Sahlgrenska - Del 13

Tänkte på en sak, Östradiolprovet, jag är ju skriven på vårdcentralen i Tibro, är det där jag måste ta provet då? Alla som vill ha en Skövde träff kan väl maila till mig eller till dig Drömmar?

Katja: när jag gjorde ivferna så gick jag alltid till kss, och jag är skriven i mariestad.
Du går upp på andra våningen och går till provtagningen där visar du papprena och sedan tar du blodprovet och går sedan till labb, den vägen är lite krånglig men om du vill kan jag visa dig någon gång.
Kostar inget och är smidigt =)

Drömmar: Tack.. Är det Capo eller vad det heter? Kanske ska ringa ner å förvarna? Jag har typ 1,5 kilometer att gå till KSS, bor ju i Ghettot När är det dags för nästa insem?

Vet inte vad det heter men jag ringde aldrig och förvarnade jag bara klampade in och det var ingen fara =) Du går i alla fall upp och förbi biblioteket sedan har du provtagningen rakt fram tror jag det är om jag inte minns fel, att gå vägen kan jag göra i sömnen om det skulle behövas men att räkna ut den i huvudet var inte lika lätt ;)

I alla fall så när du sedan går till labb så går du tillbaka mot biblioteket men svänger in till höger från provtagningshållet så att du går korridoren bakom biblioteket (man ser in i bibblan genom glasrutorna från den korridoren då vet du att du är rätt) i slutet har du dörrar och där ute är det hissar och där tar du höger igen och om jag inte minns fel så är luckan till labb ett tiotal meter efter hissarna.

Nu glömde jag ju svara om inseminationen, jag har inte fått tid för den än men jag har gått på pergo i veckan och ska in och göra vul imorgon som sagt sedan ringer jag CFC och får veta när jag ska ta äl-sprutan så kanske det blir tisdag eller onsdag.

har nu haft lite tid på mig att läsa på och framför allt smälta torsdagens besked och har värkligen nått botten just nu känner jag.

fattar inte hur man ska orka gå igenom allt och har inte ens knappt börjat är ju i alla fall tre månader till man får en tid på SU.

känner också att man tänter tankar man inte borde eftersom det är pga sambon som vi ska gå igenom detta, och det får en att må ännu sämre för det är ju bara elakt, han ska ju gå igenom detta för min skull också, även om vi båda vill ha barn väldigt mycket,

kände bara för att skrika högt men skrev av mig i stället.

//Cecilia

hej! ville bara skicka lite stöd. jag förstår att det känns skit just nu, det ÄR jobbigt och visst önskar man att det bara funkade av sig själv. nu vet jag inte vad ni har för bakgrund, men själv tyckte jag nästan att det var jobbigast innan eg. när man väl hade fått remiss till su så var det på gång, om det inte kunde funkat innan (även om man inte visste att så var fallet) så fanns det ju nu faktiskt en chans!

och så lite uppmuntran, i vårt fall funkade första försöket. jag blev överstimulerad och mådde skit ett tag, och visst var det jobbigt känslomässigt, men det blev faktiskt en bebis. nu har han precis fyllt ett år och när vi nu ska försöka få ett syskon till honom så känns det faktiskt riktigt skönt att gå till ivfen (i vårt fall ett fet, förhoppningsvis om en vecka-tio dagar :) )

äsch, jag vet inte. det blev himla rörigt, men jag ville bara skicka lite hopp :)

Du är i gott sällskap. Jag tror att de flesta av oss av och till har tänkt tankar som vi inte trodde att vi skulle tänka och känt en massa saker som vi önskar att vi hade sluppit, men man fixar det på något sätt. Själv tyckte jag nästan att det kändes värst den absolut första tiden eftersom jag då i princip inte kunde tänka på något annat och hade oerhört mycket tankar om att jag inte var "en riktig kvinna" eftersom de kända faktorerna i vårt fall beror på min kropp. Tankarna blev ännu tyngre eftersom det i vårt fall är jag som har lättast för tanken på adoption och att gifta mig tidigare än vi hade tänkt. Jag undrar ibland hur jag hade klarat det utan att kunna skriva av mig och få stöd i den här tråden. Personer som inte går igenom processen kan aldrig riktigt veta hur det känns, vilket gör att stödet från andra som också är mitt uppe i det har varit guld värt. Jag har framförallt uppskattat att man här kan skriva saker utan att behöva förklara hela bakgrunden, hur ivf går till m.m- alla sitter mer eller mindre i samma båt. Och du, du kommer att fixa det oavsett hur det går.

drömmar: Tack för beskrivningen Hehe.. låter som om det är typ där man lämnade spermaprov.. Lycka till nu med insemination juh.. Vul gör du här i Sverige?

Inboxa om ni vill ha en "Skövde-träff"?

Antar att det är väldigt svårt att låta bli att fundera, särskilt om man har ett tidigare försök att jämföra med... Håller tummarna att det funkat den här gången och att du kan sysselsätta dig så tiden går snabbt till td. Skönt att det löste sig!

Dizzi82: Ja. Så är det. Jag tänker också alla möjliga tankar; en del av dem både orättvisa och dumma, ibland tänker jag att det aldrig kommer att hända, att ivferna kommer misslyckas och vi kommer inte bli godkända för adoption, ibland tänker jag att det är klart det kommer att funka, nåt av alla alternativ som finns att få barn på kommer fungera för oss. Ibland kan jag t o m tänka att även om inget lyckas så kommer resten av livet också att bli bra ändå.

Det går upp och ner helt enkelt och jag har fått hitta sätt att hantera det på som funkar för mig. Det är inte alltid så lätt. För mig är det t ex viktigt att hela processen blir en bisyssla och inte min huvudsakliga sysselsättning. Jag försöker så gott det går att planera in det när det passar in i mitt (vårt) liv, inte att planera livet efter ivf. Inte heller så lätt alltid men jag försöker... Vi har valt att inte berätta för någon (dock var min man tvungen att berätta för sin chef men jag har inte berättat för min eftersom det hittills gått att hålla undersökningar mm på min lediga tid). 

De flesta tycker nog att det är en jättejobbig process, hela grejen med att inte kunna bestämma själv när man ska ha barn, som "alla andra"... Just därför tycker jag att det är jätteviktigt att ha så kul det bara går under tiden. Träffa kompisar, gå på bio, fika, ha middagar, tv-spelskvällar, shoppa, små helgresor, frisörbesök, massage, bra böcker, nåt intresse att hänge sig åt...

Det är en svår och jobbig situation men på nåt sätt måste man fixa det för vad är alternativet? Och ibland får man faktiskt vara helt förtvivlad över sin situation också, bara inte för länge...