Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Ush det låter inte bra. Hemskt men ibland kan tabletterna vara ens bästa vän. Det blir ens livlina när man inte klarar verkligheten, Iallafall för mig. Känslorna blir FÖR starka ibland...Men det är såklart inte en bra taktik i längden.

Vad har hänt för att du skulle rasa så här mycket? Det har varit tufft för dig ett tag med flytten och allt, killen som klyddar osv. Inte konstigt att det känns som att det blir för mycket, men du vet att du har kommit över svåra stunder förr. Du kan göra det igen. Man känner sig så svag men glöm inte hur stark du är som tagit dig genom dessa tuffa perioder gång på gång förr.

Jag har tagit sobril tidigare, kommer inte ihåg dos. Följer aldrig doseringsanvisningarna. Jag tog så mycket att jag var känslomässigt bedövad hela tiden. Det hjälpte mig att överleva. Nu har jag Lamictal som stabiliserar humöret och det hjälper över förväntan. Behöver inte ångestdämpande. Visst hade det varit trevligt att ha vid behov men min läkare skriver inte ut det till mig mer pga att jag alltid överdoserar.

Just nu hade jag gärna haft det. Har lyckats bli riktigt labil igen och agera som en galning för jag kände mig kränkt. Alla jag berättar det för tycker jag agerat som en idiot men jag ser fortfarande inte hur jag kan tänka fel i frågan, men de har förmodligen rätt. Och jag har gjort bort mig igen, framstått som en riktig idiot.

Jag börjar känna att jag vill ha en partner som själv är lite wierd. Jag får komplex av alla normala människor som får mig att känna mig som en freak. Någon annan som också har psykiska problem på något sätt, de är i samma båt som mig. Jag behöver inte känna mig underlägsen på samma sätt.

Just nu är jag så enormt trött på att känna att jag är ovärdig varje kille jag träffar! Även om jag så skulle träffa en massmördare så hade jag inte känt att jag var bra nog för honom. Dessa känslor och tankar är det absolut värsta för mig. Vill bara kunna känna att det är ok att jag inte är perfekt, att jag ändå förtjänar det allra bästa. Det känns som att jag aktivt letar efter de "dåliga" killarna just nu för att ångesten är mindre med dom än med en normal kille. En normal kille får mig att känna mig så extremt värdelös jämfört med honom. De känslorna får jag av de dåliga killarna också men inte lika extremt iallafall...

Du skriver att du känt dig konstig i flera år. Du har inte alltid varit så här alltså?

Jag känner igen en hel del av det. Kan också få ångest från ingenstans och vilja att min kille ska komma hem på direkten för jag behöver någon som håller om mig. Det lindrar ångesten att någon gör det, så jag slipper bära det ensam. När jag bråkade med mitt ex så trodde jag alltid att det var slut för alltid, och då blev jag hysterisk. Jag skrek och bad honom att dra, när han gick mot dörren så började jag böna och be och höll på så fram och tillbaka. När han gått utanför dörren så flippade jag ut totalt och slog sönder saker och har även skadat mig själv. Det blir en så stor grej för mig trots att det hänt kanske 50 gånger förr och han alltid kommit tillbaka efter några timmar.

Ironiskt, man är SÅ rädd att förlora personen... Men man driver iväg dom med sitt agerande...Jag skäms så här i efterhand... En gång så hade vi bråkat och killen skulle ut på nattklubb med sin kompis. Jag var helt övertygad om att han skulle vara otrogen den kvällen (han hade varit det förr) så när han skulle gå så gjorde jag ALLT för att hålla honom hemma. Jag grät, bönade och bad. Han ignoerade mig. Hans kompis var ju där också. Jag gick in på badrummet, tog en rakhyvel och skar mig i handlederna så blodet rann. Kompisen såg också detta när de gick eftersom jag lämnat dörren öppen. Jag ville att killen skulle se min smärta, därav skar jag mig. För att han skulle förstå allvaret. Jag var desperat. Men han sket i vilket till slut för jag höll på så alldeles för ofta. Har som tur är kommit över den biten av mitt beteende iallafall...

Japp, alla de grejorna har jag också problem med. I min värld betyder det garanterad otrohet om killen inte svarar direkt när man ringer. Ologiskt men det räcker med att han inte svarar en gång så beter jag mig som att otroheten är ett faktum. Det är väl min största rädsla och har alltid varit.Drömmer även mardrömmar om det och blir arg på killen när jag vaknar. Väcker honom och skäller ut honom efter noter.

Jag har tyvärr dessa tendenser kvar. De är olika starka med olika personer, men helt borta är de aldrig. Jag tror inte bara att det handlar om bristande tillit, utan även om HUR mycket jag älskar personen. Ju mer jag älskar honom desto värre blir jag. Man har ju mer att förlora ju mer man älskar.

