Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

jag hoppas det inte blir för dig som för mig, jag fick megaångest att barnet var utanför magen, att jag visste att barnet blir äldre= mer stress och utmaningar, ingen kontroll någonstans! kunde sitta med barnet i famn i timmar och bara gråta, flög i mig att jag skulle sluta leva för att jag orkade inte med alla känslor, tittade jag på barnet så grät jag osv.
Tex min kamera pajjade just före barnet föddes så hade inte med den till bb och närmaste tiden som planerat, än idag har jag grym ångest att jag inte fick fotat på ett tag.
Nu har det blivit bättre men ibland kommer paniken krypandes.

Sen slutade jag amma redan vid 4 månader, mjölken kom inte, jag är ju sån som straffar mig med svält så jag slutar äta i perioder och då tog mjölken slut.
Alla andra tyckte det var fantastiskt strongt gjort av mig att jag blivit smal och som vanligt direkt efter förlossningen, men de vet ju inte om min problematik.

är det någon annan som har problem att prata med eran samtalskontakt? när jag kommer dit pratar jag om allt annat än mitt mående, jag har aldrig sagt ett ord om mina mörka tankar, jag klarar inte av det, har ändå gått hos denne i 3 år och det är mest prat om väder och ytliga saker.
Min partner har bett mig byta men jag är för feg, jag tänker på hur jag sårar min samtalskontakt osv, det är för skrämmande.
Samma om jag är sjuk, till det yttersta håller jag mig från att söka hjälp, söka hjälp= tappa kontrollen.

Andra som upplever extrem kontrollbehov???

Hinner inte läsa igenom allas inlägg nu, men skall göra det sedan. Inte varje dag man har en chans att känna igen sig! 

Jag älskar väldigt intensivt, likväl som att jag ibland kan börja hata min kille. Jag har kommit tillräckligt långt för att veta att det bara är i min skalle och att jag faktiskt inte eg hatar honom, så jag gör inte slut. Hotar dock med det då och då... Men vi kan prata ganska öppet om mina problem och jag kan säga till honom att "nu vill jag göra slut igen" utan att han blir arg och att vi faktiskt gör slut  

Jag är otroligt svartsjuk och kan bli extremt ångestfylld av minsta lilla skitgrej, som härom veckan när jag insåg att det var en tjej med på ett biobesök som han och några manliga kollegor gjorde. Jag var helt säker på att det skulle ta slut och mådde skitdåligt när jag kom hem till honom den kvällen. Vi pratade dock länge och väl om detta och det löste sig rätt bra ändå...

Jag klagar ju ofta på hur jag ser ut och hur jag beter mig, kan tänka mig att det är jobbigt för min partner. Eftersom jag skiftar så snabbt kan jag vara glad och helt plötsligt vända och bli arg och säga saker som att jag vill ta livet av mig och att jag är dum i huvudet. Ibland blir min kille lite småarg och då blir jag livrädd och tror att han skall göra slut och då kommer mina tankar om att göra slut och blir jättestarka... 

Allt är ju antingen BRA eller DÅLIGT liksom. Det finns typ inget mellanting...

Som för en stund sedan ringde jag honom och var glad eftersom killar på stan idag har gett mig gillande blickar och det är jag inte van vid. Han tycker att det är kul också eftersom jag har dåligt självförtroende, så vi snackade lite kring det och är glada. Helt plötsligt kommer jag på att jag har bokat tvättstugan och bara mååååste tvätta (har inga handdukar rena, urk!) och blir därför sen till honom ikväll och då sade det bara pang, så blev jag ledsen och arg. Han försökte lugna ned mig och säga att det inte gjorde något, men jag blir bara så...  Det slutade med att jag bara sade "jag lägger på nu så att jag kan gå och gråta" och så lade jag på. Lugnande ned mig efter en stund, tinade mat att ta med till honom (vi försöker tömma min frys för tillfället) och messade om att jag kommer ändå och att jag tar med mig mat som planerat. -Lätt för honom att hänga med? Nja...

Han är så otroligt bäst min kille!! (Han står ju ut med mig!! Haha!!) Jag älskar honom på ett sätt som jag inte har älskat ngn förut, det gör jag, och det är för hans skull som jag kämpar just nu. Jag VILL så gärna att jag skall vara kapabel till att älska honom resten av livet, fast jag vet att jag kommer att tröttna och dumpa honom förr eller senare... 

Anonym: Vi träffades i början av oktober förra året :) Jo, han försöker verkligen till fullo.

Andra besöket för min pågående utredning imorgon, det känns jättebra!

Jag tror att man måste prata om problemen på ett sätt som tar fokus bort rån berörd person och utan pekpinnar. Tala inte om problemen som just problem, utan som en möjlighet att göra något riktigt bra genom att "vi kan kanske prova att göra såhär istället". Självförakt och låg självkänsla leder ota till kraftiga försvarsreaktioner som är bra att undvika så långt det är möjligt.

