Varför är alla pappor så jälva ovuxna och martyrer???

Hej. Du har så himla rätt ts. Är själv kvinna. Och har fått utstå mycket tyvärr.

Redan när barnen föddes, tvillingar, så skulle jag börja arbeta.

Han ville inte bidra ekonomiskt. Så jag var tvungen att jobba för att få ihop ekonomin.

Det var tufft. Komma hem. Amma båda barnen. Ta hand om hela hushållet. Och på det djuren vi hade.

Jag bet ihop.

Han sa ofta att han " är man, och kan inte göra allt det jag gör".

Jag roddade både nyfödda tvillingar. Hela hemmet. Hela ekonomi och mitt arbete.

På det så gav han utlopp för sina känslor emot mig. Att jag var en hemsk mamma som jobbade när jag hade småbarn? Hur skulle jag göra då?! Jag vet inte? Jag var ju tvungen att arbeta för att kunna försörja alla. Betala räkningar?

Han hade sina rutiner. Varje morgon duschade han. Sedan skulle han gå med sin telefon och hörlurar och lyssna på musik.

Jag kan vara ärlig och säga, att efter jag kom hem från BB, så duschade jag inte på 3 veckor! Jag hann faktiskt inte det. I det läget kunde jag känna mig avundsjuk på han. Att han fick duscha....

Jag köpte in tvättlappar och torrschampo. Så jag tvätta mig med tvättlappar och sprayade håret med torrschampo.

Dom få gånger, jag gav mig själv egentid, så var han snabb att påpeka att jag var en dålig mamma. Att jag bara tänkte på mig själv?

Jag konfrontera han ibland. Men han blev våldsam då.

Han angrep mig fysiskt. Skratta sedan åt mig, att jag inte hade nåt att komma med.

Jag hade ett helvete med denna man! Kändes som jag jobbade ihjäl mig! Men ändå var inget bra, av det jag gjorde?

Så visst finns vi kvinnor. Som ger allt. Och mycket mera. Men ändå får höra att vi e helt sjuka, som råkar ställa krav....