Det enda råd jag kan ge är att göra upp en plan för hur du ska agera nästa gång situationen dyker upp. Försöka att inte agera impulsivt. Min deal är att jag inte får reagera i stunden som jag blir arg eller ledsen. Jag biter ihop. Om jag fortfarande 'är arg eller ledsen dagen efter, DÅ tar jag upp det för det är större chans att mina känslor är berättigade då när de inte är så impulsiva. Men det är sååå himla svårt. När jag lyckas är jag så otroligt stolt, och tror att jag är fixad. Men får alltid bakslag emellanåt. Jag accepterar inte mitt eget agerande.

Alla har olika saker som kan lugna en när man är mitt uppe i ett raseriutbrott. När jag var yngre så var det mest rakbladet eller tabletterna som lugnade ner mig, men det har jag bytt ut mot att tex gå ut en prommenad ensam istället. Har då gjort en deal med exet att han inte skulle försöka övertala mig att stanna utan att låta mig gå så jag fick lugna mig. Går bra ibland. Jag är så trött på att bråka nu vid detta laget att jag ibland inte ens orkar käfta emot. Kan låta den andra personen skrika och gapa och bara ignorerar. Kollar på TV, skriver på datorn... Som att det inte ens finns. Väldigt frustrerande för den andra personen men skönt för mig när jag lyckas. Mitt temperament har gjort mig utbränd.

Jag fick diagnosen nyligen.

Jag tror att man kan bli bättre faktiskt. Men inte förrän man har självinsikt. Det tog tid för mig att få det. Jag är ganska insatt i hur man arbetar enligt KBT och försöker applicera detta på mig själv. Jag tror seriöst på att ha planer för vad man ska göra innan det händer, för mitt uppe i situationen kan man inte tänka klart. Så det är mitt huvudmål nu, och det är det som gjort att jag gjort vissa framsteg. Men en del av det är också pga att jag är lite känslomässigt utbränd. Jag har känt SÅ mycket under en extrem period i mitt liv att jag blev lite avtrubbad. Kan inte känna känslor lika starkt mer. Det är fortfarande starkare än vad som är normalt, men långt ifrån mitt vanliga jag. På ett sätt känner jag inte mig som mig själv, men det underlättar iallafall mitt liv.

Starkt av dig! Hoppas din man ger dig credit för ditt hårda jobb.

Det där är också en viktig del i det. Att berätta för sin kille hur man vill att han ska agera i situationer som kan uppstå. Vad som kan hjälpa situationen att lugna ner sig. För killen vet ju inte heller hur han ska reagera på orealistiska utbrott. Jag och mitt ex kom överens om att han skulle gå till ett annat rum tills jag lugnat sig, och ignorera mig. Men att han INTE skulle lämna lägenheten eftersom jag då alltid trodde att han lämnade mig för alltid och blev 1000gånger värre. Det underlättar när man kan prata om det.

Gud vad jag hatar sånt! Att killen kan somna medan jag är helt upprörd! Även om jag är lite avundsjuk på det också!

det är nog svårt att förstå våra tankegångar hur mycket vi än försöker förklara. Mina tankar är så orationella att det framstår bara som idiotiskt för den andra parten när jag försöker förklara. Det brukar inte förbättre läget direkt. Ibland kan jag känna att det hade varit skönt att gå till en professionell medlare, som kan "översätta" ens ord för att man ska förstå varandra och inte känna sig attackerad direkt.

Men du, det var starkt av dig att försöka ta en paus. Det är så himla svårt, men ju mer du kämpar med det, desto lättare kommer det att bli. Jag kan själv tycka att det är spännande med min egen utveckling när det gäller alla dessa saker. Som ett litet barn som får lära sig social-skills från ruta 1. Och blir så förvånad när jag lyckas med något. Att jag ibland KAN kontrollera djävulen inom mig.

En sak som jag däremot har lärt mig är att jag inte ALLTID har fel. Jag har alltid bett om ursäkt efter mina utbrott. för jag vet ju att jag tänker fel och överreagerar. Så tänkte att det alltid var så. Så nu försöker jag lära mig att inte automatiskt anta att jag tänker fel, utan diskutera händelsen med en vän innan jag ber om ursäkt. Den andra parten kan faktiskt också ha fel och agera fel ibland. Så bli inte den ständiga bad-guy som bara skriker och bråkar. Ibland har vi rätt i våra känslor också.

Känner absolut igen det.

Just nu har jag en relativt bra period. Men samtidigt känner jag att jag gör dåliga val för mig själv när det kommer till relationer. Jag VET att relationen inte kommer vara bra för mig i längden, men jag bryr mig inte. Jag orkar inte vara smart och duktig, göra det rätta osv. Jag vill bara följa mitt hjärta. Första gången som jag faktiskt gör det medvetet. väljer en dålig sak. Men den dåliga relationen KAN bli bra, även om oddsen är små. Men jag orkar inte bry mig.