Appropå ja och nej frågor. Min pojke är ju bara 2 men han kan säga aah/nä, fast det låter såhär:
Vill du ha mjölk? Ah
eller saft? Ah
alltså han bytar hela tiden till det som sades senast. Han verkar hela tiden välja det senare alternativet.
Man kan fråga, vill du gunga? Då säger han:
nää..........mmm..........ahh ahh ahh!! och är helt uppspelt av glädje
Eller tvärtom, Vi ska sova nu!
ahh.......... nää nää nää
Jag vet inte varför han gör det, säger nåt snabbt utan att tänka och sedan märker man att han tänker efter vad det betyder och ångrar sig. Han säger också alla ord han har ca tre gånger efter varandra.
Något som känns igen?
Som en liten grej vid sidan: Jag själv säger nästan aldrig ja/nej, det har slått mig. Om någon frågar blir det typ: Är det varmt? Det är varmt.
Är du färdig? Jag är färdig
Är hon där? Hon är där.
Det här måste vara Aspergers 
Varför måste allt krånglas till hela tiden? Grrrr.. Ja/nej går ju betydligt fortare att säga.
Ok, på förekommen anledning...
Här kommer delar av mina tankar kring son-rise, plus och minus med metoden och dess ursprung.
MINUS -
* naturligtvis det faktum att utbildningen inte går att få i Sverige, och att det nästan också är omöjligt att få vidare handledning här.
* DYRT! Resa, boende och tuition blir rejält mycket pengar tillsammans, dessutom praktiskt mycket svårt att genomför för många - däribland oss.
* du får inte hjälp av hab eller förskola (utgår jag ifrån, rätta mig gärna om jag har fel och nån förskola ändå ställt upp med jobbet). Jag vet att vissa föräldrar drar sig för att man inte vill ställa barnet inför den stora förändringen när barnet börjar skolan, och förhållningssättet där försvinner. Det problemet tror jag kan vara olika stort beroende på barnet.
* säljsnacket... Jag ogillade hur man talar för total acceptans av personen, när man ändå jobbar så mycket för utveckling. Man slår upp sina "successtories" och lägger gärna till en prislapp - dessutom finns ju naturligtvis flera olika kurser att gå så ekonomin blir en stor fråga. Det tog lång tid innan jag verkligen förstod hur de menar med acceptansen, och att det inte handlar om mer acceptans än vad det gör för många andra som tränar enligt andra metoder. Man behöver acceptera att barnet upplever, reagerar annorlunda, och det måste vara ok. Barnet har rätt att vara den den är, men vi jobbar ju alla med att göra dem bättre rustade för att klara världen. Jag gillar när man jobbar tex som ägaren för Vestibularis, driver utvecklingen framåt och vill validera med ordentliga forskningsresultat och sen försöka driva utbildningen fram till en vedertagen vidareutbildning på högskole/universitetsnivå - sprida kunskapen, göra den tillgänglig för alla som behöver den. Det är en hjälte i mina ögon.
* när vi stod i valet och kvalet i början, så letade jag med ljus och lykta efter forskningsresulaten som borde finnas om son-rise var så otrolig som den framstod. Jag hittade nästan inget, och det som fanns visade inte alls på särskilt goda resultat. Jag vet att det visst finns (och att det växer kontinuerligt) forskningsstöd för vissa av deras "deltekniker", men dessa tekniker används också inom andra metoder. Jag ville veta vad som var så speciellt just med son-rise om jag skulle välja att försöka satsa allt den vägen, och jag hittade inte det jag sökte. För mig var deras teoribas för tunn, hade min magkänsla "för" varit tillräcklig kanske jag hade kunnat lita på den men det var den inte. Jag ville ha mer, en sammanhållen teori och substans i den. Jag köpte Levys bok, och tyckte att den nästan uteslutande innehöll sunt förnuft - inte mycket som var nytt.
