Lady Dahmer skrev 2010-03-02 10:29:24 följande:
Jag valde en provokativ TS för att det drar till sig läsare. Men jag hoppades ju givetvis att de flesta skulle läsa HELA ts innan de gav sig in i diskussionen. Jag vill ju absolut inte ta bort den, då försvinner 59 sidors diskussion. Ah, en fråga. Det skulle ta väldigt lång tid att förklara exakt HUR manrollen i sig bidrar till att skapa förövare, men jag ska kortfattat försöka och hoppas att du förstår hur jag menar ändå. Män ska vara tysta och starka. Gråta är omanligt. Att prata ut är omanligt. Osv. Ofta när pojkar utsätts för brott, sexuella eller våldsbrott så uppmuntras de mer (än flickor) att bita ihop. "ta det som en man", hålla det för sig själv. Det är skamligt och tabu. En man som misshandlas av sin fru eller våldtas blir ju nästan utskrattad osv. Denna könsroll, denna förväntan på hur män ska vara, i kombination med en taskig fostran och ofta våldsam barndom så kan det slå slint. Nåt som de flesta våldsförövare har gemensamt är trauman i barndomen, antingen jobbiga händelser eller misshandel eller nån annan form av vanvård. (nu undantar jag de som har fel i huvudet) Men varför är det just män i så fall så blir förövare och inte lika många kvinnor? kvinnor utsätts ju t.ex för mer sexuellt våld som barn än män men ändå så reagerar de olika? Det inte är misshandeln och förödmjukelserna i sig som gör ett oskyldigt barn till ett monster. I stället är det tvånget att förtränga gärningarna som förvandlar personligheten. Alice Miller kallade det för själamord. Pojkar får inte gråta, prata ut om sina känslor på samma sätt som flickor. Flickor tillåts sörja, vara ledsna, visa känslor och kan på så sätt bearbeta sina upplevelser. Pojkarna är tvugna att hitta andra sätt att hantera sina upplevelser på och ett av de sätten är ilska och ibland även att ta på sig skulden "jag gillade det, det var mitt fel" . (och därmed är risken för att de ska upprepa beteendet större)Pojkar förväntas även lösa sina problem genom att vara fysiska (det är socialt acceptabelt för män att slåss eller visa ilska utåt) medans kvinnor förväntas bete sig ordentligt. Pojkar blir utåtagerande medans flickor väljer att vända sig inåt. (blir självdestruktiva Jag hatar inte individer. Jag går inte runt och är arg hela dagarna eller blänger på varje karl jag träffar. Jag kan erkänna att jag kan bli osäker och misstänksam när jag möter okända män - men det är ganska vanligt att kvinnor blir det. Jag skiljer på den enskilda mannen och Mannen/kollektivet/mansrollen. Jag har massvis med vänner som är män. Jag är gift med en man och jag har två bröder.
Ett nästan ordagrant liknande inlägg skrev du tidigare i debatten, vilket får mig att tro att det är någon annans urpsungliga åsikter du använder dig av, men strunt samma.
På det inlägget ställde jag en fråga, på vilken jag tror att jag aldrig fick ett svar, det vore mycket intressant om jag fick ett.
Du skriver att män och kvinnor bearbetar trauman på olika sätt, männen blir aggressiva och kvinnor inåtvända och själdestruktiva, jag utgår från att du gör en grov generalisering här, och det är ok.
Jag är övertygad om att den olikheten har sin grund i att vi faktiskt sitter på en del biologiska och hormonella skillnader, vilket inte på något sätt berättigar olika maktbeteenden som vädtäkt och misshandel.
Men så till frågan, männen agerar utåt och blir aggressiva för att de inte "får" gråta. En kvinnas gråt är däremot helt acceptabel vilket borde vara till stor hjälp i bearbetningen av traumat, men hon väljer ändå att vända sig inåt alltför många gånger och bli självdestruktiv. Varför är det då så begärligt att ändra på mäns sätt att bearbeta trauman?
Missförstå mig inte, självklart tycker jag att en man ska kunna gråta utan att för den sakens skulle behöva känna sig omanlig. Men det verkar ju inte som att der kvinnliga sättet är det ultimata. Jag tycker nog snarare att man skulle få fler kvinnor att utagera sina aggressioner, vilket man kan göra utan att andra människor påverkas.
