Någon kvar i tråden? Med tre fantastiska pojkar känner jag trots allt att jag inte kan släppa min dröm om en liten dotter för att kompletera familjen. Jag har mailat kliniken i Brno och väntar på svar. Skulle gärna fortsätta dela denna "förbjudna" dröm med någon. Min man vill egentligen inte ha fler barn, men har lovat att ställa upp på detta eftersom han vet hur viktigt det är för mig.
Visst är det jobbigt att detta är så fruktansvärt tabu. Men det lustiga är ju att om man lite försiktigt yppar delar av dessa känslor är det inte direkt ovanligt ändå. Även om inte alla delar samma obsession som jag själv gör ;) Jag önskar innerligt att jag kunde vara "nöjd"... och att det räckte med den enorma kärlek som jag känner för min man och mina fina söner. Det handlar ju inte om sönerna, det handlar ju om flickan som inte blivit.
Jag har faktiskt delat tankarna med min syster, vilket egentligen känns knäppt eftersom hon och hennes man försökt länge att bli gravid med första barnet. Trots det stöttar även hon. Vi står varandra så väldigt nära, jag klarade inte av att inget säga.
Jag har funderat mycket kring detta på vad man ska säga vid en ev graviditet. Saken är nämligen den att min man gjort en vasektomi. Vilket innebär att vi skulle kunna säga "till folk" att vi ändrade oss och verkligen ville ha ett barn till. I så fall måste vi ju göra en ivf, och att vi valde att åka utomlands. Då behöver man ju inte dra resten av alla detaljerna. Samma skäl tänker jhag nog använda när jag söker läkare här hemma. Måste ju bara hitta någon.
Skickade ett mail till Reprofit, läkaren svarade nästa dag att jag skulle ringa honom för att få all information per telefon. Försökte ringa förut men jag fick inte tag i honom. Vilket nästan kändes lite skönt. En sak att fundera och drömma, men det blev så stort när jag skulle tala med någon om det.
Tänker oxå på detta med antal försök etc. Det kostar ju både pengar och "livstid". Även jag har haft VÄLDIGT lätt att bli gravid. Kanske man utgår ifrån att det kommer att fungera bara därför, och det är ju förstås lite farligt...
Det verkar ju som om statistiken är mycket bättre i USA, men dit är det inte aktuellt att åka för min del. Framförallt för att det handlar om så hemskt mycket mer pengar. En sak att kvista över till Tjeckien för en "mini-semester" med maken.
Skriver lite kort eftersom jag sitter här med min iphone och det är ju helt hopplöst. Vi har förut varit i Prag på mini-semester. Man måste ju inte berätta att man inte ska stanna där utan ska ta sig vidare :) Sen har jag bestämt mig för att ev resterande embryon tänker jag donera (om kliniken gör sånt) vilket ju innebär att man kanske ger någon chansen att bli förälder, och den tanken känns jättebra!
Inte alls, det är ju bara bra med så mycket information som möjligt!
Polen var det. Visst kan det kännas så, men samtidigt, folk dör även i Sverige pga felbehandlingar.