* jag sökte igenom deras hemsida rätt ordentligt under en period. Vissa saker gillade jag och tog till mig (playroom, jobbet med ögonkontakt, vissa kommunikationsbitar, joining etc), andra saker tyckte jag mindre om. En sak som i sammanhanget är mycket oväsentlig men som gjorde upplevelsen mindre "upphöjd", var videoklippet där en av handledarna talar om hur man jobbar med att få barnen att sova i egen säng. Lösningen? Ta med barnet till sängen och lämna det där, säg godnatt och att vi ses i morgon. När barnet kommer upp, börjar helt enkelt tålamodsprövningen. Du går tillbaka med barnet så många gånger som behövs, kampen kommer snart vara över. Blir barnet ledset är det inte farligt, det är inte farligt att vara ledsen, inte farligt att sova i sin egen säng. Och "man vill ju inte ha dem där när de nåt tonåren, då blir det bara svårare att ta itu med". Allt serveras med ett självklart leende, och det hela gav mig nog lite... ursäkta... typ Anna Wahlgren-vibbar. Jag gillar inte riktigt heller hur de framställer matproblematiken som rätt enkel att komma tillrätta med, för det tycker jag inte att den är.
* jag tycker inte att son-rise heller jobbar på ett tillfredsställande sätt med sensorik/perception och motorik..
* jag både gillar och ogillar deras motstånd till teknik. Hela grejen med att helt plocka bort elektronik och så, tja... vi hade gått under.
+
* när jag nu kommit en bit på väg, så förstår jag mer av diskussionen kring acceptans. Jag tycker faktiskt inte att de framställer diskussionen så jättebra, men jag tycker att det finns ett ENORMT stort värde i att HA den diskussionen - sätta ord på sina egna tankar och känslor inför diagnos/problematik, göra ordentliga försök att sätta sig in i barnets situation och acceptera att alla är olika.
* jag tror fullt och fast på att det är jättevärdefullt med en -till-en-träning, och jag hyllar hur de gärna håller sina barn hemma från stökiga förskolor - en miljö som jag ofta tror är dålig för barnen.
* jag tror att det är jätteviktigt att jobba på barnets initativ, med barnets egen motivation, i lek och lustfylld samvaro. I IBT:n får barnets stund fruktansvärt lite utrymme, och är alldeles för tunn. Ge föräldrar kunskap om leken! Jag kände mig dock själv mer hemma i Floortime som sagt, teori och lektanke där passade mig bättre. Jag har dock plockat in många son-rise-impulser i vår Floortime!
* jag gillar joiningen, för den sociala aspekten men också för det "dyspraktiska värdet" av "omvänd imitation". Att imitera barnet är ett kraftfullt sätt att göra barnet medvetet om sina egna rörelser, öka kroppskännedomen. Det har vi jobbat massor med hemma.
* jag tror det är viktigt att jobba på att bygga på det sociala intresset, inte tvinga fram det utan jobba lustfyllt med den biten.
* jag gillar den kravlösa samvaron. Jag vill dock påpeka att den inte alltid upplevs kravlös för alla barn (såsom jag skrev sist om sonen som upplevde allt alldeles för gränslöst).
* vi tog till oss tanken om "the playroom" och gjorde i ordning ett playroom här hemma. Användes en del med äldsta dottern, men båda barnen ogillade att vara instängda. För sonen var det en jättejobbig upplevelse! Han upplevde det perceptuellt och känslomässigt jättejobbigt att dörren stängdes, fick nästan panik och grät högljutt med tårarna forsande längs kinderna. Vi försökte jobba in det sakta sakta (enligt tanken i IBT...), men gav upp eftersom vi aldrig vill tvinga fram något. Det tog nog 1,5 år i alla fall innan han var ok med det.
Jag tycker att VISSA delar i son-rise är JÄTTEBRA, men jag skulle själv inte välja hela konceptet även om jag HADE ekonomisk och praktisk möjlighet. Jag väljer att plocka de delar jag kan, hade absolut kunnat tänka mig en "start-up" för att få fördjupad förståelse kring teknikerna, OM det inte varit så dyrt. Jag hade dock ändå senare valt en kombination av metoder såsom jag har idag.
Så, med reservation för att jag glömt något...
