Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Nu märks det mer än någonsin att jag lider av det här och jag hatar det!

* När det blir mörkt, tror jag att det är någon här, att jag ser någon bakom mig som vill mig illa, när det är ljust, tror jag att någon följer efter mig.
* Jag tror alla stirrar på mig.
* Jag äter 1 gång om dagen eller inte alls.
* Jag känner mig tom.
* Jag har handlat kläder till överdrift och vill fortfarande slösa pengar.
* Jag hatar mig själv, jag är ful, äcklig, överviktig, skäms och vill inte gå ut eller se någon i ögonen, jag struntar i att duscha för att jag är ändå äcklig.

Men så måste jag orka, jag har ett barn att ta hand om, så jag har tryckt på min autopilot.

Sen måste jag säga att jag har varit otroligt duktig också, för första gången kände jag kärleken till mitt barn så kraftigt att jag kunde säga att jag älskar dig och verkligen mena det!

Och så har jag fått städ, disk och tvättmani.
Jag undviker sociala livet till max.

allt från någon dag- en månad om inte längre.

det känns som jag ska aldrig mer ha en pojkvän, det tar ändå bara alltid slut, ingen vill leva med en störd människa som mig, det är bara jobb, jag är less på att hela tiden förklara mig och försvara mig, jag är den jag är och så länge ingen kan leva med det, ska jag vara själv!

Jag har ett barn strax under året, vissa perioder har varit tuffa, men när jag ser resultatet av mitt hårda arbete så är det värt allting, en frisk fläkt i måendet, jobbigt då jag inte förstår men vi har så mycket kärlek så brukar gå bra ändå.

Nu har jag låtit min borderline ta över, jag har handlat över vad jag kan handla, har kläder och prylar jag inte ens vill ha och jag träffade mitt barns pappa som jag inte träffat på ett bra tag, för att vi bestämde gå skilda vägar och han har inte velat ha kontakt med oss, det värsta är att vi struntade i skydd för att jag tänkte naivt att inte händer det något, det kändes så lockande, något förbjudet och spännande, jag vet hur barn blir till så blir så arg på mig själv, att jag aldrig lär mig kontrollera min sexdrift och impulsivitet!
Toppen på allt så fick jag för några minuter sedan ett sms att han ångrar sig och hoppas att jag väljer abort om det skulle bli så för att han har träffat någon annan.
Det gjorde ont, det förklara varför han hållit sig borta.
Vet inte vem jag är mest arg på, mig eller honom!

Tack för tipset om  blocket, ska göra det, helt skäll kan han inte få, han nämnde ordet kondom en gång men jag ignorerade honom.
En smula förhoppning fick jag att han vill ha tillbaka mig men jag hade helt fel, det svider verkligen.
Sen en tanke som gnager, tänk om han är lika lätt med skydd med nya tjejen? Ska nu mitt barn få syskon? Bli helt bortglömd??? För kontakten med sin pappa har varit lika med noll.
Det gör ont, så himla ont...

Usch vad jobbigt, krya på dig!
Jag både hoppas och inte hoppas på att bli gravid, bara för att göra hans liv surt.

Alltså, kör jag den snälla stilen med mitt ex, så tror han jag fejkar det,
kör jag den elaka stilen, så är jag paranoid och dum i huvudet.
Hur ska jag vara???
Vi delar upp våra saker nu, det gemensamma har helt plötsligt blivit hans och så är det bråk om vårdnad fast han struntar i vårt barn, blä, jag hatar det här!

Vi ska på samtal på socialkontoret, så de löser allt åt oss när vi finner ingen lösning själva.
Det som jag tycker är jobbigt är att pga alla problem så känns det som att barnet är felet till allt, usch, tycker inte om att känna så här, för är inte dess fel, det förstår jag, men jag känner så.
Pga barnet så är mitt liv helt annorlunda, jag kan inte göra som jag brukar när jag är singel osv, kan bli riktigt less att ta hand om och vill bara ge upp och säga åt pappan "varsågod och adjö, jag återkommer när jag har levt klart", för just nu sköter jag allt, jag har ingen avlastning och det tär på mitt humör, finns ingen plats för mig och så är barnet i en period där det ska hängas på en dygnets alla timmar.
Just pga brist på avlastning blir jag rädd att kärleken ska försvinna, att hatet ska ta över och det blir mer kaos.
Det är inte lätt just nu.

