Saker ingen berättar för dig (om barnafödande)

Ibland undrar jag hur man tänker egentligen, men jag var oförberedd på att jag, som var fullständigt inläst på förlossningens alla faser, hade gått på gravid yoga och visualiserat förlossningen långt iförväg, kunde få ett sätesbarn som inte gick att vända och ett planerat snitt. BM kände fel tom v. 35 så det blev ltill att snabbt ställa om fokus.

Att det skulle göra ont att snittas i flera flera lager i ett 17 cm lång sår, det kunde jag räkna ut med armbågen, men hur ont det skuller göra och att man blir hemskickad med panodil som ända smärtlinding efter 3 dagar, det hade jag inte väntat mig.

Eftervärkarna var inte heller att leka med. Jag trodde i min enfald att de inte skulle göra så ont eftersom jag inte gått igenom nåt värkarbete. Hur tänker man då liksom? Livmodern måste ju dra ihop sig ändå, och att den snittats gör ju inte saken bättre.

Att det plötsligt skulle börja göra ont efter några veckor igen när "nerverna växer ihop" var det ingen som sagt.

Amningen! Fy sjutton, jag kommer ihåg hur jag låg på sängen och grät när dottern började smacka. Sen plötsligt en dag var smärtan borta.

Sen det som var mest snopet av allt. Ingen, absolut ingen hade kunnat förbereda mig på att foglossningar kan komma tillbaka när man slutar helamma, så till den milda grad att jag först efter 1,5 år kan röra mig som jag vill. Att röra sig i snigelfart när man är gravid är "värt mödan" på något vis. Men när barnet ifråga går snababre än en själv så är det inte kul längre.