Efter upprepade mf-forts

Hejja Finess och lillnöten! (hejja mellan och miniD oxå, trots VUL-bristen, när blir det nästa gång?) Men håller med helt om att det INTE är roligt att vara gravid. Förra gången tyckte jag det, iaf i slutet. Den här gången vill jag bara att det ska vara över... Det enda som är roligt är sparkarna och knuffarna. Och när N pratar om sitt småsyskon förstås.
Fler som är med på att snabbspola ett par månader?

Idag kom jag tillbaka till mitt ordinarie jobb efter att ha varit rätt mycket därifrån sedan före jul, gissa om jag fick magkommentarer?! Den var stor, liten, söt etc. Tänk vad man blir allmängods! De flesta på mitt jobb är dock väldigt fina personer och säger det på ett icke-irriterande sätt, men när det är det enda man kan prata om? Jag ville ju berätta om min fjällresa!

MellanD; Härligt!!! jag tyckte det nästan kändes konstigare att ha ett litet liv i magen andra gången. Vi har inte heller haft nåt namn, jag har funderat MYCKET på hur man ska kunna älska en unge till lika mycket. Nästan känt nåt slags svartsjuka å Ns vägnar att någon annan ska stjäla hennes uppmärksamhet.
Inte förrän vi berättade för  N har vi börjat kalla den nåt och då blev det bebisen rätt och slätt (hon hade nog blivit fundersam om vi berättade att jag har en räka i magen...). Inte förrän kanske sista månaden har jag börjat fatta och ta till mig att vi ska bli en till. Och längta efter att hålla den här lilla krabaten i min famn. Det är ju fullständigt ofattbart att man kan få ett barn till!

Finessan; vad ska man säga. Så himla svårt beslut... Och inte lätt när man inte är helt överens. Vid förra grav ville jag helst inte göra NUPP (som då erbjöds alla här. oavsett ålder), för jag kunde inte tänka mig att ta missfallsrisken vid ev fortsatt diagnostik. Min man ville dock göra det. Slutade med att vi kom överens om att göra NUPP, men sen inte gå vidare med diagnostik utan se ev dåliga siffror som en varning. Min man ville eg inte abortera ett sjukt foster utan bara vara förberedd på att det var så.

Det där illamåendet låter inte heller kul, mellanD och Finessan, jag har oxå många gånger undrat varför vi gör det här. Förra grav var ju rolig i slutet, men nu längtar jag bara tills det är över...

Just nu är jag hemma och VABar kräksjuk dotter, tur för mig för jag har så mycket blodtrycksfall så jag går med en nästan ständig yrsel/illamående/svimningskänsla. Lite svårt att jobba då...

Kram på er! *kastar en kotte på tidsguden i hopp om snabbspolning*

Finess; skönt att det var full fart, men jag förstår verkligen ert dilemma. Så svårt att ni har så olika farhågor. 1:264 är ju en liten risk, men visst en risk. Vad är missfallsrisken vid FVP?
Vet inte vad jag ska säga, går ju inte för er att kompromissa, ni kan ju inte göra ett halvt FVP med halvtydligt resultat och halverad missfallsrisk. En av er kommer ju att få ge med sig...

mellanD; hoppas oron är iaf litelite mindre nu efter 12 veckor!

Mikes Bride; jag hade länge svårt att ta till mig att det kunde bli en bebis av det här. Det gick för lätt. Många veckor funderade jag oxå på varför vi överhuvudtaget skulle ha ett barn till. Vi har det ju så bra som vi har det. Men sen magen har blivit större och bebis känns alltmer så har nåt slags kärlek vuxit fram. En känsla av att vi kommer få en till liten N. Och att hon kommer att få ett syskon. Och det vill jag verkligen ge henne. Men visst är det fortfarande svårt att tänka sig att älska en unge till lika mycket!

Här hemma känns det idag som om vi börjar hitta tillbaka till livet. N har varit sjuk i drygt 2 veckor i sträck, rejäl förkylning inklusive kräk först, sen riktig och långdragen magsjuka, nu återigen förkylning med 39-40 graders feber i ett par dagar. Och mitt i allt detta har jag hunnit klara av magsjukan oxå... Inte något jag kan rekommendera i v 33.

