Cerclage?

Hej, Jag får progesteronbehandling med Crinone gel sedan v 15 för att stärka livmodertappen. Tyvärr fungerade inte detta fullt ut, utan fick ett cerclage akut i v 20. Då hade jag bara 14 mm tapp kvar med funneling. Operationen gick mirakulöst bra, blev hemskickad 6 dygn senare, då hade jag 18 mm tapp och hade stängt mig. Nu hemma med order om strikt sängläge. Får gå upp på toaletten och tar en sittande snabbdusch varannan dag, thats it. Har fått en rullstol som vi skall använda när vi åker på återkoller. Om de ser bra ut kanske jag kan rullas ut runt kvarteret här framöver. Är nu i 22+3, så än är det många veckor kvar innan vi når någorlunda säker mark.. Jag har inte vågat börja med progesteronet igen pga infektionsrisken efter operationen. Skall fråga på efterkollen om jag skall fortsätta med detta. Vi förlorade sommaren -11 vår lilla flicka i v21. Denna grav har vi stått under bevakning på specmödra. Nu höll det på att gå precis lika illa i nästan exakt samma vecka. Då trodde läkarna att en infektion startade allt, då vattnet bara gick utan förvarning. Nu vet vi att det är livmodertappen som ger vika runt v20. Jag öppnar mig tyst, helt utan sammandragningar eller smärta. Om jag vore du skulle jag ta det extremt lugnt tills de mest kritiska veckorna är över, vad än läkarna säger eller inte säger. Nu är iof mitt cerclage satt akut, men här gäller liggande läge, no sex, inte bära, inga trappor etc... Apjobbigt, men leder det till ett levande barn i slutändan, är det värt allt.. Kram och lycka till!

Glömde säga att jag tar också blodförtunnande pga jag ligger så mycket. Tar Fragminspruta i låret varje kväll. (Ursäkta rörigt föregående inlägg, radbrytningar verkar inte komma med när jag skriver från iPad..)

@Ebolms: Jag går på specmödra och hade mätning av tappen varannan vecka innan jag fick mitt akuta cerklage. För mig såg allt ok ut tills det blev akut i v20. Min tapp är kortare än normalt då jag är ganska kraftigt koniserad pga tidigare cellförändringar, så min tapp mättes som längst till 2,8 cm. Går du på regelbundna koller? Har du kollat upp efter att cerklaget sattes? Jag har min första koll efter operationen nu den 20:e, tills dess ligger jag mest hela tiden faktiskt. Kan halvligga på sidan i soffan så att magen liksom flyter ut på sidan, det känns ok då jag upplever det som att trycket nedåt avlastas. Jag tänker vara så här överdrivet (kanske?) försiktig tills jag har haft min efterkoll. Åker dit i rullstol tom för att inte gå så långt på sjukhuset. Ser allt bra ut kanske jag kan börja tassa runt lite mer här hemma iaf. Men inte mer än så tills jag når v28-30 (om jag nu kommer dit). Denna gången gör jag allt. Går detta vägen behöver jag aldrig mer gå igenom detta (om vi inte prompt vill ha syskon, men då vete 17 om jag inte kräver ett abdominellt cerclage först isf...) Nu har ju du fått cercklaget i preventivt syfte, då skall det ju vara bättre utsikter än när de sätter akut. Men det svåra här är att det finns inga svar, och läkarna säger helt olika beroende av vem du frågar. Det är ju hypotetiskt möjligt att vi med cerklaget faktiskt kan vara hyfsat rörliga. Men jag vågar inte....:(

Denna iPad... Den där sura gubben får ni bortse från ...

