Tråden för familjehem/jourfamiljer/ kontaktfamiljer

Hej på er!

Har gästspelat här i tråden av & till, men det var för några år sedan när vi hade det lite tuffare. Har varit familjehem i 5,5 år & kontaktfamilj (till samma pojke) i 8,5 år. "S" är nu 11 år, och våra biobarn 5,5 & 3.

Vår pojke är en uppväxtplac men vi har ännu inte fått en vårdnadsöverflyttning. Är på gång, men andra mer stökigare fall på soc har tagit alldeles för mkt tid från våra soc-kontakter att de helt enkelt inte haft tid att ordna med allt detta. Ett annat problem är att bio-pappan vägrar samarbeta med soc... Han har inga problem med att sonen bor hos oss, men vill inte ha inblandning av soc....

Vår pojke växte otroligt efter att vi fått hjälp från BUP. Och fick helt plötsligt en helt annan självkänsla & många problem kom ur vägen - underbart! Tidigare har han varit väldigt svartsjuk på vår bio-son (som föddes ung samtigt som "S" kom till oss. Lite olyckligt att allt skedde just när vi stod inför att bli förstagångsföräldrar, men vi ville självklart att han skulle flytta till oss när han helt plötsligt stod utan familjehem & redan fått flytta runt alldeles för många gånger under hans korta liv. Vår Bio-son har fått utstå mkt från "S" men som sagt, när BUP varit inblandad kom han helt plötsligt fram & vågade fråga en sak han funderat på väldigt länge. Hans bio-pappa hade tutat i honom varje gång de haft umgänge att vi endast gjorde detta för pengar, & utan dem hade vi aldrig velat ha honom & de pengar vi fick var ju eg HANS som vi snodde från honom för att köpa sprit till oss själva (?!) Ja, inte konstigt att allt varit upp & ner varje gång de haft umgänge... =(

Umgänget med mamman fungerar bra, däremot inte med pappan som allt för ofta gör honom besviken. Nu börjar han känna att det är nog & börjar själv avboka umgängen.
Nu har han sagt att pappan ska få en sista chans, så om han ställer in ytterligare ett umgänge vill han bryta kontakten med pappan under en period. Vet själv inte hur jag ska handskas med det hela, för det blir ju oxå svårare för honom att ta kontakt med pappan om han inte ska träffa honom under en längre period. Pappan har nu ställt in så många umgängen de senaste året att han bara träffat pappan vid 5 tillfällen sista året...

Vår plac anser att hans hem är hos OSS - och det gör ju vi med! Vi gör ingen skillnad på vår plac el våra bio-barn.
Blir otroligt ledsen att läsa här i tråden att det finns många som inte upplevt det som att man är en del av familjen eller att familjen skulle göra det för pengar! Som många skriver så är det säkert sant att det finns många sådana & jag kan bara beklaga att de "kommit igenom" utredningen!

Självklart kan jag inte sticka under stol med att pengarna man får gör allt mkt enklare. Och jag kan ärligt säga att jag skulle absolut ha mitt barn plac hos oss UTAN pengar - däremot skulle jag nog vara mer tveksam till all kontakt med bio-föräldrar, alla möten & sådana problem om jag inte skulle få någon ersättning alls.
För det jobbigaste är ju faktiskt att jag måste dela mitt barn med någon annan, som har en helt annan syn på hur ett barn ska behandlas!

Ser fram emot att läsa, få stöd & dela med mig av mina erfarenheter i den här tråden!
/S

Hos oss, där placeringen är äldre än våra bio-barn ( & från hans första år var vi ju bara "S" & "M" ) så kallar han oss för namn, men säger ju ändå att han har 2 mammor & 2 pappor. Och ahn förstår ju att folk menar oss & inte hans bio-föräldrar när vi är ute & folk säger "din mamma " eller "din pappa"... Ibland däremot säger han fel när mamman är här, men det har varit helt OK & hon förstår varför. Sen har han periodvis försökt säga mamma & pappa till oss (inte för att vi på ngt sätt krävt det eller så, utan han har velat vara "som alla andra" & slippa alla dessa frågor som kommer när man kallar både "mamma & pappa" vid namn...) men det känns helt enkelt inte naturligt för honom, så han kallar oss vid namn - och det är helt OK för mig!

