Hennes borderline knäcker mig - totalt (väldigt långt)
Jag är inte ute efter sympati eller dylikt, och i ärlighetens namn vet jag inte riktigt anledningen till varför jag skriver. Men antagligen av samma anledning som många andra; i ren och skär huvudrensning.
Min fru (som vi kan kalla för Maria) och jag har varit gifta i snart ett år, tillsammans i lite mer än fyra och har två (underbara) barn tillsammans. Allt gick väldigt fort. Vi träffades, hon blev gravid med en gång, men eftersom vi klickade så bra så bestämde vi oss för att behålla barnet och köra på, hela vägen! Jag visste sedan tidigare (vilket hon även själv berättade) att hon mår väldigt dåligt psykiskt. Hennes tonår bestod av mycket överdoseringar, självmordsförsök (eller rop på hjälp, kanske är ett bättre ord) osv... Men överlag hade vi det väldigt bra. Kom bra överens och älskade varandra väldigt mycket. Mer eller mindre som gjorda för varandra.
Hennes psykiska problem tog sin grund i samband med att hennes systers kille (fyra år äldre), under många år tafsade/trakasserade sexuellt och även våldtog (både vaginalt och oralt har skett) en gång. Förtonåring som hon var, blev effekten att hon var "kär" i honom (ni förstår nog vad jag menar, hon är inte kär, men känner sig uppskattad, samtidigt som äcklad (ni förstår, eller?)) och mer eller mindre accepterade det. I sitt undermedvetna veta om att det är kränkande, men ändå inte kunna göra något åt saken.
Allt blev så småning om allmänt känt hos familjen. Och det är just det här som jag tror är grunden till hennes borderline personlighetsstörning. Allt tystades ner, ingenting gjordes åt det. Den här killen var inte längre välkommen hem. Man kan säga att "det hela accepterades". Dessvärre blev den här killen så småning om åter igen en vardag för allihopa i familjen, då han blev insläppt i hemmet igen efter ett tag. Hennes syster - som fortfarande lever med den här killen, har två barn och hus ihop med - valde att tro på hans lögner, manipulerande som han är. Uppenbarligen alla andra också, dysfunktionella som de är.
Efter detta tar självmordsförsök sin början, och Maria blir inlagd på BUP (Barn- & ungdomspsyk) i Borås. Hela hennes tonår präglar kring hennes mående.
När Maria och jag är 20 år gamla, träffas vi över Internet. Vid detta laget är hon narkoman (amfetamin/hasch), vilket jag i vanliga fall är strikt emot. Så ärligt talat vet jag inte varför jag ens åkte dit. Antagligen för att känna mig behövd. När hon blev gravid slutade hon omedelbart upp med allt som har med droger att göra, vilket gjorde mig glad, och jag såg ett ljus i framtiden.
Nu däremot, fyra år senare, önskar jag ofta att jag inte ens levde längre. Jag är inte självmordsbenägen, men jag längtar bort och önskar att jag aldrig träffat henne.
När äldsta pojken är cirka 8 månader, skiljer sig Marias föräldrar, och det ena efter det andra kommer upp på borden. En väldigt ful skilsmässa, som resulterade i att både polis och ambulans fick besöka hennes pappa (som numer är alkoholist). Det fick Maria att må väldigt dåligt. Väldigt. Speciellt när det hela hade lagt sig någorlunda. Hon gick helt in något och verkade manisk. Hon var ofta ute och festade med en kompis, slutade bry sig om mig och familjelivet totalt. Ett självmordsförsök som fick henne att hamna på lasarettet och ett par återfall med droger.
Jag tänkte lämna henne. Droger accepterar jag inte vid mina barn, inte på något sätt. Men på något sätt så "lugnade hon ner sig" väldigt när vi skulle gå isär, och hennes gamla ja trädde fram igen. Vi bestämde oss för att ge det hela en ny chans.
Tiden gick, vi hade det rätt så bra, hade lagt allt bakom oss. Och efter en tid bestämde vi oss för att skaffa ett barn till. Sagt och gjort, en liten flicka föds, och på hennes dop chockade vi släkten genom att gifta oss också. Vi hade det jättebra, ända fram till hennes syster och hennes kille (som tidigare utnyttjat Maria) köper ett radhus i det område där Maria och jag varit och tittat (ett drömläge i samma område som mina föräldrar). Då skulle pojken fylla tre och flickan ett.