För mig är idealet följande:
* IBT enligt tanken i Denver-modellen, som jag anser plockar bort de sämsta delarna av den traditionella IBT:n och gör konceptet barnvänligt.
* lek enligt Floortime.
* anpassning av teknik och miljö utifrån barnet
* jobb utifrån och med barnets sensoriska/perceptuella profil med INPP el liknande samt tankar om sensory integration, och ett betydligt större fokus på barnets ofta påtagliga motoriska problematik
Läs om Denvermetoden, det är fin läsning. Finns en bra bok som heter Early start Denver method, om du är intresserad. Floortime tror jag absolut du gillar om du gillar son-rise. Jag tycker att den typen av lek och samvaro är ett nödvändigt komplement till IBT oavsett vilken nivå på IBT man väljer. Vad gäller motoriken, så kan du nog ta det lugnt i så fall. Det handlar om hur effektivt man processar olika intryck, om man är över- eller underkänslig, om man kan processa flera typer av stimuli samtidigt. De flesta med autismspektrumstörning har ju problem på det här området, men det behöver inte vara ett stort problem för alla. För vissa handlar det bara om en annorlunda stil, en annorlunda skärpa. Jag skylle råda dig att ha det i bakhuvudet även längre fram, och om du är intresserad av området läsa boken som nämndes ovan av Olga Bogdashina. Den är väl värd att läsa för alla "autismföräldrar"! I övrigt handlar perception/motorikområdet om "flytet" i motoriken, koordinationsförmågan, förmågan att helt kunna styra/kontrollera sin kropp. För många är begränsningen bara en lite "klumpig motorik", vissa klarar sig jättebra. Andra har jättesvårt med tex imitation, följa instruktioner, problemlösning, lära sig nya saker.
Dr Greenspan, grundaren, har skrivit en som heter Engaging autism som är ok. Finns några fler, kommer inte ihåg titlarna nu.
För mig är den stora skillnaden mellan Floortime och son-rise just att det för mig är mer analys och tanke bakom Floortime (kan ju dock helt klart vara för att jag inte har samma kunskap om son-rise också, märk väl). Det är samma glädje, samma lek till stor del, en hel del av samma tekniker faktiskt (eller snarlika). Teoribasen är dock mer gedigen tycker jag, man analyserar den sociala och kommunikativa utvecklingen på olika nivåer och jobbar medvetet på dessa bitar. Efter att ha läst mycket Kommunicerande Samspel, Hanen-litteratur och kollat en hel del son-rise (samt andra kommunikations/relationsidéér) så föll allt på plats när jag läste teorin bakom Floortime. I USA är det dessutom naturligt så att man analyserar den sensoriska profilen och utgår från barnens funktion på den nivån i träningen. Man jobbar (på en LITE för hög nivå för de barn som har den största problematiken) med detta i samband med leken - något som alla andra tekniker missar.
Jag har haft kontakt med en arbetsterapeut i Storbritannien som har både Floortime-utbildning samt är utbildad inom INPP (vilket jag ser som en jäkla bra grund för perfektion/motorikbiten då...) och det var helt otroligt fascinerande att höra henne prata. I USA tycker jag tendenserna går mot att även de letar sig "ner på lägre nivåer" (alltså mer grundläggande hjärn-, nerv-, utvecklingsnivå för att uttrycka sig lite flummigt..) men de kombinerar då "sensory integration" med mer ryska inslag eftersom det finns en på området mycket duktig ryska numera bosatt i Washington DC (tror jag det var...). Hon har också skrivit en hel del litteratur, och hennes influenser kan man också hitta på flertalet håll här i Sverige men jag har inte hittat någon som gått den vägen och som ändå har "hela spektrat" av kunskap. För mig, har INPP (renodlad form och som bas för vidareutveckling) varit mer imponerande här i Sverige. Har också talat med en arbetsterapeut i Philadelphia som då har både Floortime, sensory integration, och Masgutova, och det var också himla intressant. Hon körde också interactive metronome med "sina barn" och det är en grej som jag gärna skulle testa med barnen. Vi försöker dock köra delar av tanken där i lek/sång, och via Funktionsinriktad musikterapi. 