Är dagens ungdomar handikappade?

Det skulle vara intressant att veta om du bygger dina uttalanden på något annat än dina egna fördommar.

vad har du till exepmel för statestik på de påstådda ungdomar som söker psykologhjälp efter ett avslutat förhållande? Och de som gör det, vad vet du om deras bakgrund för övrigt? Och känner man för att vilja prata med en psykolog, vad skulle vara fel med det? Och varför ska någon annan än just den drabbade bestämma va vilka anledningar man får söka hjälp och inte?

Du väljer att ta upp curlande föräldrar som en anledning till din problematik. Åter igen, vad bygger du den teorin på? Att ungdom som skär sig gör det pga curlande föräldrar? Det är jag starkt kritiskt till. Missbrukande föräldrar, föräldrar som bråkar inför, och med sin barn, våldsamma föräldrar, föräldrar som inte ser sina barn coh inte ger dem bekräftelse. DE är i så fall en större samhällsfara än curlande föräldrar.

Och kom inte och påstå att ungdomar inte har mått dåligt förrän efter 70-talet! Sån bullshit! Sen har det åkat, ja, men det säger mer om vårt samhälle än ungdomarna.

Nej, ge våra fantastiska ungdomar uppmuntran, kärlek, bekräftelse och en stor tilltro till sig själv!

Det låter ju himla fint, men är det inte så att det är lite sent att börja med det när ungarna är nästan vuxna..? Allt det där behöver människan från det att den är nyfödd och sen hela livet, dock allra viktigast under de första åren i livet.
Jag tror att det faktum att vi lämnar barnen tidigare och tidigare är en stor anledning till att barn mår dåligt i dag.
Små barn behöver sina föräldrar, så är det bara.
Dagis kan ALDRIG ge ett barn det samma som en nära kontakt med föräldrarna kan.

Jag vet att det nu kommer bli en massa diskuterande om dagisets varande, men det struntar jag faktiskt i. Man ser så många familjer som stressar genom vardagen med sina små hängande som små trasor i fartvinden.
Tidiga mornar..  många äter inte ens sin frukost hemma..  långa dagar på dagis med allt vad det innebär..  hem ganska sent på eftermiddagen..  så ska det handlas, lagas mat..  ungarna ska hinna se Bolibompa och samtidigt ska dom i säng i hyffsad tid för att orka upp morgonen efter. Det är allt för mycket för de mindre barnen och jag tycker inte alls det är konstigt att depressioner och stress kryper allt längre ner i åldrarna.

Nåt som också saknas för många barn är gränser. Barn behöver gränser och dom måste få ta ansvar. Man stjälper sitt barn när man göra allt för att underlätta.

Pratade med min väninna och hon berättade nånting jävligt skrämmande. Många, många vuxna i dag lägger mer tid på att gå ut med soporna än på att prata med sina barn..  Det säger en hel del.

Utskrivningen av antidepressiva till både barn och ungdomar har mångdubblats.

Överlag tror jag att samhället tillåtet en attityd som inneburit att medborgarna inte tänker lika mycket själv.

ts, läst david eberhards bok eller?

HAHA håller på och läser den, och när man surfar på FL så ser man ju att stora delar av FL är precis som de personer han beskriver.

Han är ingen bra författare enligt mig. Som psykiatriker anser han att problem är fysiska och inte psykiska och dömer ut hela psykologin.

Han drar slutsatser som inte går att dra med de bevis han anför, för att bara nämna några saker som stör mig med boken.

Och du är expert som avgör det, då vet jag.

Håller faktiskt helt med dig.

Jag är ingen expert men jag har en hjärna att tänka med. Även om han har en poäng så hade det gått att få fram den även utan att dra slutsatser där slutsatser inte kan dras.
Handlar om simpel evidensbaserad forskning och slutsatser.

Självklart ska man göra det från dag ett!

Vad du beskriver var just vad jag menade med frånvarande föräldrar.

Någonting är i alla fall underligt. Svenska barn verkar må sämre och även sämre som vuxna. Många pratar då om att det är för höga krav som är orsaken men i de länder där man har ännu mer krav på barnen (de har i princip igen fritid alls, utan allt är schemalagt, från läxor till idrotter) och de verkar inte ha detta problemet.