• abuelita

    Viktig info om förlossningen som din bm inte brukar ta upp.

    I den  här tråden  tar vi upp viktig info som mvc- och förlossningspersonal inte brukar ta upp, främst avnavlingsfrågan.

    Fyller på med info så snart jag hinner. Under  tiden rekommenderar jag den gamla tråden,  Sen avnavling - Barnets födslorätt (8:e tråden)   www.familjeliv.se/Forum-2-13/m47483576.html

    Alla, både gamla och nya besökare,  är välkomna att ställa frågor och dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-01-13 16:14
    Nu kommer så trådpresentationen, som trots att den skulle bli kort, inte alls blev det. Ni som vill fördjupa er kan öppna länkarna, annars går det bra att bara läsa igenom texten.

    ?When a thing is new, people say ?It is not
    true.? Later, when its truth becomes
    obvious, they say ?It is not important.?
    Finally, when its importance cannot be
    denied, they say, ?Anyway, it is not new.?? -- William James

    För inte många decennier sen blev nyfödda opererade utan narkos eftersom man då trodde att så små barn inte kände något utan bara skrek reflexmässigt för att ?vädra lungorna? .
    Mammor fick neurosedyntabletter under graviditeten, vilket vi nu vet var katastrofalt.
    Nyfödda blev hårt lindade eftersom man trodde att benen annars inte skulle räta ut sig.
    Alla barn fick rutinmässigt lapis droppat i ögonen direkt vid födseln. Inte förrän en barnmorska själv råkade få det i ögonen och kände hur fruktansvärt ont det gjorde bestämde man att sluta med det (hmm, konstigt egentligen, barnen kände ju inget på den tiden??) .
    De barn som inte skrek meddetsamma när de föddes hölls upp-och-ner i fötterna och daskades i stjärten. De vägdes, mättes och tvättades innan de fullt påklädda och inlindade i filt lades på mammas arm en stund. Sen fick de ligga på barnsalar på BB och skrika efter sina mammor (?vädra lungorna?) medan mammorna var tvungna att ta sömntabletter för att kunna sova. Mor och barn fick bara träffa varandra under amningstiderna, vart fjärde timme, då barnet vägdes före och efter , de fick varken äta för mycket eller för lite, och ofta var de så slut av skrikandet att de utmattade somnade vid bröstet utan att orka äta. Och när man åkte hem från BB fick man stränga förhållningsorder att inte amma annat än vart fjärde timme. Klart att nästan ingen fick amningen att fungera på den tiden!! Och detta vansinne började för nästan 100 år sen. Jag själv, född 1950, och mina barn, födda 71 och 82, tillhör dessa offer för amningsexperternas ?goda råd?, vilka oftast var manliga barnläkare helt utan egen erfarenhet av amning .
    Och på 60-talet var det modernt att inte amma alls, utan då ?mådde barnen bäst? av modersmjölksersättning .

    Barn har navlats av tidigt p.g.a. gulsotsrisken under en herrans massa år trots att det aldrig funnits några bevis för att sen avnavling ökar risken för behandlingskrävande gulsot. Däremot har nu avnavlingsstudien i Halmstad kommit fram till att det INTE gör det abstrakt.sls.se/viewSam.asp (för höga bilirubinhalter vid 2-3 dagars ålder innebär behandlingskrävande gulsot)

    Och utan några undersökningar för att fastställa den optimala dosen av K-vitamin, och utan forskning för att undersöka om ökade koagulationsfaktorer faktiskt kan orsaka olika problem för en nyfödd (polycytemi t.ex.?), gjorde läkarna som rutinpraxis att injicera alla nyfödda med en dos av K-vitamin 20.000 gånger den normala nivån för en nyfödd. Denna praxis har förblivit i stort sett oförändrad sedan 1944, utan adekvat uppföljd forskning. www.gentlebirth.org/archives/vitKvgf.html

    Vi har överanvändning av EDA (se inlägg 207 på den här sidan www.familjeliv.se/Forum-2-13/m47483576-20.html ) , värkstimulerande dropp (se denna tråd www.familjeliv.se/Forum-2-13/m45275145.html ), ultraljud www.motherandchildhealth.com/Prenatal/sarah/ultrasound.html, rutinmässig användning av livmodersammandragande medel (enligt den internationellt kände obstetrikern Michel Odent så är det livmodersammandragande medel som gör att moderkakan kan fastnar community.midwiferytoday.com/blogs/jan/archive/2009/03/08/trapped-placenta-or-myth.aspx ) , m.m. utan att egentligen veta vad allt det här kan få för konsekvenser, eftersom man börjar använda det utan att veta om det är ofarligt , och slutar inte med det förrän det bevisats vara skadligt..

