Varför är alla pappor så jälva ovuxna och martyrer???

Jag känner igen mig i väldigt mycket av det du skriver. Bara det faktum att mamman står för maten kan väl ändå inte betyda att man som pappa inte kan stå för allting annat lika mycket som mamman? Tror det finns de pappor som använder amningen som ett svepskäl till att undvika ansvar. Dock finns det en hel del mammor med en inställning som gör det svårt för pappan ha en stor del i rollen som förälder, de verkar se pappans roll som en helt annan än den som en förälder med samma ansvar. Jag blir mörkrädd av en del trådar här på FL; "När lät nu pappan vara ensam med barnet" och liknande. Vad är det för en snedvriden inställning? Som om man som pappa skulle vara någon slags barnvakt. Jag blir uppriktigt förbannad!

Glappet eller gapet du beskriver ser jag också som något av en myt. Jag kände det inte alls. Dock kan jag, än en gång, tänka mig att vissa kvinnor ser barnet som deras och inte riktigt släpper in mannen helt och fullt som förälder. Jag har sett en del exempel på det när en man frågar om han får hålla sitt nykläckta barn och får en orolig blick som svar. Hon känner väl ett behov att skydda barnet men måste förstå att det vill ni också. Stå på er, visa ansvar så får ni ansvar.

Själv har jag haft tur och har aldrig behövt ta någon strid med mamman för att få skapa en nära relation till mitt barn.

Att en del pappor bara vill göra saker med barnen som gör dem glada, att agera lekfarbror exempelvis, tror jag är ett sätt för dem att försöka bli omtyckta, kanske eftersom de inte har lika mycket med barnet att göra och därför ser barnens kärlek som villkorlig på ett annat sätt än mammor oftast gör. Som förälder måste man givetvis ta del av alla föräldraskapets sidor för att vara ansvarsfull.

Relationsgap som du nämner ser jag som en annan sak. När en ny familjemedlem introduceras förändras givetvis familjen som grupp. Nya roller växer fram med tiden och under denna process kommer det vara en aning kaotiskt, ofta med en del slitningar. Vissa har lätt för att förändras och vissa gör det under största motstånd men alla gör det, hur sakta och smärtsamt det än kan vara. Att inte TS såg denna process som något negativt betyder sannolikt att ni båda hade lätt att förändra er och växa in i era roller som föräldrar.

Slutligen vill jag svara på frågan på TS presentationssida: Det behöver man för helvete inte!

Hm, jag tyckte faktiskt att jag nyanserade det hela men det kanske inte framkom riktigt. Jag försöker i alla fall se nyanserna i saken men mina erfarenheter säger att det är färre pappor än mammor som slåss för rätten till sina barn, speciellt när de är små. Jag dömer för övrigt ingen, jag säger bara att jag upplever det på detta vis, men ska man döma någon så ska man väl göra det efter sin egen mall, visst? ;) Det är bra att du tar upp och benar i det hela, då kommer ju de finare nyanserna fram, jag tycket att mitt ursprungliga inlägg var långt nog utan ytterligare utbroderingar nämligen.

Man har ju hört om en del rättsfall där kvinnorna falskeligen anklagar männen för både ditt och datt för att få ensam vårdnad för sina barn och det är fullkomligt vidrigt. Kan bara tänka mig hur det skulle kännas och att det skulle vara väldigt svårt att ta en sådan strid så jag förstår din poäng där helt och fullt. Detta är dock en ytterlighet, när det blir vårdnadstvister är det inte riktigt samma grej. Det jag talat om är ett mer generellt pappabeteende.

Kvinnan och mannen är olika, absolut. Viktigt är dock att undvika traditionella könsroller utan att själva arbeta fram sina roller och komplettera varandra.

Jag ska även sticka ett litet hål på min egen argumentation och säga att det finns fler bra pappor därute än jag tidigare trott, jag blir glad varje gång jag ser det, men lite ledsen över det faktum att man inte kan ta det för givet...