Jag joinar här. Är bipolär typ 2, och kämpar främst med depressionerna. Hypomanierna är jag totalt förälskad i och ser som en välsignelse. Depressionerna däremot får mig att vilja dö. Man glömmer att man ens haft bra perioder när man är deprimerad. Just nu är jag inne i en låg period och jag vill bara ge upp.
Man missar så stora delar av sitt liv pga depressionerna, och folk runt omkring en försvinner för att man inte orkar vidhålla kontakterna.
Kan ni prata med era vänner och familj när ni är deprimerade? Jag känner att jag inte kan det. Jag har alltid mått dåligt, och folk har alltid vetat det. De har nog tröttnat rejält vid detta laget. Jag vill inte heller att folk ska se mig som den där deprimerade tjejen.
Men samtidigt känner jag mig såååå ensam när jag mår dåligt. Vill bara gå och gråta ut till någon och låta dom ta hand om mig. Men det går inte. För ingen pallar att göra det år ut och år in. Mina bra perioder är så få och korta. Depressionerna tar över allt. Jag tvingar mig själv att fejka att jag är glad så långt det går. När det inte går mer så drar jag mig undan totalt. Det har varit så det senaste året, har inte alls deltagit i det sociala livet. Så folk har gett upp.
Det hjälper inte att min läkare är katastrof-dålig och förminskar det jag känner. Som att det är helt normalt, att alla mår så här så jag är bara tramsig och känner efter för mycket. Vågar inte ens berätta för henne att jag mår dåligt igen, är rädd att hon ska ta lamictalen ifrån mig då och strunta i mig helt. Hennes diagnos är "kanske bipolär". Om hon tror att lamictal inte hjälper så kommer hon ta bort den diagnosen, och inte prova några andra bipolär-mediciner. Men Lamictal hjälper mycket, detta är första depressionsepisoden på länge, och kom när min hypomani försvann.
Man tänker ju att man borde lärt sig när det slutar i depression varje gång.
men det ska bli skönt att prata igenom det med en läkare och få svar på vad det är för fel, vad jag ska ha för medicin och så ser jag fram emot att få ett mycket bättre och mer välfungerande liv.
Orkar inte ens äta nu... Bara ätit ett glas youghurt flera dagar i sträck nu. Trots att jag känner mig så svag i kroppen och yr och vinglig så tar jag inte mig till att äta. Jag orkar inte! All mat känns äcklig. Kommer gå ner en massa under denna period.
Jag kapar tråden idag, behöver få så mycket ur mig och känner mig så ensam när jag mår dåligt.
När ni är inne i depressionsperioderna, brukar ni börja gråta över ingenting? Jag känner inte ens mig så ledsen att jag borde gråta, men ändå räcker det med att någon tittar på mig så börjar jag gråta. Om jag är tyst så kan jag hålla mig, men sen frågar någon en sak och jag måste svara och då storgråter jag. Alla frågar varför jag gråter, men jag har inget svar att ge dom för jag vet ju inte ens själv. Konstigt...
Jag känner igen mig mycket i borderline-problematiken också. Svårt att skilja på vilka delar som tillhör det bipolära och vilket som tillhör borderline. Skulle tro att du är typ 2 om du har mestadels depressioner. Det är iallafall vad min läkare sa när jag fick typ 2 diagnosen.
Jag undrar också om man kan bli frisk/bra med medicin. Jag trodde det när jag började med den senaste medicinen, för den gav så bra effekt. Och nu kan jag lika gärna kasta den för jag mår skit igen. Kan medicinen verkligen bara sluta fungera så där bara??
Jag blir så trött på folk ibland... Min vän började skicka massa sms igår eftersom jag inte svarade i telefonen. Jag säger åt henne att jag mår jättedåligt och brytit ihop i tårar hela dagen. Hon vill prata om sitt förhållande för hon förstår sig inte på killen. Elakt kanske, men jag kunde inte bry mig mindre när jag själv kämpar för att hålla mig samman. Får utstå att hon ringer, smsar och tjatar i flera timmar trots att man säger att man inte orkar. Fan, låt mig vara människa!
Angående litum så får ju alla ta ställning till det själv. Man får se till situationen. I de flesta fall tror jag inte att det är bra, men med en mamma som är djupt deprimerad så är det kanske det bästa av två onda ting. Svårt det här med medicinering och graviditeter. Jag är själv nervös för när den dagen kommer, är rädd för att vara omedicinerad.