• Anonym (????)

    Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

    Anonym (anna) skrev 2010-04-02 15:36:54 följande:
    Till er med Bordeline: Hur får man en person som har Borderline intresserad av en annan person? ska man visa sig stabil eller blir man då för klängig? vad funkar?
    Det spelar ingen roll hur man beter sig, stabil eller inte. På den punkten, enligt mig, så antingen blir man kär eller inte. Precis som en vanlig svensson.
    Skillnaden är väl bara att om "vi" blir kära så kanske det hanteras på ett annat sätt. Tar mig själv som ex. Blir jag kär så ska allt hända på en gång. Flytta ihop, förlova sig, helst giftermål osv. Jag har inte tålamodet att dejta som vanligt folk, vill satsa allt eller inget för annars blir jag osäker. Har haft både stabilt förhållande och ostabilt. Blir man kär så blir det intensivt hur den andra personen än är.
    Är man intresserad av nån som man vet har denna diagnosen så ska man vara beredd på "hårt arbete" och mycket förståelse för hur denna människa fungerar.
  • Anonym (????)
    Anonym skrev 2010-04-03 13:53:52 följande:
    Hur lång tar en utredning för borderline? Jag antar att det inte går att sätta en sån diagnos på ett besök? Jag vill så gärna börja med behandling så fort som möjligt så jag kan få mitt liv tillbaka. Så gott det går. Har mediciner hjälpt er något?
    Jag fick diagnosen när jag låg inne på psyk. Tror inte det gjordes nån egentlig utredning utan läkaren utgick från mitt beteende på avdelningen.
  • Anonym (????)
    Anonym (anna) skrev 2010-04-03 22:13:09 följande:
    Behöver ett råd från er med Borderline Jag känner en annan kille med Bordeline och han har bett om mitt råd men jag har svårt att ge ett då vi tänker så olika men hoppas att kanske ni som har samma diagnos kan... han känner mycket och är väldigt snabb i sina handlingar men är väldigt empatisk på sitt sätt och han träffade en tjej, gifte sig och gjorde henne gravid inom 3 månader, han trodde att det var det rätta för han kände så just då. De hade inte känt varann sedan tidigare. Hon kommer dessutom från Brasilien och de träffades på en semester. Två år senare så inser han att det var en handling av desperation. Men han känner samvete mot att han tagit hit denna tjej och mot deras barn. Vet inte hur han ska göra så han har valt att leva kvar i det men hon har det nog tufft för han har verkligen sina upp och ner i humöret ni vet och han kan inte spela teater att allt ät bra utan han visar sina känslor och är väldigt ärlig. Han frågar mig hur man ska lösa en sådan här grej. Hon har inga pengar, ingen utbildning. Vad svarar man?? Han känner att han måste ta sitt ansvar såklart.
    Svår sits.
    Självklart måste han ta sit ansvar då det är ett barn inblandat men vad gör kvinnan i sverige då? Jobbar hon inte? Har hon kanske helt enkelt inte kommit in i systemet? Han skulle ju kunna hjälpa henne med det till en början.
    Jättesvårt att svara på faktiskt..
  • Anonym (????)

    TS; bra jobbat. :)