Maria känner en väldig vrede mot sin syster som kan med att köpa exakt ett likadant radhus som vi varit och tittat på, och dessutom var det enda området vi ville bo i. Det hela resulterar i att Maria ställer hela sin familj mot väggen angående sin systers pojkvän, som våldtagit henne och sexuellt trakasserat henne under så många år, och ingenting gjordes åt saken. Dysfunktionella som de är, tar de inte åt sig ett smack, och ser inte att de gjort något fel. Maria berättar detaljerat i brev till sin syster vad den här mannen har gjort mot henne. Men trots det så håller hon ihop med killen och kontrar med "du var med på det!"-stilen (vilket den här väldigt manipulerande killen starkt hävdar).
Maria polisanmäler sin systers pojkvän. Han blir intagen på förhör, men det hela läggs ner på grund av "bristande bevis" (detta trots att han erkänt för släkten att "de haft sex" (då var hon dessutom inte byxmyndig, så jag vet inte hur det kunde läggas ner)).
Maria blir psykiskt utmattad, orkar ingenting, jag får ofta åka hem från jobbet. Vi bestämmer oss tillsammans för att hon ska bli inlagd på psykakuten i Borås (vuxenpsykavd.) för att vila upp sig, och i hopp om att få mer hjälp. Men det hela resulterar istället i att hon blir manisk. Beter sig som en tonåring som jag inte känner igen alls. Hon blir väldigt hatisk mot mig och handlar upp pengar på kreditkort och allt vad det är. Hon frågar nästan ingenting om barnen, utan pratar bara om alla kompisar hon har där borta, och att hon ska tatuera sig och grejer. Självupptagen så det står härliga till.
Efter cirka två veckor (om jag inte minns fel) blir hon utskriven för att komma hem. Och under helgen har hon bestämt sig för att träffa sin bror och hans sambo och en kompis till. Hon lovade över allt annat att hon inte skulle dricka något (då blir allt bara fel, dåligt alkoholsinne som hon har). Hon dricker ändå, kommer hem igen och byter om och hävdar att hon ska gå ut och "powerwalka" med sin brors sambo (vilket hon aldrig gjort i hela sitt liv), pga att broders sambo har sån fruktansvärd ångest. Jag känner att hon har druckit. Ber henne att inte gå ut, för båda vet vad det resulterar i.
Precis som jag trodde resulterade det i att hon tagit amfetamin. I efterhand visar det sig även att hon tagit amfetamin vid tidigare tillfällen innan hon åkte in på vuxenpsyk.
Maria åker tillbaka till psyk, stannar väldigt länge. Och vi bara bråkar och börjar utveckla ett hat mot varandra. Men rätt som det är så skriver hon ut sig själv. Läkaren som skrev ut henne kontaktar mig inte ens (trots att jag bett att de ska ringa när det är något), och när jag försöker få tag i läkaren som skrev ut henne i flera dagar får jag bara till svar att "hon ringer upp" (det skedde aldrig). Psyk är värdelöst i Borås (kan vara bra att ha i bakhuvudet).
Hur som helst, ett helvete bryter löst. Hon börjar knarka så det står härliga till. Jag förklarar för henne att hon kan fara dit pepparn växer, och hon får heller inte längre vara själv med barnen (någon vuxen måste vara med henne hela tiden). Hennes föräldrar accepterar detta också. Dessvärre bara i ett par dagar, för när de tycker att "Lizette är ångerfull och verkar lite bättre", så litar de på henne igen. Jag står dock fast i mina krav, och hon får inte vara själv med barnen. Jag ville heller inte ha henne hemma. Skilsmässa var en given sak nu. Hon var manisk, elak, narkoman, självupptagen och oerhört psykiskt sjuk. Jag började utveckla ett oerhört ha mot henne, och vi hade såna gräl att hennes kompis (en fruktansvärt bra tjej) fick komma bort och mer eller mindre medla mellan oss (stackaren).
Helt plötsligt ångrar hon sig, hon vill inte skiljas. Hon vill vara med mig. Hon bara gråter och gråter och gråter, hon ångrar allt hon gjort och vill bli förlåten. Och på något djävla vänster så bestämmer vi oss för att - åter igen - dra ett streck över det hela och försöka igen. Jag litar inte på henne och ifrågasätter mer eller mindre allt. Hon börjar gå hos sin psykoterapeut oftare och börjar med någon sorts sjukgymnastik, som ska ha med beteendestörningar att göra. Dessutom ska hon börja MBT (tror jag det hette) snart. Vi börjar även att gå familjerådgivning och försöker reparera allt som hänt. Vi köper även en lägenhet tillsammans, för att investera i en bra affär och komma ifrån det där djävla knarkområdet.