    Och avnavlingen har aldrig skett så tidigt som nu, sedan navelsträngsblod blev eftertraktat inom stamcellsforskningen, och trots att WHO och IFOG, liksom svenska riktlinjer www.lakartidningen.se/07engine.php , rekommenderar sen avnavling så fortsätter många sjukhus att klampa tidigt.

    Och det smusslar bakom ryggen på intet ont anande blivande föräldrar. Ingen talar om att barnet ?somnar? i magen av EDA, att värkstimulerande dropp är en vanlig orsak till att barnen blir medtagna och föds med syrebrist. Inte heller får man veta att man har rätt att begära sen avnavling på de sjukhus som inte följer riktlinjerna.

    Obstetriken har verkligen ingen vacker historia, vilket Marsden Wagner, förre chefen för WHOs mödra- och barnavårdsenhet, pratar om på det här klippet ur Business Of Being Born.



    Och fortfarande är det väldig få inom förlossningsvården som vet något om bonding

    ,

    , eller att de barn som tar mest skada av att navlas av tidig är de som föds medtagna och behöver livräddning, utan de navlas av meddetsamma trots att det går att göra HLR med intakt navelsträng www.cordclamp.org/Iatrogenic%20Resuscitationxx.htm , vilket t.ex. Darlington Memorial Hospital i England gör.

    Men det är oftast barnmorskor som inser vad som är fel, och läkare i allmänhet tenderar att ignorera fakta när det kommer från ?fel? källa. academicobgyn.com/2009/12/03/delayed-cord-clamping-should-be-standard-practice-in-obstetrics/

    Om det inte funnits eldsjälar som kämpat för att sätta stopp för det som är fel, skulle det inte ske några förändringar. Så snälla, motarbeta mig inte, utan hjälp mig istället att sprida den här informationen!!!

    Mer viktig info finns på sid 1-3 i den här tråden www.familjeliv.se/Forum-2-13/m47483576-1.html

    Läs även min tråd om donation av navelsträngsblod www.familjeliv.se/Forum-2-115/m49012210.html

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-01-14 11:36
    Interventionskaskaden vid barnafödande måste ifrågasättas , av Ulla Waldenström
    www.lakartidningen.se/includes/07printArticle.php

    Den bästa video jag vet om avnavling
    www.metacafe.com/watch/2870183/we_can_be_much_kinder/

    En film som vänder sig till blivande pappor
    theothersideoftheglassthefilm.blogspot.com/

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-01-23 17:01
    World News. Manila Filippinerna 25 november 2009 - Läkare introducerar ny metod att ta hand om nyfödda, vilket skulle kunna få ner barnadödligheten till hälften. Man har upptäckt att nuvarande praxis för hantering av nyfödda, såsom tidig avnavling och att tvätta barnet direkt efter födseln, faktiskt bidrar till såväl sjukdomar som den höga barnadödligheten.

    newsinfo.inquirer.net/breakingnews/nation/view/20091125-238231/Newborn-care-key-to-babys-survivalDoH

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-03-22 12:39
    Länk till nya tråden
    www.familjeliv.se/Forum-2-13/m51523086.html

  • Svar på tråden Viktig info om förlossningen som din bm inte brukar ta upp.
  • abuelita

    Tonx, ja barnafödande handlar ju så mycket om det psykiska, så det är så viktigt att de personer man har omkring sig när man föder barn förstår det här, vilket tyvärr många som jobbar inom förlosssningsvården inte gör.

    Här en en bra artikel från 1999 av Katerina Janouch, om skillnaden mellan att föda hemma och på sjukhus.
    http://www.alltforforaldrar.se/page/artikel/foda-hemma#

    Återkommer  om jag hittar något mer av värde.