Ang. relationen till barnen. Personligen så har jag en mycket sund inställning till mitt föräldraskap. Jag har tålamod, är pedagogisk och jag älskar mina barn gränslöst och utan förbehåll. Jag är en jättebra mamma-och jag duger, även de dagar jag har sämre tålamod och humöret vibrerar i kroppen. MEN det kommer att bli svårare, när mina barn blir äldre och örstår att jag inte alltid handlar rationellt och framför allt så kommer dom att märka hur svårt deras pappa har det pga. mig. Det är just därför jag NU tar tag i mig själv och gör en utredning som ska leda till att jag år hjälp att hantera mina problem. Jag är en underbar människa på många sätt, men min gränslöshet då jag hanterar konflikter med min man ska inte överföras på barnen, det är INTE ok att lösa konlikter på mitt sätt. Jag måste göra om/göra rätt innan det blir ett problem. Bli en bättre förebild när det kommer till konflikthantering helt enkelt. Resten gör jag (ursäkta min blygsamhet) förbaskat bra.

Jag pallar inte att älska mina barn... Ibland (har hänt ngr få gånger) gråter jag för att det känns som att jag inte älskar dem för att jag bara är rädd.. Men jag vet inte eg vad som är fel.

Anonym: Bra!!! :D Jag har också gjort framsteg, främst i att jag VET att jag är sjuk och att mitt beteende "inte är riktigt o sunt" alla gånger. Sedan har jag börjat se människor på andra sätt den senaste tiden, har insett att normala kroppar kan se ut på olika sätt utan att vara onormala. Det är ett stooort steg för mig.

Jag har alltid haft ett ätstörningbeteende o jag hatar min kropp. Opererar mig o drömmer om att vara perfekt. Men ibland, vissa dagar, tycker jag att jag är rätt okej ändå o t o m söt.. Värd att leva. Andra dagar nädtan psykotisk o hittar fel o ser saker som ingen annan ser.

Alla små framsteg är underbara!

Med barnen har det hänt mkt sedan jag o pappan separerade. När han tog över allt hatade jag både honom o barnen, nu tycker jag om alla tre o kan t o m sakna dem ibland. Men det är svårt... Jättesvårt...

Jag kan nästan alltid hantera min ilska, men inte när det gäller barnen.

Jag skär mig typ aldrig längre, DET är ett jättebra framsteg! :D Händer bara när det är svartsjuka på gång eller att jag verkligen tror att min kille skall lämna mig. Senast i maj!

Nu känner jag mig rätt glad, bra idè att tänka på vilka framsteg man har gjort!

Bakslag får man räkna med, de har jag med men har ändå kommit som du skriver många steg på vägen!
Det jag ännu har supersvårt med är om maken ska göra nåt ensam utan mig, tex ut på krogen vilket iofs är sällan. Dels för det förr hänt jobbiga saker då han varit onykter (ej otrohet) men han har taskigt ölsinne. Så i mitt huvud är det katastrof direkt!!
Nu till helgen ska en kompis komma ned hit för de ska spela in musik, är sångaren som kommer! Och genast är det katastrof i mitt huvud!! Samtidigt ner jag ser på det utifrån mig själv så tycker jag det är urbota dumt! Men ändå så känns det så fruktansvärt jobbigt!!!!
Vi pratar om det och jag förklarar hur det känns och vad jag är rädd för men ändå känns det så jäkla svårt!

Hej tjejer!

Hur mår ni? Hur har det varit på senaste?

Hur har era semestrar varit?

Är det nån gång borderlinen blir tydlig så är det nog när man umgås på tu man hand under semstern, under en lång period.

Kan ni känna er irriterade på er partner? Hacka på småsaker? Jag har irriterat mig hemskt mycket på han stundvis, och folk brukar väl säga att då är känslorna slut.... Jag som aldrig vet vad som är bak och fram blev livrädd av detta... Stundvis kände jag värme för honom, men därefter också irritation....tänk att det ska växla så!

Sen har jag liksom så sällan sexlust, kanske påverkar medicinen....men det gör mig också rädd att vi kanske inte är rätt för varandra? Kan ni känna tvivel? Jag har alltid varit kraftigt förvirrad när det kommer till både yrkesval och val i kärlek....(har även ocd)... Han är ju enormt snäll och omtänksam, och med min problematik behöver jag en trygg kille...han är även söt, trogen, ordnad och mycket annat bra. Ändå kommer dessa tankar; "har jag rätt känslor?"     

Känner ni er kära i er partner? Jag vet inte om jag någonsin varit kär på det sättet att jag varken behövt äta eller sova....jag har mer känt att han är enormt bra att umgås med och skänker mig både trygghet och glädje ofta....i början tyckte jag även han var sexig....vi har vart ihop 1 år. Men nu har jag liksom inte känt så mycket, vilket gör mig rädd.......        

     

Vad konstigt det känns att läsa alla hemska saker som ni skriver om och känna sig glad för att man känner igen sig!

Mitt ex kan säga att han inte förstod sig på mig, tyckte att jag var elak och ego. När jag fick min diagnos läste han dock på och började sedan förstå. Nu han han förlåtit mig för allt.

Brukar också "välja" att vända på saker, så som anonym skriver. Helt stört eg! Ändå gör man det...