Vi som försöker få syskon till våra änglar

Hej.

Förlorade Tristan i april-07 pga missbildningar på hjärta och lungor något man upptäckte redan på RUL (inte vad men att det var något galet) så slutade med att vi fick avbryta den graviditeten, fick sedan en liten frisk pojke i maj -08 och nu har vi nyligen börjat försöka igen (inte aktivt FÖRSÖKA men slutat skydda oss i hopp om att det skall ta sig) Trodde när vi bestämde oss att det var lungt mentalt men nu när tiden gått lite grand så bubblar varenda känsla upp igen och jag kännde en längtan tillbaka hit, till andra människor som förstår oron och rädslan för en ny graviditet, andra människor som förstår att ett bara ett + på stickan inte är någon form av "garanti" osv. Hoppas jag kan få vara välkommen tillbaka till denna del av forumen.

// M

Pollys mamma: Ja jag håller med i det du som skriver hellre missfall än att kroppen inte sköter sig... när vi fick veta att Tristan var så sjuk som han var vart jag jätte besviken på min kropp som 1 inte var kapabel att göra en frisk bebis som "ALLA" andra (det talas ju så lite om fall där barnen inte klarat sig osv så trodde det var mer ovanligt än det är)  Sen nr 2 så arg över att jag INTE fått missfall på något sätt klandrade jag mig själv för att han fortsatte utvecklas i magen trots att han ej skulle kunna leva utan mitt syre.

Jag är "rädd" för ett plus då jag vet hur orolig och nojjig jag var när vi väntade samuel hur jag "bråkade" med vården om extra kontroller och att de skulle acceptera att jag inte kunde vara "lugn" allt såg ju bra ut... Jag visste ju att det fanns inga garatier. Lugnet inföll sig inte förens på BB när han var ute och låg på mitt bröst och ANDADES Men samtidigt så tar jag hellre all den rädslan och oron framför att inte våga försöka få ett barn  till.

Grattis JennyCecilia. känner inte din historia men varje lyckat slut i denna tråd är underbart!

Och min vana trogen trycker jag skicka när jag tänker enter

Pollys Mamma Jag brukar känna som kraftig mensvärk och stickningar samma dag sen lätt illamående/mensvärk upp till en vecka efter aldrig något innan ÄL. däremot får jag alltid elaka illröda finnar ett par dagar innan ÄL.

Annika1979 ja många av mina kompis relationer har blivit allvarligt påverkade av just graviditet. först när vi förlorade Tristan var det mer än en som föll bort som antingen inte klarade att hantera min sorg att jag blev en något annorlunda persolighet vilket man ju gärna blir när man är mitt uppe i sorgen osv.

De som fick barn i samma veva/tätt inpå som JAG inte klarade att glädjas med.

De som när vi väntade Samuel (och efter hans ankomst) tycker att jag borde "glömt" och kommit över Tristan som tycker att han inte räknas, att sorgen borde vara som bortblåst bara för man fått ett nytt plus på stickan. Personer  som tycker det är fel att samuel kommer växa upp medveten om att han har en storebror som inte finns hos oss. osv.

MEN vissa relationer har även blivit starkare och många nya har uppstått just pga vad jag/vi gått igenom, helt oväntade människor som dykt upp och faktiskt varit enorma stöd.

Funderar en hel del om nätterna nu på vad sjutton jag gett mig in på, känslo växlingarna mellan ÄL och BIM nu allt mellan hopp och glädje till djup oro och magont inför huruvida det tagit sig eller ej. Samtidigt som de förhatliga årsdagarna närmar sig i fjol var det jätte jobbigt framförallt datumet för RUL den dag min värld verkligen föll samman (den dagen var faktiskt värre än själva förlossningsdagen) men hela den perioden, hela påsken är förpestad av minnen som jag inte vill glömma men samtidigt ändå vill slippa minnas önskar verkligen jag hade sämre siffer minne och kunde låta bli att inse att idag är det samma datum som de eller de hände då å då

Ja du det där med att inte tänka så tar det sig snacka om "bull*piiip*" känner mig lite hoppful just nu har iofs nästan en vecka kvar till BIM men ialalfall igår frågade svärmor mig om jag var gravid igen "det såg så ut på min utstrålning" som hon sa. man kan ju hoppas att hon har någon undermedveten kunskap.

beklagar att ni behövt hitta hit ni nya men hoppas ni känner er välkomna och "hemma"

sooli. beklagar att er lille je fick stanna hos er.

Bheliom När jag förlorat Tristan så blödde jag till och från i 9 veckor(avslag) innan jag fick gehör för att det INTE stod helt rätt till och hycket riktigt satt en liiiten liiiten bit moderkaka kvar i livmodern så efter 11 veckor fick jag in och skrapas sen tog det bara 6 dagar till så var blödandet över. hade Äl känningar vecka 8 och fick utslag trots att jag fortfarande små blödde. fick sen mens 3 veckor efter skrapningen och ja Äl funkade visst för det var den enda jag han ha innan jag blev gravid igen. Verkar dock inte gå lika lätt denna gång.

