Anonym (????)

Äldre 1 Apr 20:00

1644 svar

Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Har inte läst hela tråden men såg att ni diskuterade manipulation. Har man diagnosen borderline så, visst kan man vara manipulativ. Precis som "vanliga svenssons" kan vara manipulativa.

Jag var väldigt duperande när jag hade det som värst förra sommaren. Tre su-försök och alla ggr så manipulerade jag omgivningen och framförallt min sambo för att kunna genomföra dem. Nu gick det ju inte som jag ville nån av ggr men jag planerade så fort jag, glad i hågen, blev utskriven från psyk avd hur jag skulle göra nästa ggn för att lyckas. kunde gå och planera ett par veckor för att det skulle funka som jag ville. Manipulerade läkare, psykolog, sambo, familj, ja alla! Det beror vad det handlar om. Har man borderline så är man ofta osäker i relationer= manipulera. (gäller inte alla) Man är självmordsbenägen= manipulera. (gäller inte alla) Förstår ni vad jag menar?

Anonym (????)

Äldre 1 Apr 22:47

#58

Anonym skrev 2010-04-01 19:47:56 följande:

Precis så är jag med. Det är egentligen konstigt, för jag är så rädd för att bli sviken, men så fort jag blir förälskad så kastar jag mig in i relationen direkt. Inget dejtande eller ta det lugnt och lära känna varandra, utan det är seriöst direkt från starten. Och jag öppnar upp mig helt för denna person, utan att ens veta om jag kan lita på honom eller ej.

Det är ju mycket det det handlar om. Svart-vitt tänkande. Som singel utnyttjar jag killar och vill sen inte ha med dem att göra mer.

När jag väl blir "fast" så är det allt eller inget. Min nuvarande sambo pressade jag om att flytta ihop efter ett par månader. Då hade jag ändå stålsatt mig för att ge honom tid att utveckla förhållandet. Ville inte skrämma honom. ;) När jag väl tog upp det så ville han inte. -Jag var fortfarande gift. :o Låg i skillsmässa och sambon ville att skilsmässan hade gått igenom innan vi flyttade ihop. Sen tog jag även nästa steg och ville förlova mig. Det gjorde vi men, han vill inte gifta sig för han ser inte anledningen till att göra det. För mig är det väldigt frustrerande då jag vill gifta mig för satsar jag så är det fullt ut. Jag vill ha allt eller inget.

Jag respekterar att han inte vill gifta sig men planerar ut rätt tillfälle om hur jag ska få honom att gå med på det. = Långplanerande manipulation.

Anonym (????)

Äldre 1 Apr 23:39

#60

Anonym (anna) skrev 2010-04-01 22:51:33 följande:

Du som satsar på allt eller inget i förhållandena. Vad skulle få dig att bryta, separera, om du gift dig och gått hela vägen? vad skulle krävas för att du skulle ge upp det? eller sitter du kvar i det oavsett om det är dåligt och väntar ut tills den andre avslutar i så fall, klarar du att ta intiativet till skilsmässa?

Mitt första riktiga förhållande hamnade jag i när jag var 21. Innan dess hade jag bara använt killar för sex men med denna man var det annorlunda och jag föll pladask. Vi flyttade ihop efter 2 (!) veckor, förlovade oss efter 5 månader och gifte oss efter 2 1/2 år. Var ett par i sammanlagt 6 år. (plus att det tog ett år att skiljas då han vägrade skriva på papprena)

Det var ett väldigt destruktivt förhållande. Jag pallade inte psykiskt. Han söp varje kväll och de sista åren hade han gått över till hasch. Vid den tiden hade även jag börjat dricka. Detta är en lång historia så jag gör det enkelt.

Vi flyttade utomlands, pengarna tog slut, fick låna av famil, jag slet i kök på hemska restauranger, han rökte upp de pengarna, Varje dag jag åkte till jobbet (på moppe på en kurvig väg från bergen och ner med många stup) så ville jag bara köra av kanten ner för ett stup. Tänkte på mamma och ville inte att hon skulle få ett samtal från ett annat land att hennes dotter tagit livet av sig.

