Utomkveds - Vad händer sedan? tråd 3

Jag var i vecka 7... 6+3 om jag minns rätt.

Jag har plussat idag förresten, bim+6, det ser mörkt ut, men hoppas ändå att det bara handlar om sen ÄL och att hcg-mängden stigit mer i blodet än i kisset. Shit.

Jag var i vecka 9 när det upptäcktes och opererades i vecka 12.
Visste dock hela tiden att det var kört, trodde det var missfall.

Kände ni på er att det var något som var fel innan det upptäcktes att det var utomkveds? Jag plussade väldigt svagt. Minns att jag berättade för en kompis att jag plussat, men att jag inte riktigt litade på det eftersom det var så svagt. Sedan var jag väldigt trött och svag, både strax innan jag plussat och veckorna efter. Jag minns att jag berättade för sambon och min kompis att jag upplevde den här graviditeten som totalt olik graviditeten med min dotter, då var jag snarare pigg och glad. Ett par dagar innan det konstaterades att jag hade utomkveds så började jag blöda och det var då ett ordentligt tecken för mig. Visserligen vet jag att man kan blöda under en graviditet och ändå få friska barn, men för mig kändes det då som en bekräftelse på något jag haft på känn hela tiden, att det var något fel. Jag blödde aldrig under graviditeten med min dotter.

Åkte in på akuten under natten, fick ligga kvar tills dagen därpå, men de visste inte då om det var missfall på g. Fick åka hem och så tillbaka igen ett par vändor. De kunde inte hitta något i livmodern, men de såg heller inget annat på ultraljudet. Läkaren sa att han var väldigt osäker på om han skulle operera eller ej, för han var så osäker på om det verkligen var utomkveds. Men han opererade ändå. På skärtorsdagen. Och han hade haft rätt - det var utomkveds. Så det var ju tur att han inte ville släppa mig. Det hade ju inte varit så kul om äggledaren hade brustit under påskhelgen. Fick åka hem dagen efter, men har inte fått någon som helst uppföljning. Det enda vi fick veta var att vi skulle återkomma för ultraljud nästa gång vi plussat.
Har ni fått någon uppföljning efter era operationer?

Klart man är orolig för framtiden. Kommer vi att kunna få barn igen? Kommer det att bli missfall eller utomkveds även nästa gång? Jag hade lätt för att bli gravid innan mitt utomkveds, men nu har min menscykel blivit så oregelbunden så det är svårare att pricka rätt.

Jag plussade ganska svagt men det var tydligt att det var ett plus. Men jag kände mig inte alls gravid och sa till min man. Enligt det här testet är jag gravid men jag tror inte att det kommer att komma ett barn om nio månader.

En vecka senare började jag blöda pytte lite och gjorde en vecka innan jag åkte in. HCG ca 400 men inget i livmodern så de sa missfall. Precis som jag trodde.
Åkte hem och fortsatte småblöd i tre veckor innan en läkare ringde, de hade "tappat" bort mitt provsvar som jag tog när jag var in, det hade ökat till HCG 1000. In igen och sa att det var ett segt och tjurigt missfall. Nytt prov togs och dag efter ringde en annan läkare och då var HCG 16 000. Han sa att det kan vara ett utomkveds och ville ta ett nytt prov om en vecka för att se om det fortfarande ökade. Men att jag skulle åka in om det började göra ont.

Åkte in akut för det började kännas och blöda mera. Nu hittade en läkare utomkvedset men eftersom jag var så pass opåverkad ändå skulle jag få cellgift. Hon läste fel och sa att jag hade 1600 i HCG. Fick sprutan.

Efter två veckor hade värdet sjunkit rejält men utomkvedset hade inte minskat alls i storlek och jag mådde inte alls bra så jag krävde operation (livrädd). Då visade det sig att äggledaren har spruckit redan. Så den fick de också.
Undra hur det hade gått om jag inte hade blivit opererad.

Tiden efter mådde jag bra men det har varit några månader som varit riktigt jobbiga.

Precis som Sejda79 är jag jätte orolig för framtiden. Livrädd att vi inte ska kunna få barn, jag verkar inte vara tokfertil eller så är det min man som inte är på topp. Ingen av oss har några syskon så våra kommande barn är verkligen efterlängtade.

jag kände inte av att nåt var fel och blödde heller inte, eller jo jag blödde in i buken...

Visst hade jag mensvärk, men det har jag den här gången oxå, och nu sitter det rätt :)

Tillbaka till X:et: KÄnde inte direkt nånting men var hängig och hemma den dan, 28 jan-10, tvingade i mig en liten bit stekt fisk till middag kl 18  och blev illamående samt fick körningar i magen (får det lite då och då, har nog en lätt form av IBS). Tillbringade sedan resten av kvällen i badrummet, fästmannen ringde sjukupplysningen sent på kvällen, men jag hade ju inte ont på bara ena sidan utan i hela magen. Som sagt, trodde det var magsjuka.

H. fick in mig till sängen så att jag skulle kunna bli varm, men det blev jag inte och kl 6 ringde han efter ambulans (mot min vilja). Då kunde jag inte sitta upp för jag var så yr, kunde inte ta mig ut till ambulansen utan ambulanskillarna fick bära mig på sittbår tre trappor (har inte hiss). När jag kom in till gynakuten så konstaterades blod i buken och jag låg på operation så fort de kunde söva mig, vilket inte var lätt för jag hade kollapsade blodkärl (hade blött 2L och var i chock). Hade jag kommit in lite senare hade det gått väldigt illa.

