Vi som vill, men inte våra respektive. Del 2

Hej igen.

Kul Phoebe78, att det verkar gå åtminstone lite framåt för dig. Att din kille börjat säga saker måste kännas positivt. Hoppas det kan bli något för dig/er.

Själv är jag mycket kluven, extremt kluven. Vi ska ju ha vår diskussion efter nyår är det tänkt, då han ska svara på om han kan tänka sig barn inom en rimlig tid, dvs börja försöka inom 1-2 år eller liknande.
Det lutar åt att han kommer att säga att han inte kan svara alls., dvs "kanske inom 10 år".
Då jag är 30 känner jag ju att jag inte kan vänta hur länge som helst.
Å andra sidan har jag satsat så otroligt mycket på detta förhållande, gett det mycket av min tid (snart 4 år), flyttat till hans hemstad och skaffat arbete här, etc.
Ska man ge upp allt det, samt den kärlek man har ihop?

Ena dagen tänker jag så här: Jaa, jag har gett honom ALLT, han får fasen satsa nu, annars sticker jag! Han kommer ju aldrig ändra sig, den omogna idioten.
Nästa dag tänker jag: Nej jag kan inte ge upp detta, han är ju så fin och vi älskar ju varann.. kanske han ändrar sig av sig själv inom ett par år?

Usch... det är så jobbigt att höra två sidor tala inom sig, det känns så svårt att välja. Ett val ingen borde behöva utsättas för, att välja mellan barn och den man älskar...

För mig lutar det åt att jag är för "svag" nu för att lämna. Orkar inte med både min barnlängtan, ett stressigt jobb, samt en hjärtesorg nu känner jag. Får se om jag ändrar mig efter nyår....

Hej igen!

Mammagrön: Ja, det är kanske som du säger, att han kommer "mogna in " i hela saken. Han är rätt mycket yngre än mig, ca 25 år gammal.
Som vi pratat nu så har vi haft denna diskussion återkommande under senaste året och jag har ju tröttnat på "flummandet" om ett riktigt svar. Så det vi bestämt är fortfarande att ha en diskussion efter nyår där han ger ett svar om han kan tänka sig börja försöka inom 1-2 år.
Frågan är bara vad tusan man ska göra om han säger NEJ, jag vet inte när, jag vet inte om det ens blir inom 5 år.
Ska man vänta.. eller gå.. det är frågan, som hela tiden bränner i en.
Jag känner att det tär oerhört mycket på mig detta, har nog blivit mer och mer deprimerad på sistone på grund av detta. Känns som att mina drömmar och behov inte är "värt" lika mycket.... Ändå VILL jag ju ha barn med honom, som jag nu levt med i flera år.. ingen annan. Suck. Tack för ditt positiva inlägg dock, kändes rätt skönt att tänka att det kan bli en förändring hos honom, kanske...

Phoebe78: Jätteglad för din skull, verkligen! Det låter så underbart att din karl börjat fundera! Hoppas han menar allvar med sina funderingar, men det gör han ju säkert. Det verkar hoppfullt i ditt läge tycker jag. Hoppas, hoppas, din karl verkligen gör slag i saken framöver.
Själv så vet jag varken ut eller in faktiskt. Karln min har börjat bete sig ganska märkligt nu, inför att vi ska ha vår diskussion. Han är ömsom jättegullig och säger att han älskar mig, för att nästa sekund fräsa och låta otrevlig. Vet inte riktigt vad som pågår inom honom måste jag säga.
Jag antar att han börjar bli stressad över att det krävs ett svar av honom snart. När jag säger ifrån: Sluta va så otrevlig och konstig, då blir han jättegullig igen och säger förlåt.
Det som gör mig otroligt ledsen är att jag inte får några som helst tecken från honom att han vill kämpa för oss, eller att han inte kan tänka sig förlora mig, eller liknande. Jag önskar lite mer drivkraft och passion från hans sida: att han sa: "Klart vi måste lösa detta och hitta nån kompromiss! Älskar ju dig så mycket så jag orkar inte förlora dig."Men inget sånt har man hört än så länge.
Kanske blir inget av det verkligt för honom förrän den dag vi eventuellt flyttar isär.. Jag vet inte. Kanske är det jag som är för naiv och romantisk och han som är den realistiska.. suck.

vet inte vad jag ville säga med inlägget riktigt, förutom att jag verkligen verkligen inte mår bra just nu. Barnlängtan tär, samtidigt som rädslan att förlora den kärlek jag har, verkligen också bryter ner mig. Önskar det fanns någon bra lösning.
Funderar väldigt mycket över om han använder det här med barn som en ursäkt... Kanske han säger att han inte är redo men egentligen menar att han inte vill ha barn med just MIG? Då önskar jag verkligen han kan vara så reko så att han säger det!?

