Anonym (tips) skrev 2011-07-13 00:27:36 följande:
Hej på dig , hoppas du mår fint för det mesta iaf!
Du är inte schizo! Fast självklart känner man sig som en till och från, men det är verkligen en stor skillnad tack o lov. Du kan förmodligen utgå från att du har någon personlighetsstörning, kan även vara ADH eller borderline. Men kan säga för att du ska få en utredning som leder till en sådan diagnos, är väntetiden lång och ibland kanske inte ens direkt hjälpsam. Väljer du att att gå privat är det annorlunda, men kostsamt. Men det beteende som du beskriver, hör nog hemma där. Vet inte hur gammal du är, men borderline blir bättre med åldern, och för att svara på dina frågor så: ja, det finns sämre och bättre perioder, definitivt, med borderline. Oftast blir du extra känslig om du träffar människor som inte vill dig väl, (dåliga killar, vänner etc) stress i vardagslivet, sorg, ja allt som påverkar oss människor, men för en bordelinepersonlighet blir det extra tungt. Jag hamnar i perioder av nedstämdhet som sätter igång mina värsta utbrott, jag har lärt mig att känna igen när det närmar sig och tar antidepressiva som hjälper mig jätte mycket...de balanserar mitt humör.
Men i nuläget, är jag gravid och det rekommenderades inte att jag skulle fortsätta med mediciner under graviditeten. Jag har varit utan något i stort sett hela 9 mån och kanske fått max 2 utbrott. Mår bra, lever liksom lugnt och tjaffsen är på normal nivå. Jag blir inte värsta monstret, utan kan säga vad jag känner utan att gapa och skrika. Jag vet inte hur det blir efter jag fött mitt barn, men det känns stort att kunna leva mitt liv som jag gör nu och hoppas att det fortsätter så.
Vad det gäller partner, förklara hur du mår och känner. Men oftast om han är en bra kille som verkligen vill stanna hos dig, kommer han oxå lära sig att se i vilka stunder du faktiskt inte mår så bra. Förhoppningsvis kommer han inte utmana ödet med att stressa dig mer eller pressa dig. Fixa lite böcker om varför vissa människor utvecklar vissa beteenden i sitt liv. Lite orsak och verkan, så att han fattar att det är inte bara att sluta bete sig som du gör...när du känner för.
Hoppas det hjälpte lite :)
jag hoppas det inte blir för dig som för mig, jag fick megaångest att barnet var utanför magen, att jag visste att barnet blir äldre= mer stress och utmaningar, ingen kontroll någonstans! kunde sitta med barnet i famn i timmar och bara gråta, flög i mig att jag skulle sluta leva för att jag orkade inte med alla känslor, tittade jag på barnet så grät jag osv.
Tex min kamera pajjade just före barnet föddes så hade inte med den till bb och närmaste tiden som planerat, än idag har jag grym ångest att jag inte fick fotat på ett tag.
Nu har det blivit bättre men ibland kommer paniken krypandes.
Sen slutade jag amma redan vid 4 månader, mjölken kom inte, jag är ju sån som straffar mig med svält så jag slutar äta i perioder och då tog mjölken slut.
Alla andra tyckte det var fantastiskt strongt gjort av mig att jag blivit smal och som vanligt direkt efter förlossningen, men de vet ju inte om min problematik.
är det någon annan som har problem att prata med eran samtalskontakt? när jag kommer dit pratar jag om allt annat än mitt mående, jag har aldrig sagt ett ord om mina mörka tankar, jag klarar inte av det, har ändå gått hos denne i 3 år och det är mest prat om väder och ytliga saker.
Min partner har bett mig byta men jag är för feg, jag tänker på hur jag sårar min samtalskontakt osv, det är för skrämmande.
Samma om jag är sjuk, till det yttersta håller jag mig från att söka hjälp, söka hjälp= tappa kontrollen.
Andra som upplever extrem kontrollbehov???
Det är iallafall mitt mål att tänka så, men jag är inte riktigt där än.