  • SchumiFerrari
    Tonx skrev 2010-02-09 14:48:28 följande:
    Tack så mycket för länkarna! Skulle vilja ha tips på fler länkar och böcker om hemfödslar, både fakta och personliga berättelser. Vill börja förbereda allt i god tid. Kan berätta lite kort om mina förlossningar, som trots allt gått väldigt bra, men som jag inte känner mig helt nöjd med.Första dotter födde jag 2005, 19 år gammal. Planerat och efterlängtat. Hade läst massor om graviditet, förlossningar (jag är en sån som läser mycket) och tiden efteråt. Jättepeppad och övertygad om min egen förmåga att föda åkte jag till sjukhuset med värkar. Var fullständigt lugn hela förlossningen, gick med strålande ansikte och försökte lindra smärtan med dusch, promenader o massage.Tog lustgas men gjorde fullständigt klart att nåt annat ville jag inte ha. "Vi får väl se" var svaret jag fick. När jag var öppen 7 cm tog man hål på fosterhinnorna för att "få fart" på förlossningen. Vilket jag fann underligt eftersom att jag öppnat mig 7 cm på 6 timmar.Under utdrivningsskedet började det strula. Jag mådde bra, bebisen likaså, det tog bara lite tid. Efter 40 minuter där bebisen i sakta mak tog sig fram tröttnade de närvarande och ansåg att jag skulle ha värkstimulerande. Jag sa nej men hon gick ut för att förbereda ändå. Jag och bebisen mådde bra och när hon kom in sa jag återigen nej och att det går bra men hon insisterade på att sätta nålen. Då födde jag dottern innan hon hann sätta nån nål. 9½ timmes förlossning från första värk, 50 minuter krystning. Ingen blödning att tala om och 3 ytliga stygn.Andra dottern föddes 08. (Hon fyller 2 år nästa söndag )Tankarna om en hemförlossning började redan här, men förutsättningarna var inte bra. Förhållandet knakade och mitt ex brydde sig inte nånting under hela graviditeten.När det var dags att föda upplevde jag stressmoment 1: Att väcka dottern mitt i natten, ringa och väcka föräldrarna och skjutsa henne. Första förlossningen berättade jag inte för någon att jag skulle föda. Det känns bäst för mig, svårt att förklara men den delen vill jag sköta själv.Inne på förlossningen hade jag inga värkar men var öppen 6 cm. Fick plötsligt panikont och det eskalerade våldsamt, men lyckades jobba med kroppen ända tills utdrivningsskedet. Fick nästan order om att lägga mig i gynställning fast jag inte ville, och försökte krysta en gång men det gick för fort. Nästa krystvärk fick jag panik och spände emot helt, sen krystade jag ut dottern i en krystvärk. Hela förlossningen tog 3 (!) timmar. Hamnade i chocktillstånd efteråt och skakade och var svimfärdig. Barnet var medtaget och askgrått och fick stimulerande massage. BB-tiden var fruktansvärd. Grät hela tiden och ville inte vara ensam med barnet. Hade så otroligt ont i brösten och längtade efter min varma mjuka säng o att kunna ligga skönt och amma utan smärta. Kände mig våldtagen av min egen kropp.Inga skador dock, och ingen blödning att tala om här heller. Inga stygn.Men efter mina förlossningar, speciellt den sista, så är jag övertygad om att det skulle gå bättre hemma. Jag tror inte att det hade varit lika psykiskt jobbigt med andra dottern om jag fått som jag velat då och föda hemma i lugn och ro.
    Jag förstår att du vill föda hemma. Det vill jag oxå innerst inne om det någon gång skulle bli en 3:a här.
    Muppen mars-08 Smurfen aug-09
  • abuelita
    SchumiFerrari skrev 2010-02-09 15:14:59 följande:
    abuelita: Jag använde ju mig av en variant på dyktekniken när min andre son kom. Hade ju bara ett halvt hum om hur den funkade men till och med det räckte bra
    Så till och med det hjälpte . Där ser man!  
  • SchumiFerrari
    abuelita skrev 2010-02-09 15:22:55 följande:
    Så till och med det hjälpte . Där ser man!  
    Det jag hade koll på när det gällde dyktekniken var att man skulle gå in i värken typ... och det gjorde jag.
    Muppen mars-08 Smurfen aug-09
  • abuelita
    Sirenia skrev 2010-02-08 21:42:17 följande:
    Så här säger läkare Agneta Werner på förlossningen i norrköping angående avnavling: "Vi har gått igenom det som har skrivits om det här och i dagsläget finns det inget som visar att det ena är bättre än det andra."Jag hoppas verkligen att de går med på att navla av sent när jag ska ha min lilla.
    Egentligen borde det inte vara du ska bekymra dig för det här, utan det borde vara din medföljares uppgift. Du ska ju föda barn och har annat att tänka på
     Själv tog jag hand om den här biten när jag skulle bli mormor. Jag tror faktiskt fler  mor/farföräldrar  skulle vilja ta på sig det ansvaret om de bara fick chansen, och ta upp det här med förlossningspersonalen..

