The return of the Lolilla

- mamma, vakna, sa mumintrollet förskräckt.
- nånting hemskt har hänt. de kallar det jul.
- vad menar du, sa hans mamma och stack fram nosen.
- jag vet inte riktigt, sa hennes son. men ingenting är ordnat och nån har gått förlorad och alla springer omkring som tokiga.

/.../

hemulens moster åkte förbi med en gran på sparkstöttningen.
-jasså, ni har äntligen vaknat, sa hon ointresserat. se till att ni får tag i en gran innan det blir mörkt.
-men varför, började muminpappan.
-jag hinner inte med er nu, ropade mostern över axeln och snodde vidare.
-innan det blir mörkt, viskade snorkfröken. hon sa innan det blir mörkt. det farliga kommer i kväll…
-tydligen behöver man en gran för att klara sig, funderar pappan. jag förstår ingenting.

/.../

pappan beslöt att trots den hotande katastrofen inte ta nån av sina egna granar, för dem var han rädd om. istället klev de över gafsans staket och valde ut en stor gran som hon faktiskt inte kunde ha nån vidare användning för.
-tror du det är meningen att vi ska gömma oss i den, undrade mumintrollet.

/.../

-jaha, här är granen, sa mumintrollets pappa. bara vi nu visste vad den ska användas till. gafsan påstod att man måste klä den.
-så stora kläder har vi inte, sa mamman bekymrat. vad kan hon ha menat?
-vad den är vacker utbrast det lilla knyttet och satte teet i halsen av ren blyghet och ångrade att det någonsin vågat säga någonting.
-vet du hur man klär på en gran? frågade snorkfröken.
knyttet rodnade våldsamt och viskade: -med vackra saker. så vackert man kan. det har jag hört. sen överväldigades det av sin blyghet, slog tassarna för ansiktet, stjälpte tekoppen och försvann genom verandadörren.

/.../

de dekorerade den med sommarrabattens snäckor och snorkfrökens pärlhalsband. de plockade ner kristallerna ur salongslampan och hängde dem på grenarna och i toppen satte de en röd sidenros som muminmamman fått av mumintrollets pappa. alla bar dit det vackraste de visste för att beveka vinterns obegripliga makter.

/.../

-titta på vår gran, ropade mumintrollet.
-bevare mig, sa hemulens moster. men ni har ju alltid varit underliga. nu ska jag iväg… måste laga mat till julen.
-mat till julen, upprepade mumintrollet förundrad. äter den också?
mostern hörde inte på. -tror ni man klarar sig utan julmat, sa hon otåligt och sparkade iväg neråt sluttningen.

hela eftermiddagen gnodde mamman omkring. och strax före skymningen var julens mat färdig och stod ordnad i små koppar runt granen. där fanns saft och filbunke och blåbärspaj och äggtoddy och allt möjligt annat som muminfamiljen tyckte om.
-tror ni julen är mycket hungrig, undrade mamman oroligt.
-knappast mer än jag, sa pappan längtansfullt. han satt och frös i snön med täcket upp till öronen.

/.../

tiden gick, men ingenting hände.
bara det lilla knyttet som druckit te stack fram bakom vedboden. det hade tagit alla sina släktingar med sig och släktingarnas vänner och allihop var lika små och grå och ynkliga och frusna.

-glad jul, viskade knyttet blygt.
-du är verkligen den första som tycker att julen är glad, sa muminpappan. är du inte alls rädd för vad som ska hända när den kommer?
-den är ju här, mumlade knyttet och satte sig i snön med sina släktingar. får man titta? Ni har en underbart vacker gran.
-och all maten, sa en av släktingarna drömmande.
-och riktiga presenter, sa en annan släkting.
-jag har drömt om att få se det här på nära håll i hela mitt liv, avslutade knyttet och suckade. det blev alldeles tyst. ljuset brann med orörlig låga i den lugna natten.

knyttet och hans släktingar satt alldeles stilla. man kände hur de beundrade och längtade, det kändes starkare och starkare och till slut makade sig muminmamman lite närmare pappan och viskade:
-tycker du inte.
-ja, men om, invände pappan.
-i alla fall, sa mumintrollet. om julen blir arg kan vi kanske rädda oss på verandan.så vände han sig om till knyttet och sa:
-varsågod, det är ert alltsammans.
knyttet kunde inte tro sina öron. det gick försiktigt fram mot granen, och efter det kom hela raden med släktingar och vänner med morrhåren darrande av andakt. de hade aldrig haft en egen jul förr.
-nu är det nog säkrast vi sticker iväg, sa mumintrollets pappa oroligt.
de tassade hastigt upp på verandan och gömde sig under bordet. ingenting hände. småningom tittade de ängsligt ut genom fönstret. småknytten satt därute och åt och drack och öppnade presenter och hade roligare än de nånsin hade haft. till slut klättrade de upp i granen och satte fast de brinnande ljusen överallt på grenarna.

-men det borde nog vara en stor stjärna i toppen, sa knyttets morbror.
-tycker du, sa knyttet och tittade fundersamt på muminmammans röda sidenros. är det nu så stor skillnad bara idén är den riktiga?
-vi borde ha skaffat en stjärna också, viskade mumintrollets mamma. -men det är ju omöjligt! de tittade upp mot himlen som var avlägsen och svart men otroligt full av stjärnor, tusen gånger fler än om somrarna. och den största av dem hängde rakt över toppen på deras gran.

GOD JUL ERA RASTARUKEL!!!

God jul ni!

har ni tagit er ur skinkkomat ennu?