Men nu är jag som sagt i v9 och ska på inskrivning nästa vecka, har kollat med vul att Tigurr sitter där h*n ska.

Jag var i vecka 6-7 där nånstans när man konstaterade mitt Utomkveds.

Det började med bruna flytningar som inte gav sig, hade lite småont i magen men ingen större fara direkt.

Ringde in till kvinnokliniken och de tyckte att jag kunde komma in och göra ett VUL. Väl inne så såg inte läkaren nåt foster i livmodern, men såg en skugga på höger äggledare.

Fick komma tillbaka dagen efter för mer tester och man beslöt att operera direkt. Jag fick åka runt med rullstol, vilket jag tyckte var skitfånigt eftersom jag inte hade ont alls...

Uppvaket efter op. var det värsta jag varit med om i smärtväg och även dagarna efteråt (föda barn är inget i jämförelse). Min äggledare var redan brusten vid op. och man själva utomkvedset var stort som en valnöt typ. Konstigt egentligen att jag inte hade ondare..

För mig är möjligheten att kunna skaffa barn i framtiden inget jag oroar mig för direkt. Jag har en underbar son och känner på nåt vis att jag inte kan kräva mer än så.

Jag tror jag kan komma med lite roliga besked att pigga upp tråden med.

Nej... ingen graviditet att berätta om, men ändock en god prognos.

Jag och min smabo var på återbesök för provsvar idag. Min sambo hade något färre spermier än normalt, men å andra sidan så var de extremt pigga, så de verkar fungera toppen.

Jag har något förhöjt sköldkörtelhormon vilket kan vara förklaringen till mina missfall. Jag fick lämna blodprov för att säkert konstatera att så är fallet och får säkert svar om en vecka. Det som är bra med detta besked är att det går att medicinera. Så jag kommer få medicin vilket minskar risken för mf.

Dessutom så hittade de inga anti-kroppar mot klamydia! Jag har haft ett positivt klamydia besked i min ungdom, och verkligen torterat mig själv i skuldkänslor för detta. JAg ahr varit övertygad om att det är därför ajg fick mitt X och att den andra äggledaren antagligen oxå är förstörd. Nu visar det sig att jag antaglgien ahde en väldigt mild klamydia, eftersom ajg itne ha några antikroppar kvar, vilket innebär att det finns en stor chans att den andra äggledaren är intakt.

...mendet bästa av allt. Vi står i kö för IVF! Läkaren tyckte att eftersom vi varit me dom så mycket, och att min sambo dessutom har cancerhsitorik som itne är helt avskriven (risk för att han kommer behöva göra strålbehandling i framtiden och därmed förlora sin fertilitet) så tyckte de att vi inte ska behöva vänta längre.

Nu ska livmodern undersökas med konstrastvätska, man ska möjligen invänta effekt från medicinering mot förhöjt sköldkörtelhormon och sedan kommer IVF:en komma igång, antagligen någon gång under hösten.

Det finns alltså goda chanser att jag blir gravid under detta år!

Mycket fina berättelser allihop. Det är läskigt det här med utomkveds.

Jag hade en ganska odramatisk upplevelse, plussade trots att jag inte kände mig gravid (det är ju i och för sig enda gången jag varit gravid, men det kändes ändå fel). Jag läste på om alla hemska komplikationer, som den väldigt nervösa förstagångsgravida kvinna jag var. Berättade lite smått för närmsta familjen och närmsta vännerna, en dag kom det bruna flytningar och jag ringde till sjukvårdsupplysningen och de sa att de inget kunde göra.

Ett par dagar senare var jag hemma hos en kompis och fick som en kraftig mensvärk, så jag tvingade henne att sitta bredvid mig i bilen hem (hon har inget körkort och jag ville absolut inte åka själv ifall något hände), vi hämtade upp min sambo så han kunde köra ner till sjukhuset där vi fick vänta i flera timmar. På ett vul kunde det konstateras att jag åtminstone inte var gravid på rätt ställe och sköterskan (som var väldigt kall och dålig på att sympatera) var i alla fall bra på sin sak då hon kunde ana ett eventuellt utomkveds trots att hennes kollega trodde det var en svullnad från ÄL.

Veckan efter hade jag kontroll och då fick jag även opereras.... det var det jobbigaste i hela historien, att jag fick ligga nästan ett helt dygn utan mat och vatten, inte ens sockerdropp dom första 12 timmarna, i väntan på operation för jag "mådde för bra". Eller hon på ultraljudet då, men som sagt, det var inte så dramatiskt.

Härligt Frikadellen! Det måste kännas toppen att börjar hända något och att du fått svar och att det går att behandla! Hoppas det går fort till ett pluss!!

Är det någon som vet hur länge man bör försöka själv innan det är okej att söka hjälp. Vi försökte ett år innan utomkvedet utan resultat. Så gravida kan vi bli men inte så lätt tydligen. Vi är unga, friska, sunda, nykterister, icke rökare, smala, äter inga E-ämnen. Så chanserna borde vara hur bra som helst. Måste vi försöka ett år igen innan vi kan söka?