Tråden för familjehem/jourfamiljer/ kontaktfamiljer
Jag vet inte ifall det passar att skriva i den här tråden, men jag har själv stora problem i min familj. Det är inte så att man kan peka ut någon ensikld som problem men vi kommer helt enkelt inte överens.
Hemmet ska vara ens trygga plats men så är det verkligen inte för mig. Visserligen har jag inte problem med misshandel eller missbruk men just det här med stöttning och uppmuntring är det väldigt tomt om i min familj.
Min pappa skulle en gång leta reda på internetmodemet åt mig men så satte han sig och gjorde något annat, så frågade jag snällt och vänligt om han inte skulle leta. Det ledde till ett enormt utbrott där jag fick höra att jag var ohyfsad och otacksam och dum o.s.v. Det räcker med minsta lilla småsak, så är helvetet lös. Som jag ville visa i exemplet så börjar det skrikas och bråkas på grund av minsta lilla orsak.
Nu är det så att min mamma misstänker att min pappa har adhd men eftersom han varit en sån som klarat sig enormt bra i livet (doktorsavhandling, extremt bra betalt jobb trots att han inte var så bra i skolan. Jag tror dock inte att det är koncentrationen som det är fel på utan han får vredesutbrott jämt och ständigt) så vill han inte få någon diagnos.
Min mamma kan jag inte prata med heller eftersom hon tar åt sig om jag säger att jag mår dåligt. Då börjar hon panikgråta och säga att de gör allting men jag är ändå aldrig nöjd och jag bara kräver och kräver.
Jag förstår ju henne lite, det är ju självklart hemskt att känna att man inte kan uppfylla sitt jobb som förälder.
Vi har det inte svårt ekonomiskt igentligen men mina föräldrar vill inte lägga pengar på fritidsaktiviteter eller t.ex ett par byxor (jag har ett par som passar). Dessutom tycker mina föärldrar att de får bestämma precis vad de vill över mig, som vilken linje jag ska gå på gymnasiet, de tycker också att föräldrar ska få läsa barns sms.
Hemma lider jag under stress hela tiden, gråter mycket och beteer mig kanske inte så exemplariskt som ett mönsterbarn borde göra, men det ligger mycket i hur jag blir bemött. Jag känner inte någon uppskattning alls av föräldrar etc. och jag har fått klara mig själv i livet.
När jag läser igenom detta så känner jag mig överdriven och känslig, men det är sån att jag faktiskt inte mår så himla bra hemma och skulle gärna bo mina tre sista år någon annan stans. Att jag sen i gymnsiet skriver en tysk examen som betyder att jag måste plugga 5 timmar varje dag och att vi bor fem personer på stökiga 90 kvadrat gör det inte bättre.
Jag är inget "problembarn" , jag beteer mig väldigt moget för min ålder, sköter skolan finemang, har aldrig smakat alkohol eller går på fester utan att mina föärldrar vet. Mina problem hemma är kanske inte sett från ett yttre perspektiv som akuta, men finns det någon möjlighet för mig att bo hos en familj?