Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Usch vad jobbigt!! Tyvärr är det ju svårt för oss andra att säga vad som är borderline och vad som inte är det... Eller ja, om du helt plötsligt svänger från att älska din karl till att hata honom så står det ju rätt klart... Meen, troligen är det väl det att man tror att det är grönare på andra sidan, vilket jag tror är en starkare drift hos oss med borderline än hos andra. Jag råkade ut för en liknande sak i samband med att det tog slut med mitt ex och ett tag var jag såååå uppe i den nya killen att det var galet, men, det blev inget mer än att vi hade sex en gång och sedan sade vi hej då. Vi var inte passande för varandra efter så många år... Kanske skulle det bli liknande för dig?

Vad är det som gör att dina nära och kära inte tycker att din kille är bra för dig? Är det för att han verkligen inte är bra, eller är det för att du som person smutskastar honom? Vet ju själv att man lätt gör det när man svänger i humöret...

Jag hatar dessa perioder när tomheten tar över. Jag stöter bort alla, trots att jag känner mig så himla ensam! allt jag behöver göra är att ringa någon, så finns de där. Men jag orkar inte. Jag vill inte. Men jag vill inte känna tomheten heller. Ibland vill man bara skrika rakt ut för man känner sig fångad av sin egen hjärna!

Mm.. Eller att man vägrar säga det man eg vill säga, bara för att det är något som är bra för en själv. Att tomheten och det där knäppa sättet tar över så pass att man inte kan säga förlåt, be om en kram eller ens det lättaste att t ex säga vad man vill ha till middag... Bah!

Mitt kommer oftast när jag är sysslolös. Dvs mest på helgerna. Mitt i veckorna stressar jag runt så mycket så jag känner inte de känslorna då. Men man kan inte stressa runt alltid bara för att slippa känna tomheten. Jag inser själv hur löjliga mina tankar kan vara i de stunderna. Hur den labila tonåringen fortfarande finns kvar inom mig, när jag tänker att jag vill ta fram rakbladet bara för att det känns lite jobbigt. Jag gör inte det, men det stör mig ändå att tanken ens finns där. För "normala" människor brukar inte tänka på rakblad varje gång de är ledsna.

Fast då låter det ju som om du fått fel medicin eller styrka på dem. Min medicin har hjälpt mig oerhört att fungera i vardagslivet. Visst har jag mina svängningar, men inte lika ofta och lika starka. Utan min medicin skulle jag gå under.

Min sambo/fästman/pappa till bebis som kommer om sex veckor har varit otrogen.
Inte sexuellt, men de har träffats flera gånger bakom min rygg och de skriver att de är kära i varandra, vill leva med varandra osv osv. låter troligt att de inte skulle gjort något va?
Mardrömmsliv..! 

Finns det någon som har förlorat sitt barn pga detta? (gråter hela tiden) Har en tråd i myndighetskontakt angående detta ....... snälla läs - jag håller på att gå under totalt.

Hej!
Inte kollat tråden på ett tag så fick bläddra lite. Jag har ju fött mitt barn nu :) En underbar flicka. Och klarade av dem vanliga mamma-bluesen som varade kanske en vecka...var så inställd på att dem kanske kunde rubba det jag hunnit bygga upp under graviditeten. Men nu har det gått 3 veckor sedan förlossningen och trots lite jobbiga kvällar och mycket fokus på min bebis, så är hon värd allt! Så fort jag tittar på henne så försvinner allt. Som någon tidigare skrev, hon är mitt botemedel...jag kände under första veckan det du beskriver...att jag började gråta så fort jag tittde på henne..mest för att jag aldrig vill förlora henne...vad ska jag göra om det händer henne något..nä usshh...bara grät. Bestämde mig för att inte gå in och älta dem tankarna och det gick över... 

Känner hur hon trygg hon känner sig hos mig...om hon gråter i sin pappas famn så går det över så fort jag får henne i min famn. Hon tittar mig rakt i ögonen och jag bara vet att mitt liv har fått en annan mening för gott. För henne ska jag göra mitt bästa, jobba hårt under de svåraste stunderna för att hon sak få en tryggare uppväxt än den jag själv haft...

den onda cirkeln ska inte fortsätta...jag bryter den.