Vimsan74 jag hade oxå helt omöjligt att glädjas med andra värst tyckte jag det var när en bekant som var beräknad bara 2 veckor inann vi skulle fått Tristan om det skulle gått vägen beklagade sig över grav bekymmer som rygg värk etc jag hade ju gett VAD som helst för att fortfarande vara gravid och ha ont osv.

mensen ändrar sig efter grav när allt går vägen så kan det ju gå riktigt lång tid innan man får mens igen speciellt om man ammar. min cykel har blivit kortare rent generellt efter mina 2 grav mindre mensvärk men kraftig vidrig ÄL värk blöder mer men kortare tid mm så det där med att inte känna sin kropp, det kan man tyvär få leva med tar en stund innan man lär om sig ALLA ändras det inte för, men de flesta...

Lilla lime vill inte oroa dig men jag hade som du hoppigt... lagom man trodde att nu är det snart slut så startade det om ordentligt igen å så höll det på. efter 7 veckor pratade jag med spec mvc och fick komma på kontroll veckan efter då jag ännu blödde. 9e veckan fick jag in och skrapas hade en liiiten bit moderkaka kvar med ett aktivt kärl till... och klart man då inte får upp någon ork när man blöder å blöder å blöder.... efter skrapningen blödde jag liiiite i 10 dagar till sen  var det över (äntligen)

mådde troligen extra dåligt pga moderkaks biten för var ju då dessutom hormon krig i kroppen, delar av systemet hade fattat att bebis var ute å ville sätta igång mjölkproduktion mm (som fick stoppas med tabletter som gjorde mig helt apatisk och "mentalt luddig" ) delar av systemet ville starta igång nya mens cykler etc och delar av systemet signalerade stop fortfarande gravida här moderkaka kvar att försörja...

Efter barn 2 insåg jag vilken skillnad det var på riktigt avslag det konstiga blödande jag hade efter Tristan...

hansson ja det kan ta ett tag för kroppen att hitta tillbaka till rytmen speciellt om man gått tiden ut eller rätt långt. väldigt individuellt dock hur lång tid det tar.
förlorade tristan 12 april och hade första Äl som gav fullt utslag 14e augusti... hade en liten stegring på testet i juli oxå men aldrig "starkt" streck.

sofiabr
beklagar att eran son ej kunde stanna hos er och beklagar att du har enledning att komma hit till denna tråd men välkommen.

läser vad ni skriver nästan var dag men orkar sällan skriva. är i ett kallt vakum just nu mentalt... vågar inte tänka... velar extremt vet ju hur labil jag var mentalt under graviditeten med samuel hur mycket energi som gick åt att orka leva med oron att vi skulle förlora honom med precis som hans storebror. längtar efter ett barn till men osäker på hur det skulle fungera att vara gravid, tackla all den oron och rädslan igen och samtidigt ha solstrålen Samuel att ta hand om, den här ggn vet jag ju iofs att min kropp ÄR kapabel till att göra ett friskt barn men det ger ju inga garanteier den har ju gjort fel riktigt kapitalt fel en gång.
Har Bim idag eller möjligen imorgon... men jag vill nog inte veta... rädd...

fossing be o att få "arbetsträna" på tex 25% dvs gå till jobbet men UTAN något som helst eget ansvar och inga krav på prestation så fick jag börja efter Tristan och det var jätte skönt bara vetskapen att jag FÅR gå härifrån direkt på sekunden om jag inte pallar, gjorde att det var faktiskt inte lika farligt...

vi blev tajtare efter ett tag. när vi insåg att vi båda sörjde men på olika sätt och att det faktiskt var OK att vår sorg såg olika ut...

blev era män /sambos/partners sjukskrivna i samband med förlusten? min fick 2 veckor direkt sen ansåg läkaren + fk att han gott kunde orka jobba medans det var helt ok för mig tills dess jag själv sa att jag ville till jobbet för att inte ha tid att sörja hela dygnet utan få något annat att fylla tankarna med nåågra timmar/dag för att få vila tårkanalerna typ...

deppigt just du. ficke tt svaaaaaagt + i fredags morse... i fredags kväll sen kom det blod och har så fortsatt med kraftig mens... fan skulle jag testa för

det som känns värst är faktiskt att där var ett plus inte lika superstarkt som de 2 ggr tidigare men fortfarande ett klart och tydligt + så hade ju hunnit gå e dag omtummlad och börjat bli riktigt glad hade jag inte sett pluset hade det faktiskt inte varit lika farligt att få mens då vi inte aktivt försökt utan mer hoppats att det skulle ta sig när vi spontan sexat på som vanligt lixom (vilket inte är så lätt att få till alla ggr när man har en liten snart 2 åring som sover kvar i samma sovrum)

Grattis bheliom!!!