Usch ja ni hör hur tankarna far och man blir riktigt vilse när man fastnar i alla dessa tankar..
Kramar till er!

Hej igen!
Ja, vi har haft vårt samtal nyligen. Det gick väl inte så bra kan man säga...
Han har samma svar som innan, d.v.s att han inte kan svara om någon tidpunkt gällande barn, utan att han tror det kommer ta många år innan han blir redo...
Suck. Känns mycket tungt just nu, så klart. Det var nära att vi gjorde slut under samtalet, men vi fick väl båda lite ångest över att göra slut och bestämde att skjuta upp beslutet några dagar till.  Båda grät mycket och hade svårt att släppa taget just då.

Det ser mycket mörkt ut och ingen lösning är i sikte direkt.
Istället för att få ett hoppfullt positivt svar, så ser det ut som att man kommer bli barnlös och singel vid 30 års ålder.
Känns otroligt mörkt, sorgset och bittert just nu och jag själv känner mig som att jag befinner mig i ett svart hål ungefär.
Jag har inte någon lust eller ork att tänka på att träffa någon ny de närmaste åren. Så antar att det bara är att ställa in sig på att man inte kommer få några barn...

Kul att det går framåt för någon här inne i alla fall, Phoebe78! Det lät positivt det du sa men jag förstår om du inte vågar vara glad fullt ut ännu. Håller tummarna för dig!

Hej igen allihopa. Ser att ingen skrivit i tråden på länge verkar det som, vet inte om det är någon som kollar i tråden längre. Men jag gör ett försök att skriva. Någon från förr kanske tittar in och så. Ville bara berätta hur det blev för mig. Ingen solskenshistoria tyvärr. Men jag är rätt van vid trista slut vid det här laget så jag är inte överraskad..

Jag gav min ex-sambo mycket tid att fundera som ni kanske minns, närmare bestämt ett halvår ungefär. Vid senaste nyår så tog jag upp frågan igen. Han sa nej till barn då och kunde inte bestämma sig för "typ om ett år eller två" heller. Så då tog jag beslutet att jag inte kunde leva med honom längre. Vi båda två blev jätteledsna och grät en hel dag(!) tillsammans. Sen har det blivit några mail fram o tillbaka senaste 10 månaderna. I dom mailen så skriver vi fortf. att vi tycker om varann (t.o.m. älskar varann har vi också skrivit) och att enda anledningen att det tog slut är detta: att vi ville olika ang. barn. Ibland är det här så sorgligt så jag inte vet vart jag skall göra av det. I mina svaga ögonblick tänker jag: Var det fel av mig att gå? Skulle jag stannat, så att jag åtminstone fick ha kvar mitt livs kärlek? Men jag vet att jag inte kunde ha stannat. Det skulle ha förstört "mig", den jag är och det jag vill i livet. Man kan inte helt och hållet utplåna sig själv och sina önskningar för någon annan, helt enkelt... men som sagt, i mina stunder så tänker jag att jag skulle gett vad som helst bara för att få vara med honom igen.. Han är mitt livs stora kärlek, det var han från dag ett och även nu 10 månader efter att det tog slut... Skumt.

Jag har bestämt mig för att leva ensam länge. Och om det någon gång dyker upp någon annan så må det väl vara hänt. Men det är inget jag eftersträvar aktivt. Jag har lite små funderingar på att åka till Danmark när jag blir 36-37, om jag inte träffat någon då. (Jag är snart 31 nu). Men det känns också... fel på något sätt, så jag är inte säker på att det blir så. Ni får ursäkta om detta blir mörkt och sorgligt inlägg men men så är det ibland.  Det är ändå kul att läsa om dem det gått bra för, det ger ju hopp om att det inte bara finns karlar som är helt inne på sin egen ego-grej eller vad man ska säga... Önskar er alla verkligen stort lycka till!
Min mamma försöker säga till mig att jag inte levt livet färdigt än och att jag får se vad som händer. Men jag är hyfsat säker på att det kommer ta flera år för mig att komma över mitt ex något så när och sedan ett tag till att hitta någon, etc. Så jag får rikta in mig på mitt jobb, kompisar, intressen istället och försöka få ett så bra liv som möjligt på det sättet. Men det är tungt att ha en "dubbel" sorg = förlorat mitt livs kärlek och (troligen) även möjligheten till en egen familj. Men: Förhoppningsvis kan jag få ett bra liv i alla fall på nåt sätt!! *Hoppas* :)

Kram på er alla och förlåt att det blev sorgligt, men det är inte så lätt att prata om sånt här med folk, lite skönt att skriva av sig här till folk som vet vad det handlar om. Kram kram