Ebolms: 5 cm tapp är jättebra, och bra att du får täta koller. Jag har också haft koller varannan vecka, v18 såg det bra ut och v20 var bilden totalt förändrad. Vill absolut inte skrämmas, men det kan förändras fort. Jättebra att du tar det lugnare, oavsett vad orsaken var till att det hemska inträffade förra gången, vill man ändå ha känslan att man gjort vad man kunnat om något skulle hända igen. Med mig var de nästan helt säkra på att en infektion ställde till det när vi förlorade vår flicka, men nu när exakt samma sak höll på att hända i exakt samma vecka, har de tänkt om. Infektionen de hittade på både mig och henne kom troligtvis av att jag gått öppen utan att märka det. Jag hade någon vecka innan vattnet plötsligt gick fått väldigt vattniga flytningar. Ringde bm som bara menade att det var normalt, vilket det naturligtvis kan vara. Men det var fostervattnet som började sippra redan då. Luktade inte det alla säger att det skall lukta, så jag hade inte vett nog att söka akut heller utan trodde att det var normalt. Var uppmärksam på din kropp är rådet jag kan ge. Ta det extremt lugnt tills de mest kritiska veckorna är förbi. Stå på dig om dina koller, låt inte läkarna glesa ut dem bara för att det ser bra ut ena veckan. Kanske hade du kunnat leva helt normalt med ditt cerclage, och det är väl tanken med ett sådant satt i förebyggande syfte. Studier kan ju inte göras av etiska skäl. Lycka till och håll ut, vi får vara glada att det inte är högsommar iaf! ;)

Hej Ebolms, jag går på Danderyds specmödra och opererades även där. Har en underbar specläkare som testar och kollar allt. Dock har det varit toppen för mig att läsa på allt i denna tråd för att vara förberedd inför kollerna med frågor och även krav.

Nä, normalt är nästan det sista man vill höra när man inte litar på sin egen kropp. Till oss sa dem hela tiden fram tills den akuta operationen för drygt två veckor sedan att det som hände förra gången var maximal otur och inte skulle hända igen...

Vart går du någonstans?

Men vilket sammanträffande!

Vi har alternerat mellan två läkare men är mer nöjda med den ena, så vi ser till att få alla koller hos henne nu. Hon var supersnabb att agera nu när det höll på att gå tokigt igen, och hon såg personligen till att en av de bästa och mest erfaren läkare satte cerclaget. Eftersom det var så lite kvar av tappen att fästa på gällde det att kunna sätta det utan att ta hål på fosterhinnorna samt dra åt riktigt ordentligt.

Vi skall tillbaka den 20:e ;)

Håller tummarna att det ser fortsatt bra ut för oss båda!

Igår och idag har det kännts motigt.. Har lessnat ur totalt på att bara ligga ner och är så less på att titta på tv. Men det är till att bita ihop och hålla ihop!

V 23 idag så det går så sakteliga framåt.

Längtar uuuuut dock... Kanske kan övertala sambon att rulla ut mig runt kvarteret ikväll..

Är du också sjukskriven på heltid fram tills att barnet föds?

Kram och pepp!

Ja, denna gång skall det banne mig gå!! :) tror jag fått en reaktion nu på allt som hänt. Först glädjen över att vara gravid igen, sedan 12 v oro för tidigt missfall då vi har tre sådana bakom oss också. Sedan lugnt, började tro på att detta skulle nog gå vägen, kollade tom barnvagn och var väldigt optimistisk.

Sedan akut chock när läget ändrades så fort.. Läkarna kunde inte ge några garantier alls för att cerclaget skulle hålla. Så antar att jag nu hamnat i ett slags vaacum.

Vi tog reda på könet, det är mest troligt en flicka den här gången också! Dels var vi nyfikna, dels ville jag för anknytningen tror jag.. Inte för att det hade spelat någon som helst roll, vilken som är välkommen bara h*n lever och stannar hos oss! Läkarna förbereder oss på att barnet inte kommer bli fullgånget, så ur den synpunkten är det bra att det är en flicka. Flickor klarar sig generellt bättre om de kommer för tidigt än pojkar har vi fått höra. Men jag antar att det är högst individuellt för varje barn. Extra viktigt att se till att hålla mig infektionsfri, vilket de har bra koll på. Fick även immuniseringssprutan direkt efter operationen, är Rh- . Vanligtvis ges den i v 28, men jag menade att det är ju inte ens säkert vi går dit, så varför inte ge den redan nu vilket läkaren höll med om. Skall även ta upp frågan om kortisonsprutor för lungmognad i preventivt syfte och se hur de ställer sig till det.

