säger att han älskar mig, för att nästa sekund fräsa och låta otrevlig. Vet inte riktigt vad som pågår inom honom måste jag säga.
Jag antar att han börjar bli stressad över att det krävs ett svar av honom snart. När jag säger ifrån: Sluta va så otrevlig och konstig, då blir han jättegullig igen och säger förlåt.
Det som gör mig otroligt ledsen är att jag inte får några som helst tecken från honom att han vill kämpa för oss, eller att han inte kan tänka sig förlora mig, eller liknande. Jag önskar lite mer drivkraft och passion från hans sida: att han sa: "Klart vi måste lösa detta och hitta nån kompromiss! Älskar ju dig så mycket så jag orkar inte förlora dig."Men inget sånt har man hört än så länge.
Kanske blir inget av det verkligt för honom förrän den dag vi eventuellt flyttar isär.. Jag vet inte. Kanske är det jag som är för naiv och romantisk och han som är den realistiska.. suck.

vet inte vad jag ville säga med inlägget riktigt, förutom att jag verkligen verkligen inte mår bra just nu. Barnlängtan tär, samtidigt som rädslan att förlora den kärlek jag har, verkligen också bryter ner mig. Önskar det fanns någon bra lösning.
Funderar väldigt mycket över om han använder det här med barn som en ursäkt... Kanske han säger att han inte är redo men egentligen menar att han inte vill ha barn med just MIG? Då önskar jag verkligen han kan vara så reko så att han säger det!?

Usch ja ni hör hur tankarna far och man blir riktigt vilse när man fastnar i alla dessa tankar..
Kramar till er!

Hur går det SagaCaroline? Har ni haft ert samtal än? Nu har det ju iofs inte gått så lång tid efter nyår än... Hoppas, hoppas, hoppas ni har nått en lösning. Har ni kunnat njuta av jul och nyår eller har tankarna bara gått till samtalet ni ska ha efter det?

Min sambo kom med fantastiska nyheter i julhelgen faktiskt. Det var som jag trodde - han har bara behövt vänja sig vid tanken på fler barn. Han tog upp samtalsämnet själv och sa att han funderat mycket på det och behövt smälta det. Men nu har han börjat känna att det skulle vara roligt med ett barn med mig. Han är inte helt och fullt "där" än vilket jag förstår. Men som det ser ut nu så kommer vi att börja försöka om ett halvår eller så!

Egentligen borde jag vara hur glad som helst, men samtidigt vågar jag inte riktigt det. Så klart att jag är glad, men samtidigt så tänker jag att det kan ju faktiskt hända att han inte känner sig mogen om ett halvår heller. Men det känns ändå som att han kommer att bli det förr eller senare när han nu ändå kommit så här långt i sina tankar. Så det är väl bara att vänta och härda ut. Det har också dykt upp tankar som att tänk om jag inte kan få barn nu då. Eller att det tar jättelång tid. Jag förstår ju att det bara är rädsla som ligger bakom alla de här tankarna. Jag har velat bli mamma så himla länge och så himla mycket och nu när jag börjar närma mig den möjligheten så vågar jag inte vara riktigt glad eftersom jag är rädd för att börja hoppas för mycket och sen misslyckas.

Men, men... den som lever får se...!

Kram!

Hej igen!
Ja, vi har haft vårt samtal nyligen. Det gick väl inte så bra kan man säga...
Han har samma svar som innan, d.v.s att han inte kan svara om någon tidpunkt gällande barn, utan att han tror det kommer ta många år innan han blir redo...
Suck. Känns mycket tungt just nu, så klart. Det var nära att vi gjorde slut under samtalet, men vi fick väl båda lite ångest över att göra slut och bestämde att skjuta upp beslutet några dagar till.  Båda grät mycket och hade svårt att släppa taget just då.