    Annars kanske du kunde  få med dig andra gravida i Norrköping, så att ni kan hjälpas åt  och och stötta varandra i den här frågan ?

    Har du sett  tråden för gravida i Norrköping som ska ha barn under våren / sommaren 2010?

    www.familjeliv.se/Forum-11-263/m48260382.html
  • abuelita
    Tonx skrev 2010-02-09 14:48:28 följande:
    Tack så mycket för länkarna! Skulle vilja ha tips på fler länkar och böcker om hemfödslar, både fakta och personliga berättelser. Vill börja förbereda allt i god tid. Kan berätta lite kort om mina förlossningar, som trots allt gått väldigt bra, men som jag inte känner mig helt nöjd med.Första dotter födde jag 2005, 19 år gammal. Planerat och efterlängtat. Hade läst massor om graviditet, förlossningar (jag är en sån som läser mycket) och tiden efteråt. Jättepeppad och övertygad om min egen förmåga att föda åkte jag till sjukhuset med värkar. Var fullständigt lugn hela förlossningen, gick med strålande ansikte och försökte lindra smärtan med dusch, promenader o massage.Tog lustgas men gjorde fullständigt klart att nåt annat ville jag inte ha. "Vi får väl se" var svaret jag fick. När jag var öppen 7 cm tog man hål på fosterhinnorna för att "få fart" på förlossningen. Vilket jag fann underligt eftersom att jag öppnat mig 7 cm på 6 timmar.Under utdrivningsskedet började det strula. Jag mådde bra, bebisen likaså, det tog bara lite tid. Efter 40 minuter där bebisen i sakta mak tog sig fram tröttnade de närvarande och ansåg att jag skulle ha värkstimulerande. Jag sa nej men hon gick ut för att förbereda ändå. Jag och bebisen mådde bra och när hon kom in sa jag återigen nej och att det går bra men hon insisterade på att sätta nålen. Då födde jag dottern innan hon hann sätta nån nål. 9½ timmes förlossning från första värk, 50 minuter krystning. Ingen blödning att tala om och 3 ytliga stygn.Andra dottern föddes 08. (Hon fyller 2 år nästa söndag )Tankarna om en hemförlossning började redan här, men förutsättningarna var inte bra. Förhållandet knakade och mitt ex brydde sig inte nånting under hela graviditeten.När det var dags att föda upplevde jag stressmoment 1: Att väcka dottern mitt i natten, ringa och väcka föräldrarna och skjutsa henne. Första förlossningen berättade jag inte för någon att jag skulle föda. Det känns bäst för mig, svårt att förklara men den delen vill jag sköta själv.Inne på förlossningen hade jag inga värkar men var öppen 6 cm. Fick plötsligt panikont och det eskalerade våldsamt, men lyckades jobba med kroppen ända tills utdrivningsskedet. Fick nästan order om att lägga mig i gynställning fast jag inte ville, och försökte krysta en gång men det gick för fort. Nästa krystvärk fick jag panik och spände emot helt, sen krystade jag ut dottern i en krystvärk. Hela förlossningen tog 3 (!) timmar. Hamnade i chocktillstånd efteråt och skakade och var svimfärdig. Barnet var medtaget och askgrått och fick stimulerande massage. BB-tiden var fruktansvärd. Grät hela tiden och ville inte vara ensam med barnet. Hade så otroligt ont i brösten och längtade efter min varma mjuka säng o att kunna ligga skönt och amma utan smärta. Kände mig våldtagen av min egen kropp.Inga skador dock, och ingen blödning att tala om här heller. Inga stygn.Men efter mina förlossningar, speciellt den sista, så är jag övertygad om att det skulle gå bättre hemma. Jag tror inte att det hade varit lika psykiskt jobbigt med andra dottern om jag fått som jag velat då och föda hemma i lugn och ro.
    Tyvärr är det du berättar ungefär så som det brukar gå till vid normalförlossningar,  på  vanliga svenska förlossningsavdelningar.  Så var det även när jag födde mina barn (när jag var 21 och 32). Och jag var precis som du väldigt påläst  och visste därför att det inte var så det borde gå till, så jag fick också ödsla en massa onödig energi på att försöka värja mig från  interventioner som jag varken behövde eller ville ha.   
    jag sörjer än idag att jag inte ens visste att man kunde föda hemma.
  • Tonx
    abuelita skrev 2010-02-09 22:10:02 följande:
    Tyvärr är det du berättar ungefär så som det brukar gå till vid normalförlossningar,  på  vanliga svenska förlossningsavdelningar.  Så var det även när jag födde mina barn (när jag var 21 och 32). Och jag var precis som du väldigt påläst  och visste därför att det inte var så det borde gå till, så jag fick också ödsla en massa onödig energi på att försöka värja mig från  interventioner som jag varken behövde eller ville ha.    jag sörjer än idag att jag inte ens visste att man kunde föda hemma.
    Utav alla vänner jag känner som har fött barn (och det är en hel del) så kan de flesta ge liknande (ofast värre) historier. Det som slår mig när jag pratar med mina vänner är allt fokus på allt det "farliga" som hänt. Jag tror ingen kan återge en helt igenom bra och lycklig förlossning, utan alla har NÅN grej som t.ex "hjärtljuden gick ner så det blev bråttom med sugklockan", "jag sprack jättemycket och fick sys en timme", "kunde inte gå efteråt pga eda:n" osv.

