Lanie skrev 2012-04-15 22:25:34 följande:
hej på dig du! Vilken tur att det upptäcktes i tid! Alla har ju inte samma tur...
Första graviditeten slutade i v 23+5, då sonen föddes helt spontant. Jag hade inte haft några känningar innan, utan var plötsligt fyra cm öppen och utplånad tapp. Det gick inte bra den gången.
I andra graviditeten fick jag planerat cerklage insatt i v 13. Det gick bra till en början men jag jobbade hemifrån halvliggandes i soffan i ungefär två månader. Låg mest stilla då jag hade ont av cerklaget o fick alltid ökade sammandragningar så fort jag gjorde något. I v25 fick jag åka in till sjukhuset efter att ha fått starka och regelbundna sammandragningar. Det visade sig att jag hade fått funneling och tappen var påverkad. Låg då inlagd på sjukhus i sammanlagt fem veckor. Fick inte göra något. Dock fick jag sitta lite halvt upp i sängen, gå på toa, duscha var tredje dag o borsta tänderna. Annars inte lämna sängen. Vissa får inte ens sitta upp i sängen utan ska ligga ner, men som tur var behövde jag aldrig ha strikt liggande sängläge. Känn dig fram, märker du ökad aktivitet av att sitta upp så lägg dig ner igen. Annars brukar det funka att halvligga, blir lite mer avlastning än att sitta rakt upp. Min fina lilla tjej föddes sen i v 36+. Så fick fem veckor hemma efter sjukhusvistelsen. Min tapp var mellan 25 mm - 32 mm hela graviditeten förutom under den tiden då jag hade funneling, då var den något kortare, men funnelingen blev något mindre efter mina fem veckor på sjukhus.
Ta det bara lugnt. I efterhand tog jag nog det lugnare än jag hade behövt, men hellre den än att behöva planera ytterligare en begravning. Åk in till förlossningen så fort du känner att något inte är som det brukar vara, ökade sammandragningar, ökade flytningar, blödningar osv. Känns som om jag bodde inne på förlossningen, var där jämt och sprang och ringde dit i tid och otid.
Hoppas du har bra läkare, många av oss härinne har fått oförståelse från läkare och fått kämpa ytterligare lite hårdare för att få gehör.
Håller tummarna hårt för att det ska gå vägen!!
Hej Lanie och tusen tack för ditt svar, och jag beklagar det som hände dig.... Ja jag känner att jag har haft jättetur, läkaren sa också att dom brukar se det som rätt ''kört'' när hinnblådas buktar, men dom lyckades ''peta'' in den (ursäkta ordvalen) och ändå lägga en lågt cerklage som borde hålla lillan inne lite längre. Hade inte så mycket att förlora tyckte dom.
Läkare var toppen, låg på NUS! Helt underbara människor som lyssnade på mig första kvällen när jag berättade att mina mamma har försvagad livmoderhals och hållt på att förlora oss alla tre (värst med min bror 1978 och hon var då i v24 ) Men han höll sig inne till v35.
Dom var otrolig lyhörda och förstod väl ganska snabbt att det var nog det som var felet. har normalt läkarskräck sen tidigare så var otroligt skönt att bli om händertagen och att dom agerade snabbt.
Känner ju några sammandragningar per dag, även när jag ligger, men inga starka, inte onda alls. Kanske 2-3 per dag så jag klassar dom som normala grav sammandragningar, dom är också korta.
Vi har en soffa med divan så jag halvligger där hela dagar och sen växlar till fullt liggläge, för visst känner man skillnad när man har varit på toaletten och sprungit. Från när man är liggande helt i flera timmar, kroppen mår ju bättre. Och ibland om jag har varit upp för länge känner jag en (kissnödighetskänsla)
något jag jag förstod av min läkare var att det är inte ovanligt att det blir en funneling när man har försvagad livmoderhals.... eftersom den inte orkar hålla upp allt. Att öppna sig nertill var ju bara fruktansvärt oberäknerligt och obehagligt, för det gick undan och det är inte direkt något man kan vila bort.
Nu är man ju ändå i den sitsen att man kan göra ALLT man kan för att hon ska stanna inne längre, vila vila vila.
V.28 känns bara som första målet, sen v.30 sen v.32 osv.... Man får tänka så annars blir man ju hemskt orolig.
Kram och tack för ditt svar!