Däremot har det blivit konstigt för vår äldsta bio, han kallar oss ju oxå för namn! Och det reagerar ju folk på när man är ute - "Va, säger de inte mamma & pappa till er??! Varför kallar de er vid namn? Osv och så måste man dra hela historien...

Vår dotter däremot kallar oss endast mamma & pappa.

När BIO-mamman besöker oss bor hon här från fre-sön. Dvs 3 middagar, 2 luncher och 2 frukostar.
Vi har tagit en "symbolisk" summa, 100 kr för det. Åker vi på restaurang, bjuder vi  henne på maten.

När hon bor här över jul, 3-4 nätter har hon fått betala 200 kr. Jag tycker inte att det är mkt begärt, men det tycker tydligen hennes föräldrar som ringt & skällt på oss & anser att vi är snåla etc.

Vad tycker ni? Hur gör ni?

Jag anser att hon behöver lära sig att mat kostar pengar, och att man betalar för sig. (Vilket hon aldrig behövt göra, då föräldrarna alltid betalat för henne. Hon är 35 år) Än idag åker hon hem till mamma för att äta om det är så att hon hellre vill använda sina pengar till ex nya kläder eller att gå på krogen... Visst har hon kanske inte särskilt mkt, men inte alls en dålig inkomst.
 
Jag sa till dem, att alternativet är att hon handlar med sig egen mat & lagar medans hon är här - vilket de ansåg som lika uselt av oss då vi ju får "betalt" för att ta hand om hennes barn... Så att säga; "vi tjänar ju pengar på henne, som vi sen tar mer betalt av"

Jag vet inte, är det jag som är så himla sniken?
Jag anser istället att vi varit väldigt tillmötesgående som låter henne bo hos oss i VÅRT hem för att träffa sitt barn, (på barnets egna iniativ då h*n inte orkar åka omkring var & varannan helg för att ha umgänge, då h*n även har umgänge med pappan) Hade h*n istället velat träffa mamman hos henne, hade jag skjutsat h*n de 20 mil t.o.r....

Kom gärna med synpunkter så kanske jag ska tänka annorlunda, alt ha mer på benen i nästa konfrontation med morfäräldrarna...

Hej på er alla!

En snabb fråga, vår plac (sedan 6 år tillbaka på heltid, innan som kontaktfamilj) har precis skaffat FB & har lagt till mig som "mamma" & min man som "pappa" - kan jag godkänna den???

Såg det nu ikväll, och har inte pratat med barnet själv än.

Bio-mamman har inte FB själv, och jag är ganska säker på att hon tycker det är OK, hon brukar själv kalla mig för "S mamma", vi har rätt nära kontakt då det är min mans syster. Hon brukar bo hos oss när de har umgänge, och då är hon ju mest som en storasyster för "s".

Däremot bio-pappan finns på FB, & han vet man aldrig vad han egentligen tycker. Han säger en sak till oss, men när barnet är där på umgänge, säger han helt andra saker till barnet. Tex om vi kommit överens om något, så ifrågasätter han sedan "S", och säger att han inte alls tycker som vi.

För barnet är vi mamma & pappa, även om "S" även kallar biosarna för samma... För "S" kompisar ( som oxå finns på FB, & är länkade till sina föräldrar) finns det inga andra föräldrar till S än vi, även om de vet att vi inte är biologiska...

Är på G med en vårdnadsöverförflyttning. Skulle det göra någon skillnad?