Då räckte det. Ringde mamma, grät, hon bokade biljett hem, jag ljög för min man och sa att jag skulle hem på semester då han innan vid ett tillfälle när jag sagt att jag ville skiljas försökte att strypa mig. Allt jag hade med mig hem var en väska med kläder och jag har förlorat precis allt. När det tog stop så var det tvärstop. Det fanns inga andra alternativ fast jag hade försökt allt jag kunde. Så, det var jag som bröt äktenskapet.

Nu har jag en trygg sambo och vi har ett barn tillsammans. Jag är väl lite kyligare nu. Vill leva resten av mitt liv med honom men är beredd att han en dag ska göra slut så iom den tanken/vetskapen så känns det som jag är redo när den dagen kommer. Försökte dock göra slut med honom häromdan för jag ser inte hur det ska hålla i längden med min problematik. Jag klarade det inte och sa att det är inget beslut jag kan ta för jag älskar honom för mycket och tyckte att han skulle ta beslutet åt mig men.. det ville han inte så, jag försöker att inte tänka på det utan ta dagen som den kommer.

Jag klänger mig fast men måste jag så bryter jag ett förhållande.

Långt och rörigt svar på en så enkel fråga. ;)

Anonym (????)

Äldre 2 Apr 08:55

#63

TS; tråkigt att du hade en sån barndom.

Jag hade en bra uppväxt men blev så här ändå. :/

Självkänslan är dock i botten trots det. Tror inte det beror på yttre orsaker utan att man bara är så här. Tråkigt nog..

Anonym (????)

Äldre 2 Apr 09:22

#65

TS; självkänsla har jag aldrig haft. Min ångest började tidigt även om det var flyktigt. Vet inte hur gammal jag var, så långt tillbaka som jag kan minnas. Jag har aldrig kännt att jag passat in även om jag hade kompisar osv.

Borderline har jag haft till och från sen jag var 17. Borderline är oftast ingen diagnos som sitter i hela tiden. Man blir av med "stämpeln" när man är stabil, sa min läkare iaf.

Jag hade dödstankar tidigt och funderade mycket över livet och att existera. Har varit självdestruktiv periodvis, som visade sig på olika sätt. Jag trodde det var normalt. Frågade mamma för några år sen då jag och en kompis diskuterade detta, jag trodde alla tänkte på att försvinna ibland. Mamma sa dock att hon aldrig tänkt så och att det nog inte hör till en vanlig "svensson". Blev lite paff faktiskt.

Anonym (????)

Äldre 2 Apr 09:46

#67

Anonym skrev 2010-04-02 09:34:28 följande:

Jag tänker mycket på barn. Jag vill så gärna ha ett barn. Men samtidigt så vet jag att dess finns en risk att mitt barn ärver mitt psykiska mående, och det vill jag aldrig någonsin utstätta mitt barn för. Även om jag är en bra mamma så är det ju ingen garanti för att barnet inte kommer må dåligt. Om jag själv ser livet som ett straff, hur kan jag skapa ett barn som ska leva detta straffet? Fast sen å andra sidan, jag har 4 syskon, och ingen av dom har mått som jag gjort. Så visst finns det hopp. Men vet inte vad jag hade gjort om jag dömt mitt barn också till detta lidandet... En annan aspekt är också att om jag skaffar barn så är jag fast. Självmord är inte längre en väg ut om jag inte skulle orka mer. Nu är tanken på självmord en tröst för mig. Jag kämpar vidare, men blir det för tufft så har jag en väg ut. Jag behöver inte lida tills jag är 70-80år, om jag inte själv väljer det. Nu låter jag mer självmordsbenägen än jag faktiskt är, jag kommer nog kämpa på för att jag måste, men jag har iallafall valet.