Kommer ni ta reda på vad det blir? Vågar ni se framåt och planera eller är det bara en dag i taget?

Som av en händelse visar fyran nu En unge i minuten.. Här skall kollas och målbild visualiseras!

Kram!

Ebolms,

hade ingen aning om att reumatism kan ge så förödande konsekvenser? Hänger det ihop med immunförsvaret som då vill stöta bort barnet?

Hoppas ni får svar fort och att läkarna även har konkreta ideer hur de kan förebygga detta.

Ja, jag har börjat läsa på om prematur födsel. Vill försöka vara så förberedd som det går. Eller också är det mitt katastroftänk som sätter in. Jobbar på en positiv inställning, men vissa dagar är svårare än andra..

Men- har läst många historier i den här tråden där utsikterna från början inte sett något vidare ut. Så gott som alla har sina barn hos sig idag.

Anknytningsproblematiken vi grubblar över hoppas jag löser sig längre fram, när man kommit så pass långt i graviditeten att chanserna för barnet faktiskt är mycket goda.

Om inte annat, finns det proffshjälp att tillgå.

Visst finns det dagar då man känner sig liksom snuvad på hela den här tiden, förväntan, passa på att göra mysiga saker tillsammans, inhandla allt som behövs osv. Men så inser man ändå att det är slutresultatet som är det viktigaste, vi får helt enkelt ta igen det senare. En kort period av ens liv ändå..

Kram och hållna tummar!

Hej Giggle,

det är bara att haka på, du är så välkommen! Just nu är det mest Ebolms och jag som är aktiva i tråden.

Ja, informationen man får är knapphändig och ofta säger olika läkare olika saker.. Ta det extremt lugnt och ligga mycket för att avlasta trycket nedåt är rådet jag fick av min opererande läkare, och verkar även ha varit nyckeln till framgång för många i den här tråden som, liksom oss, inte hade så goda utsikter från början.

Jag fick också höra att inga som helst garantier kunde ges. Strikt sängläge hemma (efter nästan en vecka på sjukhus efter cerclagesättningen) , och så får vi se vad dom händer lät det..

Har misströstat många ggr och gör det fortfarande. Men är nu i v 23 så det går framåt! Som Ebolms sa, from nästa vecka finns det ju chanser att rädda!

Jag har inte vågat börja m progesteronet nu efter operationen, stod på det innan och det verkade inte hjälpa mig, men vem vet? Kanske hade sett värre ut utan? Att jag inte vågat beror på infektionsrisken efter operationen, men iof borde jag vara läkt nu. En annan orsak till att jag tvekar är att jag (ursäkta, äckelvarning) fick så extremt vattniga flytningar av progesteronet att jag hamnade på gynakuten med misstänkt vattenavgång.

Eftersom det var det som hände oss sist, känns det nu som att jag vill ha stenkoll på läget, och vet inte om mitt psyke pallar de där vattniga flytningarna..;( men jag har en återkoll snart, får se vad läkaren säger om det då, om jag skall på det igen eller om det kvittar nu.

Anledningen till den knappa informationen vi får är nog att läkarna helt enkelt inte vet. Många sjukhus vet ex inte ens om den här stora progesteronstudien som gjorts i USA som medfört att progesteron faktiskt används som en behandlingsmetod för oss med misstänkt försvagad cervix.

Hur lever du nu? Sjukskriven? Ordinerad att ta det extremt lugnt?