Viktig info som MVC- och förlossningspersonal brukar hoppa över

Någon som är bra på att hitta på såna här sidor?

 THE COCHRANE LIBRARY Prophylactic vitamin K for vitamin K deficiency bleeding in neonates

 Försöker hitta hur man kommit fram till att alla barn, alltså även de med komplikationsfria och helt naturliga förlossningar (inkl. sen avnavling) föds med  K-vitaminbrist. Ja vad är det egentligen för studie/studier som modern förlossningsvård stödjer sig på när de rutinmässigt ger K-vitamin till ALLA nyfödda?

Hej! Ser att ni tänkt på mig - ni är för gulliga! Nu är vi hemma från BB, och har inte haft en chans att skriva därifrån. Inget internet.

Klockan 08.32 i tisdags gjorde vår lilla tös sin efterlängtade entré! För den som ev. orkar läsa, så följer här en ”redogörelse” för min upplevelse.

Jag var, som ni vet, minst sagt spänd inför snittet, sov totalt ca 3 timmar natten mån-tis, och var på plats på sjukhuset 06.45 för inskrivning och förberedelser. Trots att jag kvällen innan haft dödsångest, kände jag på morgonen ett ovanligt lugn, av någon anledning. Och hela operationen fortlöpte faktiskt utan någon nämnvärd dramatik, till min stora lättnad.

Dock var det ingen som hade läst mitt förlossningsbrev innan vi kom in i op-salen, men väl därinne, och på min direkta "order", så skickades brevet runt till alla, medan jag fick spinalbedövningen i ryggen. (Så jag såg inte brevläsandet personligen, men enligt maken gick det till så.) Kirurgen läste det sist av alla, och meddelade mig att det inte kommer att bli några 2-3 minuter i avnavlingstid, utan de kör med ca 30 sekunder (!?).. Jag höll på att hoppa av stolen och ställa in hela rasket, blev riktigt irriterad.
- "Men va fan, rent ut sagt!? Först sa ni ”ca 2-3 minuter”, sedan hette det ”minst 1 minut”..och nu säger du ”30 sekunder”?? Jag vill ha SEN AVNAVLING!"
- "Hmm..Jaja..vi får se hur vi gör.. Vi väntar så länge vi kan, om barnet mår bra...", blev hans respons. Vidare klargjorde han också att han kommer att ge mig Syntocinon, efter klampningen av strängen, han vågade inte ta några risker (pga. min övervikt och tidigare snitt). Jag hade ju skrivit att jag helst ville avvakta, se om det verkligen behövdes, eller allra helst ta ut moderkakan med intakt navelsträng, men icke, det gick inte att göra. Så jag sa ”OKEJ DÅ, men vänta så länge som möjligt med avnavlingen, det är det absolut viktigaste! Och mycket hud-mot-hud, direkt!”

Det är en märklig känsla, att sitta där på op-bordet, i princip helt naken, med ca 10 kompletta främlingar runt sig, en massa nervositet inom sig, förväntningar, rädslor, farhågor, osv, och få höra att saker och ting som är viktiga för en, inte kommer att bli riktigt som man tänkt sig (och blivit lovad..). Jag blev arg, besviken, ledsen, uppgiven..kände att jag inte orkade diskutera mer med dem, där och då. Kände mig "out-numbered" (kommer inte på vad det heter på svenska?), då det bara var maken och jag, ”mot” 10 pers.. Och jag satt där som sagt naken, och med en nål på väg in i ryggen. Inget kaxigt läge, precis.

Men men.. Operationen startade, allt gick bra, mina värden var ok och bebben verkade också må bra. Ibland sjönk mitt blodtryck lite, jag mådde illa, men de hann ge mig någon medicin mot detta, så jag slapp kräkas. Jag blödde normala mängder, och även ärrbildningen var helt normal.

Jag hade klargjort, både skriftligt och muntligt, att jag kände ett starkt behov av att få veta ALLT som hände med bebisen (men inte med mig), fr.o.m. att hon plockades ut, och framåt. Uppgav att detta skulle bidra till ökad känsla av närvaro och anknytning för mig. Vilket det också gjorde, givetvis. Men internt berodde detta önskemål också på att jag ville ha koll på exakt när hon kom ut, och sedan hålla ett öga på klockan (avnavlingen).. Vi ser ju inte själva när hon tas ut. Så de sa till oss att "nu lyfter vi ut barnet", "nu är hon ute", "det är en flicka", och sen hörde vi henne skrika. Jag hörde då mig själv spontant skrika:
- "GE TUSAN I NAVELSTRÄNGEN! VÄÄÄÄNTAAA! Inte klampa än!" Detta gav upphov till allmänt fniss i salen.
Kirurgen/läkaren sa:
- ”Nu har det gått 30 sekunder. Strängen börjar redan bli vit, har nästan pulserat klart..”
- ”Bra!, sa jag. Låt den vara lite till då! Jag vill ha ca 2 minuter, du 30 sekunder.. Vi kompromissar: Låt strängen vara i 1 minut!”
Jag vann – han klampade efter 1.10.. Då var den faktiskt vit, enligt vad jag kunde se. De sa senare att de haft problem med att ta Ph-provet, att de bara kunde ta venprovet (eller var det artärprovet..?) Det fanns alltså väldigt lite blod kvar i strängen.

Hur som helst: min tös skrek direkt (”Mammas tös” - full av åsikter..haha), fick full Apgarpoäng, bara 10:or, och placerades på mitt bröst direkt efter klampning/klippning. Låg där några minuter, och kollades sedan lite snabbt (tillsammans med pappan) i barnrummet. Återvände sedan till mitt bröst igen. Mycket bättre upplevelse än mitt förra snitt (som ju var akut).