Det går ganska bra. Vi har våra problem efter allt detta, men det var utvecklingsbart. Gick fortfarande att kanske laga, med väldigt mycket tålamod. Det gick bra, hur som helst... Fram till igår. Fram till min systers bröllop. Då skiter sig allt och jag ser verkligen hur hon har förstört hela mitt liv.
Eftersom hon inte kan hantera alkohol så var hon nykterist nu i samband med att vi försökte igen. Det hade hon varit i någon månad. Men igår fick hon för sig att hon bannemig klarar av att dricka. Fel. Hon blir snorfull, skriker och gapar vid sitt bord som en djävla tonåringen. Skämmer ut sig totalt, och även mig. Min systers flickvän (som hon träffar för andra gången) får sitta och kontrollera hennes drickande, och de blir världens ovänner. Hon försöker kleta hos mig, men jag avvisar. Det resulterar i att hon drar till Göteborg i hopp om att köpa knark (ingen aning om hon lyckades dock, men det märker jag i morgon, då jag ska ordna så hon får gå och pissa). Sen säger hon även till min systers tjej att hon inte tagit något på en månad (dvs. att hon måste tagit narkotika, trots allt, och jag tror jag kan gissa nu i efterhand när det varit, eftersom jag misstänkt det när hon träffar en idiotkompis som också har borderline (som hon träffade på psyk)).
Hon har skämt ut mig och förstört ett välplanerat bröllop för väldigt många familjemedlemmar som var där. Inte minst mig. Ett påkostat bröllop på hundratusentals kronor med besök från staterna och allt.
Nu är hon ångerfull och vill att allt ska bli bra igen. Grejen är att denna gången blir det inte bra. Denna gången blir det skilsmässa. Och har det dessutom visat sig att hon tagit narkotika igen, så blir det skilsmässa där jag kommer att ansöka om ensam vårdnad om barnen. Hon har förstört mitt liv, och jag orkar inte med henne längre. Alla myndigheter som hon blandat in, alla djävla situationer som hon utsatt mig för. Alla svek, alla lögner. Allt. Jag orkar inte med det längre. Jag har blivit så knäckt av henne att jag mår fruktansvärt dåligt. Gör hon vissa saker som påminner om narkotika eller dylikt så får jag världens ångest. Jag har även varit och försökt prata med någon, men det har inte varit min grej. Det fungerar bara inte. Antideppmedicin vill jag inte gå på heller. Har ingen förkärlek till "konstgjord lycka" (nu vet jag givetvis att det inte är så som jag skriver, och jag stödjer fullt ut alla som går på antideppmedicin. Det är bara en personlig åsikt vad gäller sån medicin mot mig själv. Jag vill kunna vara lycklig utan (vem vill inte det iof?)).
Jag orkar inte mer. Sitter på jobbet nu och vet inte vart jag ska ta vägen. Vill inte åka hem, trots att jag kommer att kämpa för ägandeöverlåtelse av lägenheten till bara mig (hon har ingen ekonomisk möjlighet att ta över den). Även om det går så långt som till rätten. Jag orkar inte åka hem och le mot barnen och låtsas som ingenting. Vi har inte ens lyckats vara gifta i ett år utan alla dessa problem som uppstått. Också sägs det att första året i äktenskapet ska vara det bästa. "Jippie!". Hon försöker sen alltid att vända allt till att bli mitt fel, på alla sätt och vis. Manipulerande som hon är.
Jag försöker inte att få sympati på något sätt. Jag kände att jag var tvungen att skriva av mig bara. Vet inte vart jag ska göra av all ångest. Vill bara försvinna. Går inte ens att beskriva. Och jag ber om ursäkt över om inlägget är väldigt rörigt. Orkar inte ens läsa igenom det igen och rätta till det.
Hur som helst...
Någon som varit med om en liknande situation? Någon som faktiskt haft ett långt äktenskap/förhållande med någon med borderline? Det är synd att det är som det är, för annars är hon en jättego tjej och vi är som gjorda för varandra. Men det går inte att leva med henne. Jag hatar henne. Otroligt mycket. Den här gången går jag hela vägen.