Dessutom är hon i en riktigt jobbig treårsperiod, ENORM vilja och bestämd åsikt om hur ALLT ska vara. Samtidigt om vi låter henne bestämma så kan hon inte välja mellan två enkla alternativ. Dagliga hysteriska skrikattacker! Idag är hon dock piggare och feberfri och även humöret något bättre, tack och lov. Jag hoppas den värsta biten av den här fasen hinner gå över innan det blir bebis.

Krusbär; vi  ska oxå förhoppningsvis få mycket familjetid. Jag tror att det är jättemycket värt att satsa på tid tillsammans i början, för allas skull.
Jag funderar oxå en del på förlossningen just nu. Hade väl en helt normal förlossning, men ett lite dramatiskt slut. Det jag framförallt upplevde var att jag hanterade öppningsskedet så enormt mycket sämre än jag trodde att jag skulle göra. Så jag har gått med något slags oro inför att det ska bli likadant igen.
Nu har jag dock börjat läsa om dyktekniken, som även diskuteras i flera forum här. Känner mig riktigt lugnad av det, vill verkligen satsa på avspänning som smärthantering. Vill klara av det här utan EDA (vill liksom ha gått igenom det, precis som jag skulle vilja ha åkt vasaloppet, men det kommer jag aldrig bli tvungen till så det lär aldrig hända...). 
Så mitt tips om du vill bli mindre orolig är att läsa om dyktekniken/avspänning/mindfullness under förlossning. Har även just börjat läsa Susanna Helis bok Föda utan rädsla, ska visst vara bra även om man inte är så rädd, men vill ha tips på sätt att hantera smärtan.

Finess; låter ju som att missfallsrisken vid så sent FVP är väldigt liten... Håller tummarna för att du och din man kan enas om ett beslut och förstås att resultatet blir felfritt!

Hoppas ni alla får en fin helg!

Nu har jag nästan läst ut Helis bok. Och kan inte annat än säga att jag längtar till förlossningen....! Läs den, oavsett hur rädda eller orädda ni är!

Imorse när jag läste dödsannonserna (en ovana jag har, numera dels för att leta namn) dök det upp. Ett namn till mitt barn. Känns helt klockrent (mannen är dock inte helt övertygad än...) och det gjorde underverk för anknytningen, jag drabbades av en stor oro för att nåt ska gå snett och en varm, stark längtan efter det här lilla livet! Som kanske inte är efterlängtat på samma sätt som N, men som ju kommer bli en lika självklart älskad individ i vår familj.

Grattis bubblan! Hon är fantastiskt fin!!!
Nu längtar jag till och med efter krystvärkar!

BB; låter jobbigt, hoppas det snart lättar.

Jag har en fråga till er som ordinerats Fragmin/Innohep. Min BM har frågat någon random-doktor på MVC om hur länge jag ska fortsätta med sprutorna och fått svaret "till vecka 37". Eftersom alla jag träffat den här graviditeten nästan raljerat över att jag tar sprutor och tycker att vi vet ändå inte vad vi behandlar (underförstått det här är ju onödigt...) så litar jag inte på det beslutet. Förra gången fick jag sprutor till 40+0, hon föddes ju 39+6 så jag hann aldrig sluta. Hur länge säger era dr att ni ska ta? Särskilt intresserad av vad drLM och pensionerad drB sagt!

Hoppas att ni alla mår hyfsat och att alla räkor växer och frodas utan att plåga sina mammor alltför mycket!

Tack för svar! Då kanske jag vågar sluta på torsdag när det är 37+0. Känns skönt att höra det från någon pålitlig doktor.

Helt ofattbart förresten att det är en färdig bebis på torsdag...!

mellanD: jo, jag mår relativt bra psykiskt, lite nojjig när det blir lugnt för länge... Men glad över att det närmar sig slutet. Lite rädd för förlossningen nu igen, måste nog plocka fram Helis bok och prova lite avspänning. Fysiskt är det rätt jobbigt, jag kan inte gå fortare än myrsteg, då får jag sammandragningar. Jag kan inte sitta på stolen på jobbet mer än en timme då får jag svinont i svanskotan, nästäppa, halsbränna, fogar, bristningar... Mitt mantra är "snart är det över" försöker tänka på alla människor jag träffar som har ont och en massa problem som aldrig kommer gå över, så på nåt sätt är det ändå acceptabelt. Och jag mår tusen gånger hellre bra psykiskt och dåligt fysiskt än tvärtom!
Hur går det själv med illamående och nojjor? Ska du alltså till LM på torsdag?