För S är det viktigt att känna familjetillhörighet, och att vi inte gör någon som helst skillnad på h*n eller våra biologiska barn ( som ännu är för små för att ha eget FB-konto) samtidigt så känns det här väldigt konstigt.. Jag vill ju inte såra "S" genom att inte bekräfta, men heller inte göra ett övertramp mot bioföräldrar. Men h*n brukar ha ganska stor förståelse när vi pratar om hur allt ligger till. Och oftast så säger h*n att h*n förstår vår situation, men att h*n gör inget fel om h'n gör som hon vill - det får biosarna tåla. Tex vill S ha samma efternamn som oss, och det tycker mamman bara är roligt, som själv skulle kunna tänka sig att byta till samma ( ett släktnamn som vi tog när vi gifte oss), pappan däremot säger nej (trots att barnet inte har hans efternamn idag, så man tycker ju inte att det borde spela någon roll) Vi kan såklart inte börja kalla barnet för vårt efternamn, men S säger till folk att h*n heter vårt, och är det någon som frågar så lägger han till sitt så det blir ett dubbelnamn.

Hur tänker ni? Ska prata med S imorgon...

Haha, ja visst. Ibland är de gifta med varandra oxå
Fick en förfrågan själv från en tonårstjej om jag ville vara hennes syster på FB... Haha, innan jag fattade vad hon menade!

Får väl se hur vi löser det...

Tack för era svar!

Såklart känner jag så oxå! Så nu har jag lagt till, har föräldrarna problem med det så får de ta det med oss! (Annars har jag sagt till "S" att h*n vänder sig till oss så kan vi prata med biosarna)

 Och som du skriver M-Kleerup, våra fosterhemsplacerade barn får utstå mkt som man inte önskar att någon ska behöva utstå! Men de blir ofta väldigt kloka, och får stor förståelse för andra människor =)
Behövde bara höra era andras åsikter!
Såklart är barnets känslor viktigast!

Ang. diskussionen kring utmattningsdepression - det kan väl drabba vem som helst, och bara för att man inte haft en depression INNAN man blir familjehem - finns inget som inte säger att man kan få det senare under livet!
Däremot, vet jag att vår SOC säger att det är väldigt vanligt att familjehemsföräldrar oftare än andra "går in i väggen", och det kan ju vara bra att ta med sig & tänka på innan man bestämmer sig för om man vill/kan orkar.

Å andra sidan, har man haft en depression kanske man lättare kan tyda signaler på om man börjar gå in i väggen igen?
Lycka till! Och hoppas ni snart är på fötter igen!
Kram till er alla gulliga! 

Fråga om umgänge; Jag står inte ut längre!!!! Säger ingenting om att barnet (12 år) träffar sina föräldrar, det får h*n definitivt göra! Men måste man som familjehem till vilket pris som helst träffa föräldrarna? Som det varit hittils (i 7 år) har mamman kommit hit till oss för umgänge, pga att det varit mest praktiskt & oxå för att barnet inte orkat åka, h*n har velat vara hemma istället för att alltid måsta åka.

Jag känner att det är så fruktansvärt påfrestande för hela familjen, att mamman bor här fre-sön ca 1 gång/mån. Barnet skulle kunna åka buss till mamman t.o.r ( det gör han när han träffar pappan)  Tycker ni att jag kan kräva det av barnet? H*n sover aldrig över hos mamman ( tror inte att han vill det, & det skulle heller inte vara lämpligt att de skulle vara ensamma så länge) Jag får för mig, att barnet vill dra in ytterligare på umgänget, om vi krävde att han åker till henne själv.

