Anonym (dotter) skrev 2011-01-16 19:35:13 följande:
Jag har så mycket frågor och funderingar som snurrar i mitt huvud fick inte så mycket svar av mamma eftersom när hon var manisk så ansåg hon att hon var frisk och när hon var depprimerad så gick det inte å prata med henne :( nu e jag gravid å väntar mitt första barn jätte spånande lite konstigt att inte ha mamma å prata med.. Men många saker som snurrar e när mamma var depprimerad sa hon ofta att hon var tom e det nån som känner igen sig i det? När hon var mannisk blev jag ofta ledsen hon kunde säga hemska saker en gång sa hon en morgon när jag var 16 att jag inte fick bo hemma längre för hon kunde inte ta hand om mig jag bodde då hos kompisar å öängtade efter att hon skulle höra av sig men hon hade fullt upp med sig själv å ingen tid för mig!!! Det e mycket mer orkar inte skriva mer nu... Hoppas nån kan känna igen sig å förklara för mig... Jag vet att mamma älskade mig
Nu är jag bara hypoman, lindrigare än mani. Jag tror de flesta känner sig friska när de är hypomana eller maniska, man mår ju så bra. Har hört att många slutar med medicinerna då, för man tror på fullt allvar att man är botad för alltid.
Att känna sig tom när man är deprimerad är också vanligt. Man är så slut, man har inget att ge. Man känner sig som en zombi. Man lever, fysiskt, men inuti är man som död. Svårt att förklara.
Delen med att hon kastade ut dig vet jag inte om det beror på sjukdomen. Kan däremot förstå hur det måste känts för dig, min mamma gjorde samma sak mot mig som tonåring. Då troddde jag att hon hatade mig, och alla andra säger alltid vilken hemsk mamma hon är. Men jag vet nu i vuxen ålder att det inte stämmer. Hon mådde dåligt och agerade irrationellt pga det, det handlade aldrig om brist på kärlek till sitt barn.
Du är jättevälkommen i tråden. 