    EDA har jag diskuterat otaliga gånger. De allra, allra flesta jag känner har använt det. Jag argumenterar emot användandet av eda:a som den rutinmässiga smärtlindring det faktiskt är. När jag födde mitt första barn sa barnmorskan till mig att 80 % av alla förstföderskor i min stad tar eda, och ungefär 10 % ber om det men hinner inte, de resterande 10 % tackar nej helt och hållet.
    Men att det skulle påverka negativt är det ingen som vill lyssna på, även om bevisen finns där rakt framför näsan i förlossningsjournalen! Men det slås bort och ofta får man höra att "jag litar nog mer på en läkare som kan sin sak än dig".
    En vän till mig sprack hela vägen och frågade om det berodde på eda:n, för jag hade sagt att risken för sprickor ökar med eda eftersom man inte känner hur man krystar och det är lättare att krysta forcerat. Hade INGENTING med saken att göra enligt den läkaren. Spricker det gör man och det finns ingenting att göra åt saken.
    Jag blir så arg.
  • Ecorelle
    Tonx skrev 2010-02-09 14:48:28 följande:
    Tack så mycket för länkarna! Skulle vilja ha tips på fler länkar och böcker om hemfödslar, både fakta och personliga berättelser. Vill börja förbereda allt i god tid. Kan berätta lite kort om mina förlossningar, som trots allt gått väldigt bra, men som jag inte känner mig helt nöjd med.Första dotter födde jag 2005, 19 år gammal. Planerat och efterlängtat. Hade läst massor om graviditet, förlossningar (jag är en sån som läser mycket) och tiden efteråt. Jättepeppad och övertygad om min egen förmåga att föda åkte jag till sjukhuset med värkar. Var fullständigt lugn hela förlossningen, gick med strålande ansikte och försökte lindra smärtan med dusch, promenader o massage.Tog lustgas men gjorde fullständigt klart att nåt annat ville jag inte ha. "Vi får väl se" var svaret jag fick. När jag var öppen 7 cm tog man hål på fosterhinnorna för att "få fart" på förlossningen. Vilket jag fann underligt eftersom att jag öppnat mig 7 cm på 6 timmar.Under utdrivningsskedet började det strula. Jag mådde bra, bebisen likaså, det tog bara lite tid. Efter 40 minuter där bebisen i sakta mak tog sig fram tröttnade de närvarande och ansåg att jag skulle ha värkstimulerande. Jag sa nej men hon gick ut för att förbereda ändå. Jag och bebisen mådde bra och när hon kom in sa jag återigen nej och att det går bra men hon insisterade på att sätta nålen. Då födde jag dottern innan hon hann sätta nån nål. 9½ timmes förlossning från första värk, 50 minuter krystning. Ingen blödning att tala om och 3 ytliga stygn.Andra dottern föddes 08. (Hon fyller 2 år nästa söndag )Tankarna om en hemförlossning började redan här, men förutsättningarna var inte bra. Förhållandet knakade och mitt ex brydde sig inte nånting under hela graviditeten.När det var dags att föda upplevde jag stressmoment 1: Att väcka dottern mitt i natten, ringa och väcka föräldrarna och skjutsa henne. Första förlossningen berättade jag inte för någon att jag skulle föda. Det känns bäst för mig, svårt att förklara men den delen vill jag sköta själv.Inne på förlossningen hade jag inga värkar men var öppen 6 cm. Fick plötsligt panikont och det eskalerade våldsamt, men lyckades jobba med kroppen ända tills utdrivningsskedet. Fick nästan order om att lägga mig i gynställning fast jag inte ville, och försökte krysta en gång men det gick för fort. Nästa krystvärk fick jag panik och spände emot helt, sen krystade jag ut dottern i en krystvärk. Hela förlossningen tog 3 (!) timmar. Hamnade i