Vi som försöker få syskon till våra änglar
Vi som försöker få syskon till våra änglar
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-02-07 20:18
Här är den nya BIM tråden också www.familjeliv.se/Forum-10-204/m50591878.html
Vi som försöker få syskon till våra änglar
nu gjorde jag en ny tråd då den gamla gått ut
anniloo: bra initiativ då vi behöver stötta varandra i denna kamp. Hoppas det är bra med dig. Kram
cat79: ja det är bra med mig. det hade ju kunnat vara värre men efter mitt tidiga mf så känner jag mig jätte eggad att bli gravid igen och så har det inte kännts på länge... hur går det för dig nu efter ditt MA...?
kram
annillo: det går upp o ner efter MA, önskade så att liten stötte ifrån tidigare så man slapp gå 13 hela veckor. Imorgon börjar jag jobba e 2 v sjukskrivn o det är blandade känslor. Kommer träffa en tjej som ska ha i april o då blir det så påtagligt vad jag förlorat återigen. Nu inväntar jag min mens och sen hoppas jag få styrka som du att försöka igen. Både du och jag ska lyckas inom kort för det är vi värda. KRAM
Hej.
Förlorade Tristan i april-07 pga missbildningar på hjärta och lungor något man upptäckte redan på RUL (inte vad men att det var något galet) så slutade med att vi fick avbryta den graviditeten, fick sedan en liten frisk pojke i maj -08 och nu har vi nyligen börjat försöka igen (inte aktivt FÖRSÖKA men slutat skydda oss i hopp om att det skall ta sig) Trodde när vi bestämde oss att det var lungt mentalt men nu när tiden gått lite grand så bubblar varenda känsla upp igen och jag kännde en längtan tillbaka hit, till andra människor som förstår oron och rädslan för en ny graviditet, andra människor som förstår att ett bara ett + på stickan inte är någon form av "garanti" osv. Hoppas jag kan få vara välkommen tillbaka till denna del av forumen.
// M
moniqe1979: klart du är välkommen tillbaka hit
beklagar att Tristan inte fick stanna hos er...
kram
Moniqe1979, välkommen till denna fantasiska tråd där vi stöttar varandra. Du ger oss hopp om friska barn efter att genomgått det vi gjort. Kram
Hej! Vet inte vart jag ska börja. Har varit medlem här på familjeliv i många år men har aldrig varit aktiv i några trådar här på forumet. Nu är det kanske dags?!
Jag, född -79, och min sambo förlorade vår lilla Moa i tjugonde graviditetsveckan den 20 oktober 2008, pga en infektion i livmodern. Min graviditet var överjävlig med ständiga sjukhusbesök, inläggningar och provtagningar. Mådde jättedåligt både fysiskt och känslomässigt. Gick ner 10 kg på dessa 20 veckor och kunde varken äta eller dricka. Enligt vår läkare så kan det vara så att infektionen fanns kvar sedan tidigare då jag bara några veckor innan graviditeten med Moa fick ett MA i vecka 13.
Hur som helst så har det tagit lååång tid att komma till där vi är idag - att försöka få till en graviditet som ska hålla hela vägen. Vi gifter oss nästa lördag och tänkte därefter slänga skyddet all världens väg. Jag har tidigare haft lätt för att bli gravid, men det finns absolut inga garantier för att det blir så denna gång.
Jag har faktiskt redan räknat ut eventuell BIM och har insett en ganska lustig sak. Datumet för BIM är 31 mars, samma datum som vi fick vårt första positiva graviditetstest 2008. Tänk om...
Hoppar in här jag med.
Jag är 39 år, har en pojke som är 3,5 år. Blev gravid i våras efter nästan två års försök men den graviditeten fick vi avbryta efter halva tiden pga missbildning På något märkigt vis lyckades jag sedan bli gravid nu vid nyår på andra försöket vilket var ett bra plåster på såren eftersom vi skulle fått vår lilla då. Tyvärr fick jag missfall, v8, för två veckor sedan så nu är vi tillbaka på ruta ett igen.
Att ha turen att bli gravid så snart igen känns som att hoppas på för mycket men vi skall försöka nu direkt igen för här finns ingen tid att spilla. Tänker inte ens vänta in en mens emellan, antar att kroppen inte blir gravid om den inte är redo? Jag var på efterkontroll igår och jag har ägglossning vilken dag som helst, jag är väldigt tacksam för att min kropp kickat igång snabbt igen. Jag är mer rädd för att inte få ett barn till än för att få missfall. Och missfallet som jag fick känns "surt" men inte lika illa som det som hände sist, så många fler komponenter inblandade då. Hellre att kroppen stöter ut det tidigt än att få reda på det vid RUL eller att något händer ännu senare. *svammel*
Pollys mamma: Ja jag håller med i det du som skriver hellre missfall än att kroppen inte sköter sig... när vi fick veta att Tristan var så sjuk som han var vart jag jätte besviken på min kropp som 1 inte var kapabel att göra en frisk bebis som "ALLA" andra (det talas ju så lite om fall där barnen inte klarat sig osv så trodde det var mer ovanligt än det är) Sen nr 2 så arg över att jag INTE fått missfall på något sätt klandrade jag mig själv för att han fortsatte utvecklas i magen trots att han ej skulle kunna leva utan mitt syre.
Jag är "rädd" för ett plus då jag vet hur orolig och nojjig jag var när vi väntade samuel hur jag "bråkade" med vården om extra kontroller och att de skulle acceptera att jag inte kunde vara "lugn" allt såg ju bra ut... Jag visste ju att det fanns inga garatier. Lugnet inföll sig inte förens på BB när han var ute och låg på mitt bröst och ANDADES Men samtidigt så tar jag hellre all den rädslan och oron framför att inte våga försöka få ett barn till.