Angående män som närvarar eller inte.
Vid min första förlossning så hade jag lämnat barnets pappa när jag var gravid i tredje månaden. Jag var öppen under graviditeten för att han skulle få delta, men, när jag ville diskutera förlossningen och hur jag tänkte mig den, så visade han totalt avsaknad av förtåelse eller respekt för mina tankar och val. Jag hann bara säga att jag vill undvika att använda lustgas... mötte stort motstånd.
Då bestämde jag mig för att föda utan honom och meddelade honom det senare. Det oponerade han sig inte mot.
Jag hade min mamma med, helt oförberett. För jag hade tänkt göra det själv. Men hon slank liksom med. Jag tror att jag kunnat fokusera bättre på det jag tänkt med andning och avslappning med mera om jag varit utan henne och lite utlämnad till mig själv och mina krafter... Jag spände mig något helt otroligt och hon hejjade på så att jag spände mig ännu mer. Jag började säga "ont ont ont". Hon tyckte det var ett jättebra mantra som hon föll in i... Hon gjorde ju sitt bästa givetvis... Och det är ju häftigt att hon har fått vara med. Hon knäppte kort osv så visst var det fint att ha henne där, men mest efteråt.
Andra förlossningen:
Annan pappa, min sambo. Jag fick med honom på en utbildning Annas Profylax.
Han smärtlindrade mig något helt enormt bra med alla knep vi fick lära oss! Jag har väldigt ont under rätt utdragna förlossningar, men med hans hjälp klarade vi oss hemma i 2½ dygn. Åkte in och efter 1½ timme var barnet fött! Tog lite lustgas även denna gången trots att jag inte ville... Och det blev inte bra den här gången heller... Blir det en tredje förlossning så ska den vara helt utan lustgas. Hoppas jag kan komma ihåg att den förstör mitt värkarbete... och smärtlindrar inte alls...