Tjejer, hjälp mig!

Det är mindre än en månad sen han drog, nu fick jag nys om att en kille jag tidigare funnit som pojkvänsmaterial är singel och vill ha MIG.
Jag har träffat honom ett par gånger, fjärilarna finns där.
Hur vet jag om de är äkta??? Ska jag ta chansen eller strunta i det? Vad skulle ni tänka? Vad skulle alla andra tänka?!
HJÄLP!

Men hur vet man att det man känner är äkta?
Inte borderline "jag vill inte vara ensam" fejkat.

Jag frågade en väninna hur skiljer man och hon tittade på mig med stora ögon, om hon bara visste hur svårt känslor är för mig! Då skulle hon inte tro jag är ur vettet.

Nu säger han att jag inte ska ha förhoppningarna för höga, han är inte redo att bli familjefar, han är inte den stora kärleken, men han vill fortsätta träffas, för han känner pirr.
Jag sa att vi kan gå långsamt fram, känna efter, han kan ha bara mig till att börja med, sen föräldradelen.
Känner hur paniken i mig växer, hittar han någon utan barn? Ratar han mig bara för att jag har barn? Utnyttjar han mig? Osv och som vanligt så stärks paniken och känslorna, säger bara ååååååååååååååh!

Jo, jag glömmer människor men inte de mig, han kom ihåg mig efter 4 år och kontaktade mig

Som vanligt förstör jag för mig själv.
Jag skrämde iväg honom.
Suck.
Jag vill vara normal!

Gick för fort fram, var för öppen, svartsjuk med mera.

ja som mitt ex, han tycker jag har använt han som en avelsko men inte förstått det själv.
hmm...

Nu är jag också glad, jag har träffat en kille som mitt barn tycker jättemycket om och som han tycker om.
Han är tvärtom mitt ex, han är kärleksfull, gör mig lugn så jag slipper känna mig rastlös, han gör saker utan att jag ber om, vi pratar om att gå ut på promenad, jag går på toaletten och kommer tillbaka så har han klätt på barnet, helt otroligt nog så kan han få mig att vela bara kramas och hångla i sängen i ett par timmar! när kunde jag sist göra det??? jag har alltid fått ångest att släppa någon så nära!
För första gången så är inte sex så viktigt för mig!
Sen är han noga med att analysera mig, "jag ser att du är irriterad, vill du prata om det? vill du att jag går hem så att du får vara ensam?"
Han är så fin så jag kan inte tro det är sant, är han verkligen alltid  på det här viset? vågar jag bli van vid han? vågar jag släppa in han? vågar jag tro att jag kan få något gott?

Killen och jag fortsätter träffas, nu vet han om min borderline, känns oroande, kommer han vela fortsätta träffa mig? men hittills har han gjort det
Jag funderar börja med medicin, för att självskade-självmord tankarna börjar krypa på mer och mer, jag känner hur depressionen och ångesten börjar vara nära, hur jag reagerar när killen far, jag får grym ångest och tror han kommer aldrig mer höra av sig till mig! Tänk om han dör innan jag träffar han nästa gång? Nej, usch, blä, bort med sådana tankar! Men han är fin, han förstår att jag får lätt panik när han inte svarat mig på en halvdag, så han sa varför han inte hör av sig, glad jag blev att han försöker hjälpa mig!
Jag vill vara stark och "frisk".
Men jag är rädd att börja med mediciner igen, sist höll jag på att ta livet av mig, så dåligt mådde jag av att prova dem.

Jag har träffat en kille i kanske 3-4 månader, är väldigt frustrerande med alla tankar man får!