Det ser mycket mörkt ut och ingen lösning är i sikte direkt.
Istället för att få ett hoppfullt positivt svar, så ser det ut som att man kommer bli barnlös och singel vid 30 års ålder.
Känns otroligt mörkt, sorgset och bittert just nu och jag själv känner mig som att jag befinner mig i ett svart hål ungefär.
Jag har inte någon lust eller ork att tänka på att träffa någon ny de närmaste åren. Så antar att det bara är att ställa in sig på att man inte kommer få några barn...

Kul att det går framåt för någon här inne i alla fall, Phoebe78! Det lät positivt det du sa men jag förstår om du inte vågar vara glad fullt ut ännu. Håller tummarna för dig!

Usch, usch, usch vad ledsen jag blir SagaCaroline! Jag kan inte föreställa mig hur dåligt du måste må just nu. Jag hoppas fortfarande att det finns en lösning för er även om jag förstår att det ser mörkt ut just nu. Men ge inte upp drömmen om att få barn! Det kanske löser sig! Jag tycker i alla fall att du är så stark som inte ger upp och står upp för vad du vill. Det är alltid bäst att vara ärlig och inte trycka ner sina behov för "husfridens" skull.  

Om du orkar så får du gärna hålla oss uppdaterade om hur det går. Önskar dig lycka till och skickar en massa styrka genom cyberrymden.

Kram

Hej hej! Hoppas jag kan få vara med på ett hörn? Jag är i er sits tjejer. Min sambo är den trögaste karln i världen! Allt ska ta sån j*la tid! Han "kanske" vill om ett par år...Jag har försökt förklara att vi inte har hur mycket tid som helst eftersom jag blir 34 i år. 34! Det är som att han inte "fattar" eller riktigt "tar in" hur gamla vi faktiskt är! Han är 33 och jag 34. Det är sanningen. Men han verkar lalla omkring i nån låtsasvärld där vi fortfarande är "unga". Och jovisst är vi det på sätt och vis men inte lika unga som förr Jag blir så arg och ledsen på honom och påverkar mig så otroligt mycket. Det går ut över hela mitt liv. Jag har föreslagit att han ska sterilisera sig "om vi ändå inte ska ha barn"....Men NEJ, det går inte, för han "kanske vill om ett par år".......Gaaaah! Som om det ska komma "vilja" från nån högre makt...helt plötsligt liksom....Jag vill inte heller ha barn JUST NU om jag kunde välja. Det skulle vara "smidigt" om jag/vi kunde vänta 10 år så vi "hinner" göra massa annat skoj först. Men så ser inte verkligheten ut. Och jag har inte den där "jag vill vill vill"-längtan men jag TROR att när jag tänker mig vårt liv om 10 år,15 år,20 år etc så tror jag att jag vill att det finnas barn med i bilden. Och ska det bli några barn så måste vi börja snart. Det är den krassa verkligheten.
Jag känner att du SagaCaroline och jag är precis i samma läge! Fast du är yngre och "har mer tid" än jag.....Så när du känner dig nere så kan du tänka på mig om det känns bättre.  Jag tror inte heller att jag kommer kunna lämna min sambo för det här. När jag äääntligen hittat "den Rätte" som är så "rätt"  förutom med detta....Jag orkar inte leva ensam och jag VILL inte heller hitta nån annan. Om jag ska ha barn så är det med min sambo, ingen annan. Och jag mår så dåligt över det här. Och jag blir så väldigt provocerad när folk säger att det är KVINNOR som VÄLJER att få barn senare numera för att DOM vill ha karriär först.....Ha ha ha KVINNOR VÄLJER....NÄ, skulle inte tror det!! Det är för fan KARLARNA som vägrar bli vuxna! Varför skulle jag bli kär i en karl med "Peter Pan-syndromet" ? Det kallas så när män vägrar bli vuxna....Och jag blir så ledsen över att "alla" frågar och hintar "När ska ni skaffa barn?"....Och jag har lust att skrika "Ja du får fråga min förbannade karl när han ens VILL försöka!"
Jag som ni märker så mår jag så väldigt dåligt över det här så jag kan knappt bete mig som folk. Jag hoppas att det går bättre för er än det gör för mig.