Män och känslor?

Jag tänkte på två saker: 1) att man visst kan ha bra kontakt med sitt känsloliv utan att för den skull vara tvungen att just prata om dem hela tiden. Det går utmärkt att visa sina känslor utan att säga så mycket. Jag upplever ibland att kvinnorna i min närhet pratar för mycket om hur de känner och varför. Ja, det är skitjobbigt ibland att ha horder av småbarn som ställer jättehöga krav och som stör ens nattsömn, och det gör att man blir lättirriterad och får drunkningskänslor, men inte måste vi alltid sitta och älta detta ämne timme ut och timme in. Vad är det som säger att just utdraget prat är det korrekta sättet att hantera känslor? Man kan gå ett varv i skogen. Man kan ta sätta sig framför datorn och programmera någonting väldigt vackert. Man kan ta en kopp te tillsammans i tystnad och titta ut genom fönstret på regnet. Man kan säga vad det är som är fel och böla okontrollerat i någon minut.
2) På 1700-talet ansågs det åtminstone i överklassen vara manligt att kunna klämma fram en tår vid rätt tillfälle, om man blev offentligt förolämpad, t.ex.