Jag vet hur du menar ang barn. Jag var nog inte så medveten om hur rubbad

jag egentligen är. Fick barn -08. Var mammaledig 2 månader, sen bröt helvetet ut. Blev inlagd och har varit det till och från, mest till, under hela -09. Jag missade hela mitt barns första år.

Trots att jag hade blivit mamma så gjorde jag 3 su-försök. Kunde bara tänka på att han och alla andra skulle ha det bättre utan mig. Fick sen diagnoserna bipolär och borderline.

Är orolig att min son ska ha ärvt mitt "mående". Hade ju som sagt ingen aning om detta när jag blev gravid, för annars skulle jag nog ha tänkt mig för om det verkligen vore rätt av mig. Jag är dessutom rädd för när jag får skoven att det ska drabba min son som är så oskyldig och inte ska behöva bära bördan av en psykiskt sjuk mamma.

Anonym (????)

Äldre 2 Apr 10:07

#69

Ts; det var det löjligaste jag hört, att ett barn skulle bota dina deppisar. Snacka om dålig insikt av dina nära.

Jag hade svårt att knyta an till min son och det var först när han var jämt över året som jag började inse att han faktiskt var mitt barn. Jag är mamma! Nu har jag fått kontakten och älskar min son över allt annat. Det ÄR skillnad gällande barn och relationer i övrigt. (för mig) Det var jätte jobbigt först att ha nån som är så beroende av mig och som jag har ett så stort ansvar för. Nu känns det bara bra.

Talar ju bara för mig själv. Skulle vara intressant att höra hur andra har det.

Anonym (????)

Äldre 2 Apr 12:45

#78

Ett A och O för mig och sonen är att han har en väldigt stabil pappa och ett stort stöd i min familj som ställer upp i vått och torrt.

Även efter förra året när jag var helt veck och knappt räffade sonen så mår han bra. På dagis säger de att han är väldigt trygg i sig själv och lugn och nyfiken. Han är väldigt social och bvc har bara possitivt att säga oxå. Har barnet en trygg grund med mycket folk omkring sig som gör allt för honom så är det jätte bra och tar bort en del stress för mig vilket i sin tur innebär att jag lättare kan ta hand om sonen då jag vet att stödet finns.

Anonym (????)

Äldre 2 Apr 19:48

#87

Anonym skrev 2010-04-02 18:26:54 följande:

Jag blir irriterad när folk påstår att de med borderline är empatilösa. Jag har borderline, och jag vill snarare påstå motsatsen. Vi med borderline har många gånger FÖR mycket empati. Låter kanske konstigt att man kan ha för mycket, men det blir för mycket när man alltid ska känna för allt och alla, leva sig in i andras smärta, oavsett om det är en vän eller en främling. Mitt hjärta krossas över saker jag läser i tidningen, hör på Tv osv. Jag har så mycket empati att jag faktiskt mår dåligt av att ha det. Så ni som påstår att man har empatibrist, ni vet inte vad ni pratar om. Borderline-personer är känslo-människor. Vi känner en väldans massa känslor, både bra och dåliga, oftast känslor som är mycket starkare än genomsnitts-svensson känner. Detta är lite av vårat problem. Vet inte om ni andra håller med, men detta är min upplevelse.

Håller helt med.

Tror dock att det är olika. Som i alla diagnoser. Vissa är utåtagerande och andra håller allt inom sig. Sån är jag.

Anonym (????)

Äldre 2 Apr 20:57

#89

Anonym (anna) skrev 2010-04-02 20:47:10 följande:

jo ni känner mycket och ibland tar samvetet över vad ni egentligen vill tror jag. Men hur övertygar man en person med borderline som "bestämt" sig för något, som ni vet är oftast allt svart eller vitt.

Det är enligt min erfarenhet ganska omöjligt. Antingen vill han eller inte. Som sagt, svart-vitt. Men då utgår jag bara från mig själv.

Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

INNEHÅLL