Jag vet att man inte ska gå på känsla, Gud är med även om man inte känner det i en del studer, ändå är det svårt ibland att acceptera att Han känns långt borta.
Jag har även något i mitt liv som hindrar mig, som en barriär, att leva fullt ut som en kristen. Det får mig att känna mig dålig och resulterar givetvis i att relationen till Gud försämras.
Han har gripit in 2 gånger på kort tid, sedan jag skrev sist. Det är dumt att jag känner att jag behöver bekräftelse från honom, då blir jag bara mer less på mig själv. Vi höll på att krocka med en älg i helgen, efter bön i rädsla tittade älgen på oss och vände om på vägen och sprang tillbaka så allting gick bra. Det var alldeles fantastiskt!
Det är en daglig kamp varje dag när synden är så stor i världen, tyvärr har den även en märkbar plats i mitt liv. Det är svårt.
Ni som lever tillsammans med en man som inte är kristen, hur hanterar ni det?
Jag insåg aldrig från början hur jobbigt jag faktiskt skulle komma att tycka att det är. Ofta blir jag så ledsen och jag är orolig på ett helt annat sätt för min make när jag vet att han inte har Gud i sitt liv. Det tär ganska mycket på mig. Det enda jag kan göra är att be och hoppas att Gud öppnar hans hjärta och ibland känns det som en så lång väntan.
Många saker skulle kännas så mycket lättare, vi skulle ha det mest betydelsefulla gemensamt, vi skulle kunna stötta varandra och han skulle kunna förstå mig på ett helt annat sätt och jag skulle känna mig trygg i att veta var han hamnar om något skulle hända, förstår ni?
Gud välsigne er alla, jag ber för er också!