    Ps; vad var det för hemsk person som betedde sig så mot dig?
  • Anonym (????)
    Anonym skrev 2010-04-04 10:10:17 följande:
    Jag har många frågor så ni får ursäkta om jag blir tjatig. Jag har läst så mycket om detta de senaste dagarna och känner mig som ett typ-exempel. Det är så skönt att ha ett ord som beskriver ens beteende, att det finns en förklaring. Och att det finns hjälp. Denna tråden har fått mig att må så himla mycket bättre med mig själv. Har ni alla haft problem med självskadebeteende? Har det lugnat sig med åldern?
    Gillar denna tråd starkt.
    Jag har varit destruktiv genom att skära mig, dricka mig till gränsen alkoholist (dricker inte och har inte gjort på nästan 3 år nu), haft många många sexuella kontakter (utan att skydda mig).
    Det har inte blivit bättre med åren, jag är nu 32. Men jag dricker inte, skär mig inte och har bara en partner min sambo. Har en son på 16 mån. och det har fått mig att försöka skärpa mig. Vill inte bli full i närheten av honom, vill inte ha fler ärr som han kommer undra över och min sambo betyder så mycket för mig att jag vill inte riskera att vara otrogen.
    Det är dock en kamp VARJE dag. Har börjat må dåligt igen och det är såå svårt att inte vara självdestruktiv. Får inte ha mer medicin än för en vecka hemma. Måste hämta på psyk-mottagningen varje vecka och vill ha det så då jag ff inte litar på mig själv.
    Det går att bli av med borderline. När man väl är stabil så försvinner den diagnosen. Tyvär har jag varit så här till och från sen jag var 15. Har hört att det inte blir bättre med åldern och det verkar stämma på mig.
  • Anonym (????)
    Anonym skrev 2010-04-04 17:56:22 följande:
    Men du får samma spontana tankar som förr? Tex om du blir arg/ledsen så kommer tanken automatiskt på att exempelvis skära sig, men att man behärskar sig?
    Har igen börjat få mycket ångest och oro. Tankarna går direkt till att skada mig själv. Skära mig och se blodet rinna. Denna flyktiga utväg som ger lindring bara för stunden. Sen blir jag beroende och det blir värre och värre. Det blir till slut en tvångs tanke. Jag har varit där måånga ggr förr och senaste ggn var förra året.
    Försöker, verkligen kämpar för att försöka förstå min ångest men det kan jag inte, då det faktiskt är en irrationel känsla som inte försvinner bara för att man vet att man har ångest.
    Det jag försöker med nu istället för att hamna i tvånget igen är att prata. Jag pratar med min sambo, med mamma, med ssk på psyk. Jag ber nästan desperat om hjälp för att inte hamna på botten igen. Börjar jag skada mig igen så kommer demonen i mig fram och lockar till onda tankar och idéer om att jag ska lämna detta jordeliv.
    Så, fan vad jag svamlar, jag får spontant tankarna så fort det är nåt. Jag kämpar dagligen med att försöka hantera dem vilket nu på sista tiden har resulterat i flera panikattacker. Vet man inte hur man ska få den lilla friden som självskadande är så måste det ju komma ut på nåt sätt.
    Usch, förlåt att jag är så rörig och svamlar, det är bara svårt för mig att beskriva vad jag menar då jag är på väg neråt och inte kan stoppa röran i huvudet.
    Jag mår skit helt enkelt och känner mig livrädd.
  • Anonym (????)

    (blomma); när jag får riktiga panik attacker så börjar det med att jag känner mig lite orolig. Det är en ganska lång "process". Ångesten smyger sig på mig och PANG så slår den till med full kraft. Har inte kunnat relatera det till någon tanke eller så.


    Jag bryter inte med folk, jag drar mig undan och på så sätt förlorar jag dem. Jag har jätte svårt att skaffa kompisar då jag vet att jag har så svårt att upprätthålla kontakten iom att jag så ofta mår dåligt. Jag orkar helt enkelt inte sköta en vänrelation. Jag känner mig väldigt socialt missanpassad.
  • Anonym (????)
    Anonym (blomma) skrev 2010-04-04 23:53:05 följande:
     Har du grubblat runt nåt exempelvis? :)
    Grubblar över allt. ;/ Överanalyserar allt.
    Det jag kan kmma på är väl detta. Jag har varit sjukskriven sen -07 eller -08 kommer inte riktigt ihåg. Ska inte börja babbla om det. ;)
    Fick sonen nov -08. Blev inlagd på osyk jan-09 till nov-09 (av och till). Dec sattes det upp en plan för hur jag ska börja aktiveras för att så småningon börja lite smått ta mig ut i arbetslivet. Planen för var jag skulle börja satte i samhet med FK. Inget har ännu hänt..
    Jag har gått och väntat så länge nu så pressen, stressen börjar komma att jag måste vara fullt rehabiliterad i slutet av året då jag inte har rätt till sjukpenning längre. Det känns inte som jag kommer hinna att li tillräckligt frisk fär att kunna arbeta.
    Tror det är det som ge mig mycket ångest.
  • Anonym (????)

    hur hanterar ni andra ångest


    vet ni alltid eller oftast vad det beror på
    hur har ni det med mörka tankar, såsom tankar på livet och hur hanterar ni det i så fall
    kommer inte åt frågeteckens knappen, har en son på armen , lol
Svar på tråden Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?