Varför är alla pappor så jälva ovuxna och martyrer???

Amora:

Jag förstår precis hur du känner. Man blöir ju bara så trött, när alla bahandlar pappor som en sorts lägre stående förälder, inklusive papporna själva (en del av dom). Dom som nedvärderar sig själva på det sättet gör det antagligen för att de vill ha lite sympati eller en ursäkt för sina "föräldrabrister" (inget allvarligt menat, vi har alla brister) eller för att de faktiskt inte har intresse av att vara superpappor men ändå valt att skaffa barn för att det var dags eller för att det blev så bara. Ja, man kan ha en massa orsaker till att inte vilja helt ut, man vill ha kvar sitt livm sina kompisar mm. Jag förstår det.

Jag förstår såklart även alla pappor som blivit offer. Som fått barn med tjejer som sen inte vill leva med dom. Det var inte det de tänkte sig när de skaffade barn. Att bli ensamstående pappor. Det var liksom inte dealen (trodde dom).

Ibland har jag känt mig bortstött från min tjej. Och i riktigt svaga stunder har jag tänkt att det ju inte finns några förväntningar på mig som pappa, så jag kanske bara ska leva vidare som om inget hänt. Ensam, träffa en ny kvinna som gillar mig. Nä, ärligt talat har jag inte tänkt så, men jag har fantiserat om det och förstått att om jag hade haft ett svagare band från början med mitt barn, så hade det lätt kunnat bli så. Därför är det så viktigt att ta plats i början. Redan på BB.

Peronligen har jag aldrig sett av något "glapp" mellan mig och mitt barn (jag har "bara" ett) men det motsatta har jag sett. En extremt pappig unge har det blivit. Inget konstigt med det. En följd av att mamman har jobbat mycket. Vanligtvis är det pappan som jobbar mycket under första 2 åren antar jag.

Det är helt klart en myt att det skulle vara något biologiskt, dock fick jag strida i början för att sluta med nattamnning och använda ersättning eller pumpa ur under dag. En viktig grej, inte minst för relationen, då mamman plötsligt fick sova mer än 3 timmar i sträck.

Synd att så många underblåser det där gamla larvet om att barnet behöver sin mamma mer osv i början, det är helt enkelt inte sant. I de fall där man inte ammar så är det totalt nonsens. Då finns det ingen skillnad än de personliga kvaliteerna hos föräldern - och de varierar såklart från föräldrapar till föräldrapar.

Ibland är pappan bättre på att visa närhet och att känna av signaler, och ibland faktiskt mamman. Så Birro kanske hycklade, eller så faktiskt inte

Vet inte om jag skulle orka vara förälder bara lite grann och känna efter hur dagsformen är. Istället är man totalt uppäten och integrerad i någon sorts dimma som ibland är lycklig och ibland inte. Man får några timmar på kvällen för sig själv, glöm att nån orkar sexa, visst nån gång i veckan kanske. Men så ser det ut. Personligen älskar jag det livet. Älskar mitt barn. Älskar att inte behöva uppfinna mening längre, det finns så det blir över och aldrig är man tillräcklig. Ofta orolig. Men lyckligare än nånsin.

Sumpa inte det här, ni som tvekar. Ensamstående måste vara skittungt men det går. Allting går. Alla får stå för sina egna beslut och ingen tror längre (eller om 18 år) på massa undanflykter. Fatta rätt beslut så behöver ni inte skylla ifrån er. Låte era barn kunna respektera och älska er.

Jag vet att många kanske lackar på det jag skriver men, hetsa inte upp er, jag menar inget illa, säger bara min mening, helt onyanserat liksom.