Jag håller på att gå under rent psykiskt för att försöka få ihop allt med jobb, barn, familjehemsbiten, umgänge, möten med soc som bio´s kräver ( trots att de sen inte har någonting att säga, mer än att de tycker allt är såååå bra när vi väl träffas) Men så kommer alla jäkla jobbiga sms, meddelanden på FB etc etc om hur dåligt mamman mår, att vi inte behandlar henne bra, att vi behandlar hennes barn på ett dåligt sätt. Ett ex är att barnet är väldigt slarvig, städar aldrig upp efter sig, tappar bort saker etc etc & när man redan känner att man är irriterad, slår det sällan väl ut.. . Mamman följer efter mig som ett plåster när hon är här, och upprepar allt jag säger... Hon anser oxå att vi har för höga krav på "HENNES BARN" , dvs att vi anser att man ska städa upp efter sig när man har lekt med något osv

Iaf, igår när vi var här brast det lite för mig, då H*n slarvat bort en sak för mig som h*n fått låna ( & alldeles innan hade jag upptäckt att H*n av misstag råkat förstöra en sak som betyder väldigt mkt för mig) Jag säger åt * att h*n får leta reda på det h* slarvat bort. När jag sen kommer tillbaka  sitter h*n & tittar på film medans mamman letar i våra skåp & garderober! Jag blir arg på barnet & säger att det mista h*n kan göra är att leta själv!

Och för att göra en lång historia kort; nu har mamman bombarderat mig med meddelanden om hur arg & besviken hon är, & att nu får det vara nog för hon mår så dåligt över att jag skäller på hennes barn så h*n mår dåligt.... osv osv.... & alltid en massa jäkla tjat och frågor vad vi får för pengar för att h*n bor hos oss.... & att hon känner att vi trycker ner henne för att vi då redogör/ förklarar för henne vad pengarna går till... ( har aldrig talat om några siffror, men berättar att pengarna går ex till hans mat, kläder, resor, att vi sparar pengar till h*n som h*n får när h*n blivit vuxen...) SUCK!!!

Gahhhhh jag vill bara säga upp kontakten med hela barnets familj!!!!! 

Nej absolut inte, det var när barnet (då 5 år) som tyckte det blev så mycket åkandes, & h*n kände att h*n ville vara i sin hemmamiljö, & vi tänkte att då slipper vi åka så mycket... & sen har det bara rullat på.... 

Våra biologiska barn var då oxå så små att vi oxå tyckte att det var bästa lösningen även för dem, som då slapp all denna bilåkning... Bor man på landet blir det rätt mkt av den varan iaf.... 

Tack för ditt svar!!!!

Phuuuu jag känner bara att jag inte ORKAR med ännu ett möte.... Vi har dessutom fått ny handläggare, & ännu inte hunnit träffa henne....

Ville höra från andra att vi inte sätter så höga krav kanske.... Och jag anser ändå, att när vi är i MITT hem, så måste jag kunna få säga åt mina barn, bios eller inte, när jag anser att de gör fel.

    
  

Den enda "ersättningen" är att hon betalar 100 kr för middag fre, lör sön, frukost 2 dgr samt lunch 2 dgr.   Då gör ju jag allt, inkl mellis etc...

Det klagar hennes föräldrar på, som anser att vi är snåla etc.... Och det påverkar ju henne såklart som allra helst vill slippa undan, & emellanåt kommer det fram att "det är orättvist att hon ska betala 100 kr för en helg, när hon har så lite pengar & vi har så mycket..."

Nä, visst har du rätt... Vi är alldeles för snälla! Och det i sin tur gör ju att vår frustration går ut över att vi är trötta & griniga på barnen efteråt... & även under helgen...

        

Haha, jag VEEEET!!! Ibland, tex om vi ätit pizza på fre kväll har vi bjudit på henne, alt att hon sluppit betala för helgen, men betalar sin egen pizza....
Dessutom äter hon som en häst...  

Då vill du nog inte höra resten av historien....  Skrattar nästan åt eländet.... Mina vänner / bekanta säger tack & adjö efter 5 min - för sen står de inte ut längre & undrar vad vi har för tålamod...

Men så när man får såååå mycket kritik av släkten, så försöker man kompromissa det grövsta för att få alla nöjda... Samtidigt så vet jag ju att VI är viktigare, & att det inte spelar någon roll VAD vi göra - för de är alltid missnöjda iaf....

