Hur MYCKET betalade ni?

Låter konstigt. Vår utredare har hållit kurser både här och i andra kommuner. Nu ser jag i och för sig henne som väldigt kvalificerad. Hon är adoptivmamma, men även utbildad socionom och har jobbat med adoptionsutredningar och annat inom familjerätt i minst 25 år. Hon har dessutom forskat kring adoptivfamiljer.

Vi adopterade innan den obligatoriska kursen kom, men vi gick en minikurs som kommunen ordnade för alla som sökte medgivande. Det lilla jag hann se då så var den här utredaren inte bara kunnig, utan även pedagogisk. Vi har även gått en frivillig kurs hos AC. Våra två kursledare där var adoptivföräldrar och på olika sätt aktiva inom "adoptionsvärlden", men jag tror inte att de var socionomer. Ändå var vår kurs betydligt bättre än vad det låter som om den obligatoriska kursen med utbildade ledare är på många håll.

VA?
Det är ju en FÖRDEL om kursledarna har adoptivbarn som vet vad det handlar om.
Men jag anser att dom SKA ha en utbildning tex socionom.

Vi fick reda på att kursledaren inte skulle vara för adoption utan neutral. Någon som adopterat ansågs inte vara neutral (detta kom upp när vi undrade om det kunde komma en adoptivförälder och prata om hur det faktiskt är att adoptera, det blev nej av den här orsaken).
Kursen är (enligt de som höll i den då 2006) inte till för att tala om att adoption är ett bra sätt att få barn utan för att ge fakta om adoption. Denna fakta ansåg man att en socionom utan någon som helst erfarenhet (eller specialkunskap) om adoption kunde ge bättre än en adoptivförälder. Följden blev att kursledaren inte kunde svara på något som inte stod i papperna (dvs det uppkopierade kursmaterialet) och inte kunde bidra speciellt mycket i diskussuonerna.
För oss skulle kursen gett så enormt mycket mer om vi fått träffa en människa som faktiskt hade adopterat, åtminstone vid ett tillfälle (alltså även om personen inte höll i kursen).

Vi hade ordningen. Föräldrakurs, läkarintyg sedan hemutredning.

Är ju ren SKANDAL att man ska behöva betala för sånt

Trots att vår kursledare sa konstiga saker,så tycker jag inte alls att hon var partiskt och vi fick ganska många svar från henne.
Hon sa både bra och dåliga saker om adoption, vilket vi tror var väldigt bra även om jag blev lite rädd av vissa saker som sades.
Hon bjöd också in en adopterad som berättade om sin erfarenhet men också om sin syster erfarenhet som var helt olika varandra trots samma föräldrar.

Jag tycker det är bra med en föräldrakurs, missförstå mig inte. Jag tycker det behövs. Det är inte samma sak att adoptera som att föda ett barn och jag tycker att det är viktigt att blivande adoptivföräldrar verkligen får detta presenterat för sig. Men det vi fick för våra 4800 kr 2006 gav inget. Verkligen inget. Jag tror att kursen i vår kommun förbättrats något, jag vet tex att den kursledare vi hade (nr 2 alltså) har deltagit på flera temadagar om adoption så hon har nog skaffat större kunskap på de här åren. Det är bra! Men kursen borde vara likvärdig överallt och innehålla vissa obligatoriska moment. En adoptivförälder borde vara självklart att bjuda in, så väl som minst en adopterad vuxen. Det behöver ju inte vara personer som bara har rosaskimrande historier att berätta!

Till sist borde självklart kursen vara gratis eller kosta lika mycket överallt, liksom läkarintyg och vaccinationer. När det gäller kursen gick vi den billigaste i vår kommun, alltså 2400 kr/pp var det billigaste alternativet. Kanske var de dyrare varianterna av kursen bättre, vad vet jag, men vi ansåg oss inte i det läget ha råd att lägga ut mer än nästan 5000 kr på detta.

Självklart en obligatorisk föräldrakurs!!
Men då av en som är insatt i adoption, utbildad socionom, ett plus om kursledaren har adopterat själv.

Å, den ska vara gratis naturligtvis.

Våra kursledare hade båda adopterat, fast på den tiden då man fortfarande fick ganska små barn (dvs under året) så även om de hade erfarenhet så hade de ju ingen erfarenhet om hur det är att få hem en 2,3 eller 4-åring. 

Förutom att vara adoptivföräldrar så hade en av kursledararna socionomutbildning och den andra en pedagogisk utbildning förutom sin yrkesutbildning.

Jag tyckte kursen var bra men att den borde varit mer praktiskt inriktad för det är som sagt en sak att adoptera en 8 månaders bebis och en helt annan att adoptera ett 3årigt barn som kan springa ifrån dig om h*n blir sur.

De rent etiska frågorna är så klart samma oavsett hur gammalt barnet än är men det blir skillnad i praktiken och det är också viktigt att diskutera.

Jag kände mig inte särdeles hemma med de andra paren. Vi vet att det kan bli svårt att få medgivande och vågar således inte ens hoppas på det. I kursen deltog också flera tjejer/kvinnor med en historia av cancer eller pågående cancer (dvs de hade ännu inte blivit friskförklarade även om de var symptomfria) och de verkade tro att det skulle gå hur bra som helst och jag fick bita mig i tungan för att inte ta ner dem på jorden (alla fall ska bedömas individuellt så klart men man om har en sjukdom som kan leda till döden så måste man ju bli frisk ifrån det först, något annat vore grymt mot det (framtida)adopterade barnet)

Vi kände oss också lite udda på kursen, dels för att vi till hundra procent visste att vi faktiskt skulle adoptera (flera andra par hade ett eller flera biobarn och verkade inte säkra på sin sak) och dels för att de andra (bortsett från ett par) var mycket äldre...