Vi som inte var gravida

Jag har ju inga kolleger på det traditionella viset, så jag har inte känt den där...normen på samma sätt. Visst är det nog vanligast även i min bransch att mammorna är hemma i början, men de flesta börjar blanda med jobb rätt tidigt. Visst hade det varit skönt att vara helt ledig, men jag känner mig ändå så otroligt privilegierad som får vara hemma.

Vi hoppas ju på att frun får ett jobb till hösten, typ, och att hon då kan jobba 75%. Det ger lite mer tid hemma, i alla fall, än ett heltidsjobb, men det är mycket borta. Och hon är lite avundsjuk för att hur mycket hon än älskar att vara hemma, så får jag vara hemma när det är lite roligare. Det är mysigt med en bebis, men vi är båda rätt övertygade om att det är roligare med en ettåring.

Under graviditeten identifierade jag mig mer med blivande pappor än blivande mammor. Själva graviditeten var en större vattendelare för mig än kön. Nu, däremot, är jag helt och fullt mamma, och upplever inte alls att det är någon skillnad mellan mig och min fru. D går lika gärna till oss båda, och den där skillnaden jag upplevde ett tag att hon gjorde, att hon valde oss för olika saker, den är borta.

Jag tycker också att de flesta pappor verkar rätt...oengagerade. Jag har inte alls något stort urval att basera mina fördomar/teorier på, men jag tycker ändå att jag hör mycket om att han ändå inte kan göra något för bebisen vill bara till tutten, att han måste få sova för att orka jobba, att det är äckligt med bajs och kräk...

Krock med heteronormen hos läkaren idag: Vem är mamma och vem är kompis? Suck... Å ännu tröttare blev vi när vi senare insåg att vi inte var de första "dubbelmammorna" hon mött. Varför tänker man då inte på hur man formulerar sig?
Allt bara bra med sonen som tur var. Varför han under två veckor ätit sämre och skrikit betydligt mer har vi ingen förklaring till, men nu är han ju bättre igen.

Usch, vad jobbigt, Kronärtskocka. Visst kan man vara obetänksam och visst kan det vara svårt att veta, men ändå.

Vi fick frågan av läkaren på perinatalavdelningen när hon träffade D första gången. "Vem är mamma?" "Båda", sa min fru, med fullt fokus på barnet, förstås, och märkte inte riktigt att läkaren hajade till. Men hon sa inget.

Skönt att sonen mår bra, i alla fall.

Kronärtskocka, ja, suck. Senast för oss var nog hos sjukgymnasten, men man vänjer sig och hajar nästan till när den andra faktiskt förstår genast hur det hänger ihop utan att man behöver förklara. Exempelvis när vi var på banken och startade ett sparkonto. Den gång jag minns bäst är på BB är när städerskan sade till oss att "det syns verkligen att ni är systrar" för vi vart så förbluffade, för vi är verkligen inte lika på något sätt.

(Och det läskiga är att jag själv kommer på mig själv att tänka lika hetero-stereotypt själv...)

Appropå lika förresten så har Agnes iaf just nu "ärvt" mitt blonda hår och blå ögon

Vår BVC-tant tycker vi är jättexotiska, vi är hennes första mammapar och är faktiskt rätt söt. Förra gången hade hon en utbytesstudent från spanien och hon var nästan till sig av förtjusning när hon berättade hur vår familj såg ut.

Vår BVC-ssk var också så där söt. I efterhand erkände hon att hon hade varit väldigt nervös inför att träffa oss första gången "Men när jag såg er med ert barn så var det så självklart att ni båda två var föräldrar", hon bemötte oss jättebra. Men i föräldragrupperna var det tyvärr ganska heteronormativt.

Läste tidigare i tråden att flera är intresserade av babytecken och det kan jag verkligen rekommendera! Vi förstod allt vad vår dotter sa redan från cirka 11 månader eftersom hon använde tecken. Vi visste vilket "ba" som betydde fågel, hund, bil, buss eller vad det nu var hon tittade på och det var superhärligt att kunna kommunicera på H:s villkor. Vi var självlärda, vi lärde oss av en dvd. Och nu går H på ett dagis där en pedagog använder tecken (och tal) med barnen.

Är dessa babytecken samma tecken som man t ex använder till barn med handikapp som downs?

Jag vet inte om det är exakt samma, Gaytjej, eller om de bara är kommer därifrån, och är anpassade på något vis.

Nu verkar det i alla fall som om vår kurs blir av i april, och vi ser fram emot det väldigt mycket. Hur gammal var H när ni började, Egalia?

Vår bvc-sköterska är underbar. Helt fantastisk. Hon har aldrig sagt eller gjort något som har antytt att hon har tyckt att vi är udda eller någonting. Vi är föräldrar som alla andra, möjligtvis mer engagerade än de flesta. Vi är ju alltid med båda. Första gången vi träffade henne sa hon något om "mamma", och så hejdade hon sig, och frågade oss om vi kallade oss mamma båda två. Vi sa ja, och sen dess är det "mamma" och "mammorna". Inte ens ett höjt ögonbryn.