Till saken hör att det här är en närstående plac..... Men faktiskt, jag börjar komma dit att jag faktsikt inte bryr mig om vi säger upp kontakten... För VÅR FAMILJS skull!!!

tack för peppning!!!!        

Åhhhh TACK =) Jag vet, det har vår soc oxå sagt... samtidigt har jag velat se fördelarna med en närstående plac då det oxå oftast är den plac som håller i längden för barnet...

Och såklart är det ju inte barnet jag inte vill ska bo hos oss - h*n är vårt barn på precis samma villkor som våra biobarn!!!!

Pratade med H*n imorse, ifall h*n tyckte det var OK att alltid träffa mamma hemma hos henne... Han tyckte det var jobbigt att HAN ska åka bort så ofta, men sa oxå att h*n förstog varför jag frågade.... Och sa oxå " Du blir så där sur, precis som jag blir när jag kommer från någon av mina biosar, inte för att jag inte gillar dem men det är så jobbigt att vara med någon som inte förstår - det tar på krafterna att alltid måste tänka på vad & hur man säger det"

H'N är så klok!!!!! 

Carmen Electra, varför blir du ledsen när du läst?           

Har förstått det som att både mannens föräldrar, & barnets mamma är avundsjuka på att vi får bidrag för att barnet bor hos oss, därav det ständiga gnatet om hur mkt pengar vi har!!!! Gahhhhh!!!! Vi har ju inte särskilt mkt mer än de, å andra sidan har vi betydligt högre utgifter.... Dessutom prioriterar vi resor, & snålar på annat.... Och det är väl det som sticker i ögonen på dem!
Å andra sidan reste vi mkt redan innan barnet flyttade in hos oss, så varför inte vara glad att barnet får se så mkt av världen, som h*n aldrig skulle ha fått se annars???

Dessutom, när vi reste tidigare har det aldrig varit något konstigt med det... Även om de aldrig har varit särskilt intresserade av våra resor har de aldrig pikat oss då... Vilket de gör nu!   

Men om jag har mer pengar över varje månad än de, pga aktiva val av sparande istället för att slösa på kakor, läsk, godis, snabbmat tidningar etc etc varför ska jag SKÄNKA pengar till dem????

Nä, nu är droppen nådd & jag orkar inte ha det så här längre. Har förstått ikväll att det kanske är panikångest eller något jag lider av? Ingen aning, men så fort jag tänker på dem, eller när de ringer ( ung VARJE KVÄLL!) så får jag ett stort tryck över bröstet, känns som om jag inte får luft, det känns som om jag är utanför min egen kropp, & jag måste hyperventliera några gånger... Då klingar det av, tills jag får ytterligare en påminnelse osv....

Var sjukskriven i höstas pga av en inflammation, som gjorde att jag inte kunde sköta mitt jobb.. (Egen företagare) Tabletterna jag skulle äta då var så starka, att jag fick utskrivet magkatarrs medicin eftersom så gott som all får magkatarr tydligen. Pratade lite löst med doktorn då, att jag hade ont i magen & ibland kräktes pga stress, så hon tyckte såklart jag skulle vara sjukskriven... Men det är ju inte från mitt egna jobb jag vill vara sjukskriven ifrån - där tankar jag massor av energi & jag älskar mitt jobb! Jag vill bli "sjukskriven" från bioföräldrarna ( & svärföräldrarna )      

Hej Bio-mamma!

Jag kan inte särskilt mkt om hemgångsplaner, då det för oss aldrig kommer vara tal om någon hemgångsplan. Men  vanligaste bland placeringar är  ju att man ska jobba för hemgång...

Men det låter ju väldigt konstigt att familjehemmet inte skulle gå med på utökat umgänge, om det redan är beslutat om att man ska jobba för hemgång? Och konstigt om inte Soc känner till reglerna? Jobbar de inte utifrån BBIC? 

Kan tyvärr inte hjälpa dig med något bra svar, men hoppas allt löser sig till det bästa för er & er lilla(stora) flicka!