Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Min var privat, hittade en som var ansluten till landstinget. Får gå 18gånger till vanligt läkarbesökspris, men får sedan betala 600kr så tänkte det skulle räcka med 18gånger. Men nu har jag gett upp.

Borderline består väl av personliighetsdrag då det är en personlighetsstörning. Men tror inte det handlar om mannen, det finns ingen man som kan ta bort denna problematik då problematiken finns inom mig.
Problemet för mig var att jag trodde precis så, att om jag bara hittar rätt man... Har slösat bort många år på att inte ha insikt i att problemen inom mig är djupare än så. Usch vad jag ångrar att jag inte tog itu med det tidigare. Nu närmar jag mig 30 och är ensam fortfarande...

Vad glad jag blir av dina inlägg. Starkt att du är positiv redan efter allt med killen. Och att du är glad över jobbet är jättekul. Grattis! Modig du är som överväger att flytta så långt! Vet du, jag tror att allt detta kan vara bra för dig. Det är en helt ny start, vilket kan behövas ibland. Du får också stå på dina egna  ben vilket säkerligen kommer vara något du kommer vara stolt över. Jobbigt med barnen däremot. Har du någon du kan bo hos under helgerna? Kan också kännas tryggt att ha en punkt att komma tillbaka till om du inte skulle trivas med att vara så långt hemifrån. Kanske finns det en mening med att du eventuellt får ett jobb så långt bort. Man vet aldrig vart livet tar en. Men du ska såklart göra det som känns rätt i hjärtat.

Nja inget direkt som utlöst mitt dåliga mående, det blev bara en rejäl dipp men sen har det vänt till det bättre igen. Hoppas det håller i sig nu.

Har du läst boken "hemligheten"? Vet inte om vi nämnt det tidigare, tråden är för lång för att komma ihåg allt. Men den tar iallafall upp just det du känner inför killen, och hur man ska ta sig genom det. Jag tror att du börjar komma för nära nu, det blir för intensivt och svårt för dig att hantera, så du börjar tänka tankar att det nog inte är den rätte iallafall, allt för att ha en ursäkt att sticka. Du vet att du har detta mönster, så lyssna inte på de känslorna. Försök att bara ignorera dom, och ignorera ångesten du får av det. Som med all ångest så måste man bemöta den för att ta sig genom den. Mitt problem var att när jag blev sån, så blev jag också en bitch mot killen så även om jag hade tagit mig genom ångesten så lär han ha tröttnat vid mitt humör vid det laget.

När du vill säga till honom att du tvivlar över känslorna, bit ihop och gör det inte. Om känslan sitter i en hel månad, ok. Men om det är tillfälliga svängningar så måste du lära dig att inte agera på det för annars kommer förhållandet få sig en törn. Har du förklarat dina svängningar för honom?

Ett annat tips... Det är bra att prata med vännerna om ens utbrott för att se om man har rätt att bli så upprörd eller ej, men när det gäller känslorna för killen så tror jag att vännerna kan förstöra mer om man lyssnar på deras råd. De utgår från hur de själva fungerar, dvs om de inte känner något så är killen fel. Men vi fungerar ju inte på samma sätt. Det är inte helt lätt att veta om vi inte känner något för honom för att han är fel, eller för att vi är rädda. Därför tror jag vi måste hålla ut och kämpa längre för att inte gå miste om en bra kille som kan få oss att må bra i längden.

Försöker inte få detta att låta lätt, för jag vet vilket helvete det är att vara i din nuvarande siutation, jag avundas inte dig. Men se det som en jättebra chans till att få arbeta med dina problem och komma en bit på vägen.

Vad modigt av dig att säga ifrån till terapeuten. Jag är inte heller nöjd med min, sa att jag inte ville komma mer men hon vill att jag ska komma så vi kan diskutera det först. Men jag vill verkligen inte, tror inte på terapi mer. Hon gör inget som inte mina kompisar redan gör. Vi pratar bara vardagssaker, jag vill ha någon som driver mig åt rätt håll, dvs bearbeta saker jag varit med om, och samtidigt hjälpa mig att få verktyg för att hantera mina känslor. Har gått mer än 10 gånger och inget har hänt. Tycker mest att det är obehagligt att gå dit, hon säger inte mycket för att få igång samtalet, och hon är tyst långa stunder för hon vet inte vad hon ska svara. Hon orkar inte med mitt ältande, det märker jag.

Jag är din motsats. Jag vill satsa på medicinerna och skita i terapin. Medicinerna hjälper mig mer än någon terapi någonsin kommer att göra. Förstår verkligen inte grejen med terapi... Jag är väl påläst inom psykologi så jag inbillar mig att jag kan bota mig själv. Jag vet vilka verktyg man kan använda i teorin, jag ska bara se till att använda dom också. En hel del framsteg har jag ändå gjort, och det på egen hand. Hon har inte hjälpt mig med några framsteg alls. Bortkastade pengar.

Lycka till! Glöm inte att uppdatera oss om hur det går.

Sa du till honom att du var besviken?

Du vet hur killar är, det har inget med hans känslor för dig att göra. Alla lägger inte så mycket vikt vid just alla hjärtans dag, och killar har också en tendens att glömma.

Men han är inte tankeläsare, så för din egen skull, prata med honom. Sen kan man tycka att han själv borde fatta att han inte ska låta en tjej massera honom så, men han har kanske svårt för att säga ifrån?

Stort grattis! Du är grym ju! Så himla modig du är, jag är jätteavundsjuk faktiskt.
Hjälper de dig att hitta boende? Eller det går kanske smidigt ändå?
Tänk vad häftigt, på så kort tid så ändras hela ditt liv så drastiskt. På ett positivt sätt.

Hur går det för dig?