Föräldragruppen har bara haft ett möte än så länge, och givetvis var vi de enda som var med båda. Det är i och för sig på dagtid, så de flesta andra föräldrar jobbar väl. Första mötet gick mest ut på att prata om den första tiden, hur vi mådde och hur det kändes. För flera av dem var det väldigt viktigt att påpeka hur "duktig" pappan var, och hur mycket han "hjälpte till". Emellanåt kändes det rätt nedlåtande.

Vår adoption verkar vara klar nu. Sa jag det? Jag är glad och lättad att det är klart, men fortfarande arg för att det behövdes.

Intressant att läsa om era erfarenheter av babytecken Egalia!
Det är ingenting vi tänkt, men kanske kan vara någonting för oss ändå. Vår bebis är lättfrustrerad nu, så det skulle inte förvåna mig om hon skulle fortsätta att vara det om hon inte kommer att kunna kommunicera med oss som hon vill...

Hur känns det med jobbet kronärtskocka?
Känns som jättelängesedan nu som jag behövde lämna bubblan och tillbaks till jobbet. Det var jobbigt. Speciellt i början saknade jag ju bebisen så mycket hela tiden, det kändes liksom bara så fel att lämna henne för precis som du skriver, det gör inte mammor, inte när de är så små som 6 veckor. Men man vänjer sig väl...

Detta är inte menat att vara gnälligt alls, tror att vi kommer ha supermysigt tillsammans i höst jag och Agnes, men jag hade verkligen velat vara ledig med henne de första månaderna. Mest för att jag längtat så efter detta, och att jag hade önskat att livet hade fått handla om bebis och mest bara bebis. Och bara få vara i det och slippa jobbet och all ångest och allt svårt och alla krav på en att prestera. DET hade jag verkligen önskat. Att äntligen få njuta helhjärtat av att vara mamma.

Men, i sommar är vi lediga tillsammans alla tre, hela sommaren! Mys, mys, mys.

Är lite nervös faktiskt, har ju ännu aldrig varit ensam med Agnes, mer än när S gått till tvättstugan eller så. Hon helammar ju och kan lätt vilja äta 20 minuter efter förra amningen. Känns lite läskigt att vara ensam om ansvaret (har ju vant mig vid att ha någon att resonera med, alltid, när det är något)... Men man vänjer sig väl?

Kan ju skriva lite om vårt "ec-ande" också, om man kan kalla det så för det är inte mycket till kommunicerande. Mer så att vi passar på att hålla henne ovanför toaletten när vi ändå byter blöjor och innan vi bär henne och ofta kommer det nåt där. Det kommer en hel del i blöjan också, för den delen, mest kiss.

På nätterna funkar det nästan för bra, för av någon anledning håller sig Agnes i sömnen, och sover oroligt, vrider sig i sömnen, fäktar och håller oss vakna och det kan pågå länge, minst en timme (det känns som mest hela natten när vi försöker låta bli), om vi inte väcker henne och håller henne ovanför pottan där hon kissar massor, sedan somnar hon snabbt om med bröstet i munnen. Oftast räcker det med en gång per natt innan hon vaknar för stora morgonbajsningen vid halv sex (halv sju nu med sommartid, hurra!).

Egalia- Kul att läsa om era erfarenheter med tecken! Läste teckenspråk när jag var yngre och tänkte att det skulle vara kul att lära sina barn det för att det är enklare när de är små. Men nu har jag glömt allt... Så vi skulle nog behöva en kurs också.

Presens- Jippie! Så härligt att att adoptionen är klar. Det är speciellt att få vara förälder även på papperet...

Ammiz- Det känns ok att jobba nu även om det är tråkigt att vara hemifrån så stor del av dagen. Men: frun lämnar glatt över honom när jag kommer hem, så vi får extra mys och bär- tid då istället  Jag tar gärna nätterna ibland också, bara för att få mer tid med honom. Men visst hade jag önskat att vi hade sparat massa mer pengar (kanske vunnit på lotto? ) så vi hade kunnat vara hemma ännu mer tillsammans....

Jag möter mycket folk i mitt jobb, och jag är inte öppen med min sexualitet inför andra än kollegor, men det blir lite konstigt. Mötte några idag som noggrant studerade min kropp samt tittade på mig och undrade om inte jag just hade fått barn? (underförstådd fråga: borde du inte vara hemma?)

På tal om nätter börjar det nu bli lite jobbigt med detta vändande. Har har fått sova i korgen istället för sängen några nätter ( i hopp om att det där var trängre jämför med dubbelsängen) men även där lyckas han snurra till mage. Svårt att veta hur orolig man ska bli. Vill att han ska sova på rygg, men eftersom vi inte vaknar jämt när han vaknar är det svårt att justera. Känner oss inte riktigt rika nog att köpa larm när han snart är fyra månader. Sover era barn fortfarande på rygg?

Jag är sällan med honom mer än tre max fyra timmar åt gången. Läskigt i början men man vänjer sig. Ofta är det ju samma typ av önskemål: mat, blöja, gos eller aktivitet.

Även här observerar vi glatt sommartiden. Iof är han vaken längre på kvällen och somnar inte vid nio som han brukar. Men: han sover längre på morgonen!