Vi hade meddelat i brevet och muntligt att vi ville avvakta med K-vitaminsprutan tills vi sett hur förlossningen gått och nu ville de veta hur vi skulle göra. Eftersom allt gått så bra, bestämde vi oss för att skippa den. Möttes av viss skepsis och en del övertalningsförsök, men det struntade vi i. Det blev inget K-vitamin för tösen. Hittills verkar det gå bra ändå.

Hon är liiite gulaktig i ansiktet och på bröstet, men det är så pass lite att jag faktiskt inte själv tänkte på det förrän de påpekade det under 2:a dygnet. De sa att det är så lite att de inte är oroliga, det kommer att försvinna av sig självt på några dagar. Mycket mat och dagsljus, är rekommendationen. Om mat är en del av lösningen, lär gulheten försvinna väldigt snart, med tanke på hur mycket hon äter..! Första natten satt jag upp i sängen (kunde ej ligga på sidan pga. såret) och ammade mer eller mindre konstant i NIO TIMMAR! Visste inte att det var möjligt med sådana amnings-maraton, men så fort hon släppte/tappade bröstet, skrek hon. Inget annat fungerade, så det var bara att gilla läget. BM provade att ge henne lite ersättning, men det ville hon inte ha, så hungrig var hon nog inte (enligt BM, jag vet faktiskt inte själv vad jag ska tro?)
- ”Hon har nog ett väldigt stort sugbehov”, lät BM´s diagnos.

Jippie…Lucky me then.. Behöver jag tillägga att jag har såriga bröstvårtor nu..?

Napp är ju inte så himla lyckat att ta till så här tidigt, och dessutom ville jag ju stimulera både att livmodern drar ihop sig (vilket den gjorde/gör med besked!!), samt att produktionen av mjölk skulle komma igång snarast. Så det var bara att bita ihop. Och det har gått bra: numera äter hon ca var 2-3:e timme, och då ordentligt, sedan sover hon mest. Verkar mätt och go. Jag har tillräckligt med mjölk för ett helt barnhem, så ibland kommer det rätt mycket på en gång. En gång, när jag ammat i ett lite halvmörkt rum och inte sett så bra när hon tog tag, tittade hon upp på mig med en förvånad min och mjölk i hela ansiktet. Såg väldigt kul och gulligt ut. När vi skrevs ut igår hade hon tappat 200 g i vikt, men hon hade ”fått” lov att tappa 353 g, vilket är 10% av hennes födselvikt:
3530 g (hon var förresten 50 cm lång). Och detta var innan mjölken runnit till ordentligt, så hon lär gå upp bra i vikt, tror jag. 

Ja…det var en del av upplevelsen i alla fall. Finns mer att berätta, men jag tar det ”allt eftersom”. Träffade t.ex. ett par praktexemplar bland barnmorskor… Både i positiv och negativ bemärkelse…

Men på det hela taget är jag nöjd med min tredje och sista förlossning. Vi överlevde, mitt barn fick relativt sen avnavling, inget K-vitamin, hud-mot-hud, amningen fungerar (trots att jag lider när hon hugger tag..), snittet verkar läka fint (gör ont dock.. ) och inga komplikationer tillstötte. Vi kom hem till resten av familjen, och hoppas nu att allt kommer att gå bra även i fortsättningen.  TACK ALLA SOM STÖTTAT MIG HÄR I TRÅDEN! Ni vet själva vilka ni är (och INTE är..)  

Ojdå, ser att mina finurliga styckesindelningar inte fungerade..nu blev det klurigt att läsa, sorry. Kanske ingen som pallar ändå, i och för sig..haha..

Lady32 skrev 2012-04-14 21:25:02 följande:

Ojdå, ser att mina finurliga styckesindelningar inte fungerade..nu blev det klurigt att läsa, sorry. Kanske ingen som pallar ändå, i och för sig..haha..

Grattis till dottern! Och till allt som gick som du ville!!

Gud så irriterade samtidigt att läsa att du ändå var tvungen att kriga för saker som ni diskuterat och gått igenom och kommit överens om långt i förväg! Där och då när man verkligen inte vill behöva diskutera. Varför är det så svårt för personalen att följa det de själva accepterat innan snittet utan käbbel och övertalningsförsök?

Stor kram till dig 

Lady32 skrev 2012-04-14 21:25:02 följande:

Ojdå, ser att mina finurliga styckesindelningar inte fungerade..nu blev det klurigt att läsa, sorry. Kanske ingen som pallar ändå, i och för sig..haha..

Nu har du din förlossning (och förlossningsångest) bakom dig, skönt! Nu sitter jag och funderar på om jag ska våga mig på min planerade oassisterade hemförlossning efter akutsnittet sist... eller inte få något barn. Vilket blir det?

Lady 32: Stort grattis till tösen! Härligt att läsa, men förstår att måtte ha känts jobbigt att sitta där som Nyårsmamma sa. Tur att det gick att kompromissa!

Märkligt är det dock att de inte kunde ta pH-provet med intakt navelsträng, det är ju inga konstigheter att göra.

Ha det så gött nu, och njut av att hon är här nu!  

ÅÅh vad underbart det var att läsa din berättelse Lady32  . Tack!!!  

Det här borde du jäddrarimej få diplom för:

"GE TUSAN I NAVELSTRÄNGEN! VÄÄÄÄNTAAA! Inte klampa än!"


"