The return of the Lolilla
Kapitel 3
Rösten som dånade i natten fick de brottande unga damerna att stanna upp av skräck. Blodet frös till is i deras ådror och plötsligt fann de att de hade mer gemensamt än vad de först trodde. De kröp ihop på gårdsplan som skrämda hundar och fasade för vad som skulle hända härnäst…Åter dånade rösten i natten. Det var RN. En storbystad kvinna på gården intill. Hon var känd för att tortera sina ovänner genom att pissa på dem. Hennes barn berättade fasansfulla historier på bygden om hur de tvingats avbryta sitt onanerande vid köksbordet för att lämna plats åt kvinnans sjuka behov och alla som inte var långväga gäster kände till hennes vedervärdiga nakenhund Atjoprosit. Det sades vitt och brett att hon rakat hunden och låtit den ligga i solen så länge att huden blivit läderartad. Mången dräng hade försökt hugga ihjäl den ettriga lilla besten men dess hud var omöjlig att tränga igenom och som ett resultat hade mer än en dräng en prydlig liten repa på handryggen av dess råttlika tänder.
”Hitåt” hördes Sven Justus ropa någonstans i mörkret. De unga damerna fattade varandras händer och sprang i riktning mot rösten. I mörkret kunde de se ett ljus där Sven öppnat stalldörren på glänt och innan de visste ordet av tumlade de in i ladan där facklorna lyste svagt. ”Inte ett ord” beordrade Justus och drog alla flickorna tätt intill sig i en tom box. De kunde höra klafset ute på gårdsplan när monsterkvinnan/mannen kom marscherande med sitt jättelika underliv fladdrandes i vinden. Damerna i boxen pep av skräck och som den gentleman han var lät Justus dem turas om att använda hans penis som ljuddämpare. Han tittade på sin mandom i ljuset från det lilla boxfönstret och kom ihåg hur han som grabb brukade skryta för kompisarna om att hans kuk var lika stor som en underarm. När han nu såg 2timerns späda lilla barnarm där i mörkret kände han sig stolt. Han hade aldrig ljugit.
Alla höll andan när hon/han stannade precis utanför ladan. Utom Sven. Han var man och visste inte hur man gjorde. ”KOM UT GENAST”vrålade den jättelika besten… Don blygdläppo som var van att omedelbart åtlyda alla mansröster utan att tänka, reste sig genast upp för att sin vana trogen vara till lags. Jazza däremot som aldrig lytt någon i hela sitt liv, släppte genast taget om Justus lem och drog åter ned henne i hömassorna. ”Vill du ha ihjäl oss allihop flicksnärta”? väste hon och kände hur hon blev darrig i benen av att dominera den unga mön. Men det var för sent. Vidundret ute i regnet hade snappat upp doften av rädd ungmö och nu grep hon efter dörrhandtaget.
De fyra stirrade skräckslaget på varandra och visste att deras sista stund var kommen. Alla utom Don blygdläppo…Hon visste något som inte de andra visste. Hon kom från en rik familj och hennes pappa var läkare på bygden. Hon visste därför vilken enorm mängd kalorier som krävdes för att en så stor varelse skulle kunna upprätthålla sin vikt. Hon fick något drömskt i blicken för ett kort ögonblick innan hon snabbt som blixten for upp och började mala olika saker i stallet till mat. Innan någon visste ordet av hade hon bakat tre olika sorters kakor och slaktat en häst. De använde godsakerna som bete när de riggade sin enorma musfälla och inom ett par minuter stormade den jättelika kvinnan in. Hon kastade sig rakt i fällan som genast slöt hennes underliv i ett fast grepp och just när de skulle rusa fram och avsluta hennes liv med högafflar kom de på en briljant idé…
Det var dessutom matdags.
Jo, barn gillar du nog, bebisar är lite tråkiga bara. Vissa barn kan ju vara lite svårare att ta till sig, men alla är fina på något sätt. *pk*