chocktillstånd efteråt och skakade och var svimfärdig. Barnet var medtaget och askgrått och fick stimulerande massage. BB-tiden var fruktansvärd. Grät hela tiden och ville inte vara ensam med barnet. Hade så otroligt ont i brösten och längtade efter min varma mjuka säng o att kunna ligga skönt och amma utan smärta. Kände mig våldtagen av min egen kropp.Inga skador dock, och ingen blödning att tala om här heller. Inga stygn.Men efter mina förlossningar, speciellt den sista, så är jag övertygad om att det skulle gå bättre hemma. Jag tror inte att det hade varit lika psykiskt jobbigt med andra dottern om jag fått som jag velat då och föda hemma i lugn och ro.
    Berättelsen om när min yngste son föddes hemma finns i min blogg, jag ska lägga in berättelsen när min dotter föddes hemma också när jag får tid, . Den var mer lugn och harmonisk, .
  • Tonx
    Ecorelle skrev 2010-02-10 11:35:00 följande:
    Berättelsen om när min yngste son föddes hemma finns i min blogg, jag ska lägga in berättelsen när min dotter föddes hemma också när jag får tid, . Den var mer lugn och harmonisk, .
    Tack, ska genast läsa
  • Blgebo
    Tonx skrev 2010-02-10 11:14:13 följande:
    Utav alla vänner jag känner som har fött barn (och det är en hel del) så kan de flesta ge liknande (ofast värre) historier. Det som slår mig när jag pratar med mina vänner är allt fokus på allt det "farliga" som hänt. Jag tror ingen kan återge en helt igenom bra och lycklig förlossning, utan alla har NÅN grej som t.ex "hjärtljuden gick ner så det blev bråttom med sugklockan", "jag sprack jättemycket och fick sys en timme", "kunde inte gå efteråt pga eda:n" osv. EDA har jag diskuterat otaliga gånger. De allra, allra flesta jag känner har använt det. Jag argumenterar emot användandet av eda:a som den rutinmässiga smärtlindring det faktiskt är. När jag födde mitt första barn sa barnmorskan till mig att 80 % av alla förstföderskor i min stad tar eda, och ungefär 10 % ber om det men hinner inte, de resterande 10 % tackar nej helt och hållet. Men att det skulle påverka negativt är det ingen som vill lyssna på, även om bevisen finns där rakt framför näsan i förlossningsjournalen! Men det slås bort och ofta får man höra att "jag litar nog mer på en läkare som kan sin sak än dig". En vän till mig sprack hela vägen och frågade om det berodde på eda:n, för jag hade sagt att risken för sprickor ökar med eda eftersom man inte känner hur man krystar och det är lättare att krysta forcerat. Hade INGENTING med saken att göra enligt den läkaren. Spricker det gör man och det finns ingenting att göra åt saken. Jag blir så arg.
    Jag har uppfattningen att många vill ha en EDA. Det har på något sätt blivit likhetstecken mellan EDA och förstföderska. En del har inte ens särskilt ont (Dvs. ser inte smärtpåverkade ut), men det första de frågar är när de kan få EDA'n, så att det inte blir för sent för den.
    Hela vården har lite av "kunden har rätt"-mentalitet, och kvinnor har många gånger redan bestämt sig för vad de ska ha (kontrollbehov kanske), där tycker jag att vårdpersonalen /BM ska gå in och "styra upp" men givetvis på ett ödmjukt sätt.
    Och det som är fascinerande är att de som får en EDA, varken upplever att de haft mindre ont, eller en bättre förlossningsupplevelse, än de som inte fick en.
    EDA ökar risken för att det blir ett instrumentellt avslutande av förlossningen, och det vet man ger ökad risk för stora bristningar.
Svar på tråden Viktig info om förlossningen som din bm inte brukar ta upp.